J RYMT al! Men, svara filantroperne: ,uti menniskonaturen finnes nu mera ingen råhet, och den lilla rest som här och der kan qvarvara, skall snart utplånas af folkskolor, bildningscirklar, tidningar och allmänna val: hos vårt slägte gifves intet medfödt ondt, eller såsom en af våra stora män sig uttryckt: Les crimes sont abolis: brott och fel äro endast tillfälliga åkommor, utan tillräknelighet, ej förtjente af straff, och hvilka vi uti fängelserna, dem vi hellre ville kalla sjukhus, säkerligen skola bota genom urbanitetens plåster: och vi finna icke att det förolämpade samhället eller den skadade personen äga anspråk på upprättelse: tvertom blifver det hans skyldighet att genom ökade utgifter bidraga till våra moraliska r I nosocomier. !) 2! Hvad vittnesbörd härom gifva väl de nya folkens historia, de dagliga tilldragelserna och känslan i eget bröst? Behöfvas andra genmälen? Allt straff äger 3:ne ändamål: det första och vigttigaste, ehuru nu för tiden alldeles underkända, är 1 latt genom något lidande rena och försona: det andra, att afvända från fortsättning af brott, och det I tredje att tjena till varnagel för andra. Uti våra färdigblifna mönsterfängelser !7) njuter fången lifvets alla beqvämligheter till sådant mått, som Iden frie på långt när ej alltid, och sällan med så Iringa möda och omtanke, kan sig bestå. Den nya -Ilagen föreskrifver med egna, här återgifna ord: att fången skall erhålla helsosamt rum, sängkläder, nödigt bohag, sund och nödtorftig kost så ock annan I förnödenhet, beklädnad, arbete som för honom är I lämpligt, läkarevård, gudstjenst och presterlig un.dervisning, daglig rörelse i fria luften; och han får, lefter erhållen tillåtelse, brefvexla, mottaga fremmande, samt blifver ofta besökt i sitt så kallade en.lsamhetsfängelse af dess styresman, tjenstemän, beI tjente, samt af 3 till 6 i orten boende tillsyningsf män, som skola fängelset visitera; hvarförutan han, Junder sken af hjelpbehof, kan, medelst sin ringklocka eller annat dylikt tecken, när som helst tillkalla någon, för att afbryta ledsnad och ensamhet. ISlutligen erhåller han vid utgåendet understöd, förImodligen något rundligare än den indelta soldatens I pension efter lång och trogen tjenst. I Fången kan icke, för hvad uppstudsighet som helst, erhålla några käpprapp förr än han underj a KP -— te PP CB AV oe I I penningar, betalade några daler, och den, som Jej hade några, släppte till rygghuden. Ingenting var naturligare! I 44) Skola försvinna (2). Hr Rääf måtte ej känna Kongl. Förordningen den 40 Juni 18414, I som afskaffar all skärpning (qvalifikation) af dödsIstreff. Denna lag är ett af den nyare tidslandans påfund, och skall säkert af hr Rääf fördömas, då han nu fått veta dess tilvaro. Man I bör ej undra på, att en man, som med hufvud loch hjerta ligger på djupet af den gamla goda tidens marvatten, och endast då och då dyker upp i den lavaström, som hotar att öfverhölja våra redan halfförbrända samhällen, skall bliga lomkring sig med en känsla af bestörtningp, då han förnimmer, att menniskor, som äro dömda till döden, nu mera helt prosaiskt halshuggas, utan minsta skymt af hvad man kan kalla Poesie im Rechte,, utan tillstymmelse till något enda af de minga fasaväckande, skådespel, i hvilka den ena plågoandan hade bjudit öfver den andra, för att, genom rysliga upptåg vid dödsstraffens verkställande, kittla grymheten hos vilda och råa sinnen. De äro förbi, dessa bödelsknektarnes tornerspel. Hr Rääf må sakna dem aldrig så mycket: de komma ej åter. Den halshuggna kroppen stoppas, ostyckad, i jorden. Rofdjuren få ej mera glädjas åt menniskoslägtets domar. : 45) Bittre måtte lagstiftaren kunna använda Isin uppfianingsgåfva, än att uttänka medel till menskligbetens förderf och förnedring. Ofver skamstr.ffen har gått en dom, som hr Riäf förmodligen ej känner; man har dömt ut dem, såsom oförenlige med den brottsliges förbättring. Det är nemligen icke nog att blott prata om försoning,. Den som skall försonas med Gud och med samhället, måste kunna förbättras; men då får hans menniskovärde ej så djupt kränkas i straffet, att all hederskän:12, allt hopp om upprättelse beröfvas honom, att hv:r och en stöter honom ifrån sig, som ett förkastadt afskum. Detta borde man lära sig begripa, innan man träder upp att stifta brottmålslag. Och man behöfver ej gå utom Sverige för att samla erfarenhet af skamstraffens förfärliga inflytande på brot!slingarnes antal och på iterationer af bröt. Men hvad rör det hv Rääf, hur d råa naturerna behandlas? 46) Bira sladder — ovärdigt den, som tslar i en lagstiftande församling! Hvar finnas de filantroper, som hr Rääf äger rätt att beskylls för ett sådant språk? De verkliga filantroperne tro icke att det går så hastigt att utrota råheten, men väl att de tänkande och bildade och kristligt sinnade höra allvarligen bemöda sig derom Hr Rääf tyckes ej höra till deras antal. 17) Allt hvad hr Riäf här jollrar om de nya fängelserna är ju intet annat, än samma tank-l lösa snack, som man hör här och der i gathörnen: det blåser omkring som vädret, och ho vet hvadan det kommer eller hvart det far. Vid sista riksdagen var man så blödhjertad, att man bara gret och jemrade sig för de stickars fångarna, som skulle förderfvas till kroppar och själar i de förskräckliga ensamhetsfångelserna;. vid denna riksdag åter har man en alldelesl motsatt tanke, och förklarar samma fängelser odugliga, för det de ej äro nog svåra pinorum för fångarne. Hvilket är nu det rätta? och hvad skall man tro? Intetdera — ty i båda delarna ligger en uppenbar öfverdrift. Den, som förstår att bedöma saken och som skaffar sig bättre kännedom derom, än den man får af br Rääf och hans högst omdömesegande herrar och män,, skall ej tveka öm hvad som i