ORT ARA MW I Rf mm MW pp w wW
- AA
ee 1 I
- EP 6 fe ee
,
CHUdSL IVP IIIUSLA UUVICA, LJ UUL SVVIdIA I MUTUNISKU-
naturen uttrycker sig äfven deruti att, blott man
känner det ett större antal dela samma öde, är detta
en tillräcklig tröst att uthärda mycket svårare be-
lägenhet än denna, som för mången utgör en för-
bättring i välstånd, förskönad af hoppet om slut,
icke blott vid bestämd tid, utan möjligen långt
förr, genom nåd, hyckleri eller rymning, verkställ-
bar äfven utur mönsterbyggnaderna.
Också har Sveriges hela allmänhet häröfver fällt
sin dom. Hvarje brottsling beskrattar detta slags
straff, !) och ordningsvännerna förskräckas öfver dess
otillräcklighet och kostnader.
Att uppgifva huru stora dessa redan äro, erfor-
dras icke; vi se det nog af statens uttömda tillgån-
gar. Att beräkna den ofantliga summa som ytter-
ligare erfordras är omöjligt, och derjemte till intet
tjenande, enär hon icke kunde anskaffas genom an-
nat än skuldsättning, en utväg, som endast af kri-
gets nöd kan ursäktas. ?)
Om en gång, när landets ställning blifvit lyckli-
gare, tukt och seder blifvit återförda, och när dessa
imedlertid uppförda kostbara fängelser blifvit obe-
höfliga, de kunde till annat och ädlare bruk be-
gagnas, vore öfver de använda medlen mindre att
klaga; men dessa hus äro så inredda, att de tillin-
tet annat ändamål kunna blifva brukbara, endast
qvarstå såsom minnesvårdar af ett tillstån , bvaruti
vi aldrig behöft komma. ?!)
Från utlandet höras en mängd uppgifter, än la-
stande, än prisande fängelsestraffet; än berömmande
det ena, än det andra af dess olika systemer; mot-
sägelser som bevisa att ingen säker erfarenhet ännu
vunnits, och, der denna bäst utfallit, bekräftande,
Jatt hvad som för det ena lardets och folkets seder
loch lynnen är passande, kan vara tvärtom för det
landra, hvarom Sveriges förutnämda allmänna om-
,
döme bärer ett ojäfaktigt vittnesbörd, bättre att ef-
terfölja än drömda teoriers irrbilder. ??)
Icke förkastar jag fängelsestraff; sådant har ialla
Itider funnits och lärer städse blifva behöfligt. Jag
tillstyrker ensamhetsfängelse för ransakningsfångar,
I kanske ock vid början af fängelsestraff; men jag af-
Å
Ining intränga; och jag afstyrker det slutligen såsom
styrker dess utsträckning till ersättning för nästan
alla andra straff, emedan dess vanlighet gör det
föraktadt; jag afstyrker det för dess omåttliga dyr-
I het, som ökar den förorättades lidande genom un-
derhållskostnad åt brottslingen; jag afstyrker det i
den klemighet det nu föreslås; jag afstyrker det,
emedan dess högsta grad, ensamhet i mörker, är en
grymhet vida utöfver alla kroppsplågor, dock inga-
lunda tjenande till varnagel, emedan fasan af en
dylik belägenhet, som i vanliga lifvet aldrig före-.
kommer, också icke kan i allmänhetens föreställ-
medel till förbättring; ty den skall aldrig åstadkom-
mas uti ensligheten, aldrig uti en atmosfer af last. ??)
48) Detta gäller naturligtvis för riddersmän
och deras vederlikar; men det är ej för dem,
utan för packet, som strafflagar stiftas; således
borde aldrig frihetens förlust stadgas som straff
i allmän lag. Det är endast de svidande
kroppsstraffen, som der skola finnas, efter hr
Riäfs system: ett system, hvaröfver hela Sver-
ges allmänhet ganska säkert kommer att fälla
sin dom, så snart den lärt känna det.
419) Hvilket straff? Ensamhetsfängelse har!
ju ännu icke varit i lag stadgadt, och följakt-
ligen hvarken kunnat verkställas eller — be-
skrattas.
20) Man skall vara statsman, stor som hr
Rääf, för att påstå, det skuldsättning är en
utväg, som endast af krigets nöd kan ursäktas.
Andra statsmän tro enfaldeligen, att skuld med
fullt skäl må göras för nyttiga företag, förbätt-
ringar eller reformer, som fordra större upp-
offeingar, än dem man billigtvis kan fordra af
den närvarande generationen. Man brukar då
att låta en del af förskottet falla på efterkom-
mande, som draga kanske största fördelen deraf.
Men detta är en ny id, som naturligtvis icke
kunnat vinna nåd för hr Rääfs ögon. Vi näm-
ne den, utan att derföre vara anhängare af nå-
got skuldsättningssystem, som ej har stora och
vigtiga ändamål.
21) Aterigen bara pladder!
22) Se föregående not. Om hr Rääf annor-
lunda, än efter hörsägen från utlandet,, visste
hvad som der afhandlas och tilldrager sig i det
här förevarande ämne, skulle han förstå; att
frågan är om någonting helt annat, än dröm-
da teoriers irrbilder,. Han må ej inbilla sig,
att Sverige kan stå stilla och med föraktliga
blickar skåda civilisationens framgång i andra
länder. Svenskarna äro af samma sorts kött
och blod som andra folk. De kunna lika litet
nu, som fordom, spärra sig från den allmännal
bildningens inflytande — vare sig i seder eller
lagar. :
253) I trots af hr Rääfs femdubbla afstyrkan-
de, blir fängelsestraff säkerligen, om icke vid
denna riksdag, dock inom. en ej lång framtid,
bär i Sverige — såsom det redan blifvit i an-
dra länder — det egentliga och nästan enda
straflet. Och huru vill hr Riäf förekomma det?
Spöstraffet har redan för det mesta gått all
verldenes väg. Var säker, hr Rääf, att hvad
som deri en gång är förloradt, aldrig fås tillba-
ka, om ock hr Rääf med hela sitt anhang på
sina blottade knän gjorde böner derom. Det
är således endast vatten och brödsom återstår;
men detta straff kan omöjligen sträckas öfver
en ganska kort tid. Och om det låter säga sig,
att hvarje brottsling beskrattar, något slags
straff, så gäller detta i egentligaste mening om
vatten och bröd. Likväl är detta den närva-
rande tidens enda straff för första och andra
resan stöld. Snart löper brottslingen här ige-
nom sina två grader; och sedan står han vid
dörren till det fängelse, der han för vissa år
eller för lifstiden måste emottagas, ehvad hr
Rääf afstyrker det eller icke. Frågan är såle-
de3 här om ingenting annat, än om man bör
börja med vatten och bröd för att låta straffet
två sånger heskrattas. eller om man canacet här