i0Or deltagande utl meranaämnde väidsamheter. Meeem— Vv 777 vv ÅA FA Götheborgs bandelstidning för i tislags innehåller en korrespondensartikel med signaturen , som yttrar några lika moderata som allvarliga reflexioner i anledning af H. M. Konungens tal till krigsbefälet. Efter att hafva refererat innehållet af Konungens tal, heter det: Att af dessa ord draga obestämda slutsatser, vare långt ifrån mig, Jag hoppas, att äfven ingen annan skall göra det. De löften, som Hans Maj:t derigenom enskildt gifvit armeen för dess angelägenheter, är jag öfvertygad, att Hans Maj:t äfven enskildt är färdig att gifva hela svenska folket och hvarje rättskaffens medborgare; och uppmaningen till armeens befäl att sluta sig till sin Konung har säkert icke uteslutit tankan, att dermed äfven alltid folkets och lardets sak var förenad. Men i en tidpunkt då just å ena sidan regeringen yrkat så oväntade uppoffringar för försvaret, och nationens valda ombud så öppet och redligt framställt svårigheterna, att ej säga omöjligheterna, att offra fredens enda frukter på en så otillfredställande försvarsorganisation, som den Hans Maj:ts regering föreslagit, är det onekligen misströstande att finna Hans Maj:ts enskilta tänkesätt utvisa ett missnöje med det allmänna. Om ock detta Hans Maj:ts yttrande, såsom en följd af den rådgifvande personalens oriktiga begrepp om våra grundlagars anda, kan anses aldrig meddeladt i statsrådet och således, såsom enskildt, hvarken löser eller binder den lagbundne Konungens framtida rätt att afgöra dermed sammanhang egande regeringsärenden; så kan dock den tänkande medborgaren icke för sig dölja svårigheterna att komma till en lycklig lösning af de två, i vårt land, ofantligt vigtiga angelägenheterna: skatteväsendet och militärorganisationen, då den regering, som skall utföra reformen, stöter på förutfattade motsatta meningar hos den beslutande höga personligheten. Ingenting är nödvändigare inom den lagbundna monarkien, än att Konungen vid alla tillfällen anser sig såsom den oväldige domaren mellan de stridiga principer, eller systemer, hvilka söka göra sig gällande i samhället. Så snart han går ur denna roll, är han ej mer den konstitutionelle Konungen. Haa är då, såsom jag redan i mitt förra bref visat, inne på enväldeats stråt, der hvarken utan eller med armå några lagrar räckas honom af folket. Man skall måhäada finna besynnerligt, att jag fäster mig så mycket vid dessa ord, i ett tal, som de flesta torde anse såsom varande blott ett nådebevis och protektoratuttryck, af det slag, som konungar lika ofta yttrat till folkklasser eller enskilte, då de stått på punkten attlåta sjelfva sin vrede gå öfver dem, som folken eller folkmyndigheterna, under försäkringarne af sin undergifvenhet och sin kärlek, stått färdiga att uppsäga lydnaden eller tilltvinga sig eftergifter. Men det är just emedan dessa ord utgått från en konung, som man bör tilltro det bästa uppsåt för folkets allmänna väl, en lugn pröfning af folkets verkliga behof och ställning, och som oemotsägligen visat ett stort, ett aktningsvärdt politiskt mod vid de reformers påbörjande, som gällt den stora obeväpnade och utan anförare lemnade massan af folket, — det är, säger jag, just derföre som jag trott, att dessa slags klagande sympathier för den med folkets medel, hierarkiskt organiserade, väpnade delen, måste underkastas den pröfning, som allena kan gifva dem sin rätta halt och betaga dem all skadlighet. Om dessa ord skulle så obetänksamt bedömas, som de möjligen obetänkt tillkommit, under effekten af enl. svensk generals dallrande stämma och de betänkliga anletena af de för sina husgudar markegång, boställsräntor och uppsägningsrätt bedröfvade indelta ! krigarne, så vore det mera fara värdt, än om man noga betraktar deras möjliga verkan. I min öfvertygelse inskränker nemligen denna sig endast derhän, att ännu mera öfvertyga oss alla, att, om man skall komma till de så ofta begärda och utlofvade eformer, fordras ovilkorligen en ministerförändring och en konseljpresident. Utan att en sådan, i grundlagens anda genomförd förändring föregår, stå vi för alltid på samma punkt. Allt hvad samhälet borde ega ansedt, aktadt, kraftfullt och tillit förtjenande, skall då i evighet blifva komprometteradt. Det torde v:ra svårt att bestrida någon af de tankar, som här äro uttryckta. Götheborgs-tidningens andra korrespondent med signaturen — — —, har på ett rätt pikant och till det mesta äfven ganska triffande ätt tecknat ställningar och förhållanden. Vil, eproducera detta bref som skall roa läsaren,nen som i en eller par punkter påkallar en mmärkning. Noterna tillhöra korrespondenten. Stockholm den 45:de Dec. Man ser redan tydigen, hvad vinsten var af de s. k. moderatlibeales eller det grå rogeringspartiets seger (vid änkmansvalen) i början af riksdagen, Hr von Tartmansdorff har redan bemäktigat sig tömmare och är nästan oinskränkt herrskare öfver helal iddarhuset. Om man i anledning såväl häraf, om af många andra små omständigheter, missänker tillvaron af något hemligt förbund mellan je grå och Hartmansdorffianerne, så torde väl denia misstanke vara förlåtlig. Man tänke blott på en devuverade ifver, hvarmed den gamle, bepröfade ultra-konservatistchefen tog den kongl. proositionen om statsverkets behof i försvar, med vilken faderlig ömhet han talade om rriikets baarp, m. m. Man vet ock, att han står i gan a iniimt förhållande till Hr öfverstelöjtnanten azelius, som väl kan anses såsom cen af denpi