J RYMT
al! Men, svara filantroperne: ,uti menniskonaturen
finnes nu mera ingen råhet, och den lilla rest som
här och der kan qvarvara, skall snart utplånas af
folkskolor, bildningscirklar, tidningar och allmänna
val: hos vårt slägte gifves intet medfödt ondt, eller
såsom en af våra stora män sig uttryckt: Les crimes
sont abolis: brott och fel äro endast tillfälliga åkom-
mor, utan tillräknelighet, ej förtjente af straff, och
hvilka vi uti fängelserna, dem vi hellre ville kalla
sjukhus, säkerligen skola bota genom urbanitetens
plåster: och vi finna icke att det förolämpade sam-
hället eller den skadade personen äga anspråk på
upprättelse: tvertom blifver det hans skyldighet att
genom ökade utgifter bidraga till våra moraliska
r I nosocomier. !)
2! Hvad vittnesbörd härom gifva väl de nya folkens
- historia, de dagliga tilldragelserna och känslan i
eget bröst? Behöfvas andra genmälen?
- Allt straff äger 3:ne ändamål: det första och vig-
ttigaste, ehuru nu för tiden alldeles underkända, är
1 latt genom något lidande rena och försona: det an-
dra, att afvända från fortsättning af brott, och det
I tredje att tjena till varnagel för andra.
Uti våra färdigblifna mönsterfängelser !7) njuter fån-
gen lifvets alla beqvämligheter till sådant mått, som
Iden frie på långt när ej alltid, och sällan med så
Iringa möda och omtanke, kan sig bestå. Den nya
-Ilagen föreskrifver med egna, här återgifna ord: att
fången skall erhålla helsosamt rum, sängkläder, nö-
digt bohag, sund och nödtorftig kost så ock annan
I förnödenhet, beklädnad, arbete som för honom är
I lämpligt, läkarevård, gudstjenst och presterlig un-
.dervisning, daglig rörelse i fria luften; och han får,
lefter erhållen tillåtelse, brefvexla, mottaga fremman-
de, samt blifver ofta besökt i sitt så kallade en-
.lsamhetsfängelse af dess styresman, tjenstemän, be-
I tjente, samt af 3 till 6 i orten boende tillsynings-
f män, som skola fängelset visitera; hvarförutan han,
Junder sken af hjelpbehof, kan, medelst sin ring-
klocka eller annat dylikt tecken, när som helst till-
kalla någon, för att afbryta ledsnad och ensamhet.
ISlutligen erhåller han vid utgåendet understöd, för-
Imodligen något rundligare än den indelta soldatens
I pension efter lång och trogen tjenst.
I Fången kan icke, för hvad uppstudsighet som
helst, erhålla några käpprapp förr än han under-
j a KP -— te
- PP CB AV oe I
I penningar, betalade några daler, och den, som
Jej hade några, släppte till rygghuden. Ingen-
ting var naturligare!
I 44) Skola försvinna (2). Hr Rääf måtte ej
känna Kongl. Förordningen den 40 Juni 18414,
I som afskaffar all skärpning (qvalifikation) af döds-
Istreff. Denna lag är ett af den nyare tids-
landans påfund, och skall säkert af hr Rääf för-
dömas, då han nu fått veta dess tilvaro. Man
I bör ej undra på, att en man, som med hufvud
loch hjerta ligger på djupet af den gamla goda
tidens marvatten, och endast då och då dyker
upp i den lavaström, som hotar att öfverhölja
våra redan halfförbrända samhällen, skall bliga
lomkring sig med en känsla af bestörtningp, då
han förnimmer, att menniskor, som äro dömda
till döden, nu mera helt prosaiskt halshuggas,
utan minsta skymt af hvad man kan kalla
Poesie im Rechte,, utan tillstymmelse till nå-
got enda af de minga fasaväckande, skådespel,
i hvilka den ena plågoandan hade bjudit öfver
den andra, för att, genom rysliga upptåg vid
dödsstraffens verkställande, kittla grymheten
hos vilda och råa sinnen. De äro förbi, dessa
bödelsknektarnes tornerspel. Hr Rääf må sakna
dem aldrig så mycket: de komma ej åter. Den
halshuggna kroppen stoppas, ostyckad, i jorden.
Rofdjuren få ej mera glädjas åt menniskosläg-
tets domar. :
45) Bittre måtte lagstiftaren kunna använda
Isin uppfianingsgåfva, än att uttänka medel till
menskligbetens förderf och förnedring. Ofver
skamstr.ffen har gått en dom, som hr Riäf
förmodligen ej känner; man har dömt ut dem,
såsom oförenlige med den brottsliges förbätt-
ring. Det är nemligen icke nog att blott prata
om försoning,. Den som skall försonas med
Gud och med samhället, måste kunna förbätt-
ras; men då får hans menniskovärde ej så djupt
kränkas i straffet, att all hederskän:12, allt hopp
om upprättelse beröfvas honom, att hv:r och
en stöter honom ifrån sig, som ett förkastadt
afskum. Detta borde man lära sig begripa, in-
nan man träder upp att stifta brottmålslag.
Och man behöfver ej gå utom Sverige för att
samla erfarenhet af skamstraffens förfärliga in-
flytande på brot!slingarnes antal och på itera-
tioner af bröt. Men hvad rör det hv Rääf,
hur d råa naturerna behandlas?
46) Bira sladder — ovärdigt den, som tslar
i en lagstiftande församling! Hvar finnas de
filantroper, som hr Rääf äger rätt att beskylls
för ett sådant språk? De verkliga filantroper-
ne tro icke att det går så hastigt att utrota
råheten, men väl att de tänkande och bildade
och kristligt sinnade höra allvarligen bemöda sig
derom Hr Rääf tyckes ej höra till deras antal.
17) Allt hvad hr Riäf här jollrar om de nya
fängelserna är ju intet annat, än samma tank-l
lösa snack, som man hör här och der i gat-
hörnen: det blåser omkring som vädret, och ho
vet hvadan det kommer eller hvart det far.
Vid sista riksdagen var man så blödhjertad, att
man bara gret och jemrade sig för de stickars
fångarna, som skulle förderfvas till kroppar och
själar i de förskräckliga ensamhetsfångelserna;.
vid denna riksdag åter har man en alldelesl
motsatt tanke, och förklarar samma fängelser
odugliga, för det de ej äro nog svåra pinorum
för fångarne. Hvilket är nu det rätta? och
hvad skall man tro? Intetdera — ty i båda
delarna ligger en uppenbar öfverdrift. Den,
som förstår att bedöma saken och som skaffar
sig bättre kännedom derom, än den man får af
br Rääf och hans högst omdömesegande her-
rar och män,, skall ej tveka öm hvad som i