nen att afföra det anhållna godset; att handelsbokhållarne Osbeck och Wahrmark yttrat, det kärran. hvarpå godset fördes, borie-kastas isjön; att handlanden Carlsson, jemte andra personer, trängt sig tätt omkring den för samma kärra spända häst; att betjenten Lundberg lagt hinder i vägen för kärrans fortkomst, derigenom, att han framför densamma fört ut annat åkdon; att drängen Creutz på förmiddagen inslagit en ruta i tullhuset; att åkaren Jons son och förre artilleristen Lund kastat stenar efter tulltjenstemännen; att handlanden Andersson uti folksamlingen utanför hr distriktchefen Karströms bostad fällt missfirmeliga yttranden om polisborgmästaren Ewert; att arbetskarlen Forsslund under uppträdet om eftermiddagen uppmanat folket att gå på och lofvat att utdela bränvin, och att gesäller Krogh och f. artilleristen Sandberg deltagit uti fönsterinslagningarne hos hr distriktechefen Karström och på rådhuset. Med anledning af hvad sålunda förekommit, har polisfiskalen Hansson yrkat, att Wernbom, Forsslund, Jonsson och Lund måtte varda i häkte inmanade; men detta påstående har poliskammaren ansett icke kunna bifallas. Drängen Hansson, hvilken, på sätt ofvan är nämndt, blef på hr polisborgmästarens befallning gripen, lösgafs åter efter en kort stunds förlopp, samt de personer, som af patrullen häktades, Sandberg och Träff, blefvo vid första förhöret i målet ställde på fri fot, bvarefter Sandberg afrest från orten, så att han icke vidare kunnat i målet höras. Allmänt rykte har väl varit gängse derom, att penningar skulle hafva blifvit utdelade till våldsverkarne; men några bestämda upplysningar härom hafva ännu icke kunnat vinnas; dock har under ransakningen förekommit, att så väl den ifrågavarande aftonen, som påföljde dag, särskilde personer och deribland ofvan bemälde Forsslund, affordrat andra personer penningar under sådane uttryck, som tycktes utmärka, att dessa skulle utgöra vedergällning för deltagande uti meranämnde våldsamheter.