i0Or deltagande utl meranaämnde väidsamheter.
Meeem— Vv 777 vv
ÅA
FA Götheborgs bandelstidning för i tislags
innehåller en korrespondensartikel med signa-
turen , som yttrar några lika moderata som
allvarliga reflexioner i anledning af H. M. Ko-
nungens tal till krigsbefälet. Efter att hafva
refererat innehållet af Konungens tal, heter det:
Att af dessa ord draga obestämda slutsatser,
vare långt ifrån mig, Jag hoppas, att äfven ingen
annan skall göra det. De löften, som Hans Maj:t
derigenom enskildt gifvit armeen för dess angelä-
genheter, är jag öfvertygad, att Hans Maj:t äfven
enskildt är färdig att gifva hela svenska folket och
hvarje rättskaffens medborgare; och uppmaningen
till armeens befäl att sluta sig till sin Konung har
säkert icke uteslutit tankan, att dermed äfven all-
tid folkets och lardets sak var förenad. Men i
en tidpunkt då just å ena sidan regeringen yrkat
så oväntade uppoffringar för försvaret, och natio-
nens valda ombud så öppet och redligt framställt
svårigheterna, att ej säga omöjligheterna, att offra
fredens enda frukter på en så otillfredställande för-
svarsorganisation, som den Hans Maj:ts regering fö-
reslagit, är det onekligen misströstande att finna
Hans Maj:ts enskilta tänkesätt utvisa ett missnöje
med det allmänna. Om ock detta Hans Maj:ts ytt-
rande, såsom en följd af den rådgifvande persona-
lens oriktiga begrepp om våra grundlagars anda, kan
anses aldrig meddeladt i statsrådet och således, så-
som enskildt, hvarken löser eller binder den lag-
bundne Konungens framtida rätt att afgöra dermed
sammanhang egande regeringsärenden; så kan dock
den tänkande medborgaren icke för sig dölja svå-
righeterna att komma till en lycklig lösning af de
två, i vårt land, ofantligt vigtiga angelägenheterna:
skatteväsendet och militärorganisationen, då den
regering, som skall utföra reformen, stöter på för-
utfattade motsatta meningar hos den beslutande höga
personligheten. Ingenting är nödvändigare inom den
lagbundna monarkien, än att Konungen vid alla
tillfällen anser sig såsom den oväldige domaren
mellan de stridiga principer, eller systemer, hvilka
söka göra sig gällande i samhället. Så snart han
går ur denna roll, är han ej mer den konstitutio-
nelle Konungen. Haa är då, såsom jag redan i
mitt förra bref visat, inne på enväldeats stråt, der
hvarken utan eller med armå några lagrar räckas
honom af folket. Man skall måhäada finna besyn-
nerligt, att jag fäster mig så mycket vid dessa ord,
i ett tal, som de flesta torde anse såsom varande
blott ett nådebevis och protektoratuttryck, af det
slag, som konungar lika ofta yttrat till folkklasser
eller enskilte, då de stått på punkten attlåta sjelfva
sin vrede gå öfver dem, som folken eller folkmyn-
digheterna, under försäkringarne af sin undergifven-
het och sin kärlek, stått färdiga att uppsäga lydna-
den eller tilltvinga sig eftergifter. Men det är just
emedan dessa ord utgått från en konung, som man
bör tilltro det bästa uppsåt för folkets allmänna väl,
en lugn pröfning af folkets verkliga behof och ställ-
ning, och som oemotsägligen visat ett stort, ett akt-
ningsvärdt politiskt mod vid de reformers påbör-
jande, som gällt den stora obeväpnade och utan
anförare lemnade massan af folket, — det är, sä-
ger jag, just derföre som jag trott, att dessa slags
klagande sympathier för den med folkets medel,
hierarkiskt organiserade, väpnade delen, måste
underkastas den pröfning, som allena kan gifva dem
sin rätta halt och betaga dem all skadlighet. Om
dessa ord skulle så obetänksamt bedömas, som de
möjligen obetänkt tillkommit, under effekten af enl.
svensk generals dallrande stämma och de betänkliga
anletena af de för sina husgudar markegång, bo-
ställsräntor och uppsägningsrätt bedröfvade indelta !
krigarne, så vore det mera fara värdt, än om man
noga betraktar deras möjliga verkan. I min öfver-
tygelse inskränker nemligen denna sig endast der-
hän, att ännu mera öfvertyga oss alla, att, om man
skall komma till de så ofta begärda och utlofvade
eformer, fordras ovilkorligen en ministerförändring
och en konseljpresident. Utan att en sådan, i
grundlagens anda genomförd förändring föregår, stå
vi för alltid på samma punkt. Allt hvad samhäl-
et borde ega ansedt, aktadt, kraftfullt och tillit
förtjenande, skall då i evighet blifva kompromette-
radt.
Det torde v:ra svårt att bestrida någon af
de tankar, som här äro uttryckta.
Götheborgs-tidningens andra korrespondent
med signaturen — — —, har på ett rätt pi-
kant och till det mesta äfven ganska triffande
ätt tecknat ställningar och förhållanden. Vil,
eproducera detta bref som skall roa läsaren,-
nen som i en eller par punkter påkallar en
mmärkning. Noterna tillhöra korrespondenten.
Stockholm den 45:de Dec. Man ser redan tyd-
igen, hvad vinsten var af de s. k. moderatlibe-
ales eller det grå rogeringspartiets seger (vid
änkmansvalen) i början af riksdagen, Hr von
Tartmansdorff har redan bemäktigat sig tömmar-
e och är nästan oinskränkt herrskare öfver helal
iddarhuset. Om man i anledning såväl häraf,
om af många andra små omständigheter, miss-
änker tillvaron af något hemligt förbund mellan
je grå och Hartmansdorffianerne, så torde väl den-
ia misstanke vara förlåtlig. Man tänke blott på
en devuverade ifver, hvarmed den gamle, bepröf-
ade ultra-konservatistchefen tog den kongl. pro-
ositionen om statsverkets behof i försvar, med
vilken faderlig ömhet han talade om rriikets
baarp, m. m. Man vet ock, att han står i gan
a iniimt förhållande till Hr öfverstelöjtnanten
azelius, som väl kan anses såsom cen af denpi