longen. Jag vet blott på ett sätt denna personliga
utmärkelse kan ske. Må nationen anvisa medel till
folklekar och tornerspel, t. ex. fyra i elika delar af
landet; många le måkända; jag beklagar dem. Det
är så — menniskan ser ej gerna en annan besitta
egenskaper, som hon sjelf ej äger, och tål ej att
dessa hållas fram I dagern. Tiden bryter visst den
ädle mannens fysiska kraft, men den moraliska föl-
jer honom till grafven; han ser med nöje ynglin-
gens mod och skicklighet utbildas.
Jag menar ej här sådana tornerspel, som på sed-
vare tider, dar kavaileristerne i maklighet togo en-
dast ringar och sköto på Medusabufvuden c. —
nej, må de pröfva sin skicklighet i alla sorts strider
mot hvarandra; må de rida spärr) emot hvarandra
med lansar — hvad gör det om en eller annan
stöter sig litet — han faller endast i mjuka sanden,
det betyder ingenting!
På det dessa torneringar må ernå sin bestämmel-
se, borde de tillställas såsom nationella och någon
gång bivistas ai Kungliga familjen och damer, samt
priser utdelas. Sista dagen af torneringen borde de
som anmält sig af allmänheten äfven få uppträda
inom skrankorne för att täfla i brottningar, kapp-
löpningar och målsbjutningar c. — för de yngre
med båge och pilar, för de äldre med kula. De
skickligaste erhölle äfven sina pris. — Dessa folk-
fester, som ej blefve dyra, kunde firas årligen på
flere ställen inom hvarje län.
Ynglingen finge härigenom ett mål fullkomligt i
sin smak; hans sträfvan blefve för det fria och
Kraftig och sjelf kännande sig fri, blef han min-
dre slaf af låga passioner — han afsvor vekligheten,
I vinnlade sig om att härda och stärka sin kropp,
samt att vinna skicklighet i ridkonsten: en konst,
som nu håller på dö ut af brist på uppmuntran,
ytterst menligt för kavallerivapnet. Nu äro de få,
som dressera hästar fermt och väl; men skulle ej
om några år vara det, om vid våra stuterier ma-
neger anlades, hvilkas chefer ägde skicklighet att
arbeta i den högre skolan. Härmed erhöllo de äf-
ven färdighet och säkerhet i fältdressuren.
Jag vet att tankarne varit delade, huruvida vid
ett stuteri bör finnas manege eller ej; jag tror, att
endast de som ej -veta hvad hästen vinner i styrka,
vighet och uthållighet genom dressuren, följaktligen
ej kunna dressera en häst, äro deremot; för sin opi-
nion hafva de som kardinalskäl att stallmästarne
skämma bort och förderfva hästarne. Detta argu-
ment bevisar cj ogegnet af en manetge; det bevi-
sar endast att en stallmästare är oskicklig. Om jag
än skulle antaga, att en och annan hingst årligen
blefve förderfs ad, som alltid bevisar bristande om-
döme och os: icklighet hos stallmästarn, vunne
staten dock på att hafva der en manege, emedan
de hingstar, som genomginge dressuren, blefvo som
lejon och skulle lemna en vida bättre afvel än de,
som pu endost Jöpa lina 9:ne gånger i veckan 40
minuter hverje gåog. Under den tiden då mantger
voro vid stuterierne, fanns ej i rullan öfver beskäl-
da ne annoteradt spatt för hvsrenda häst med högst
få undantag, och jag tror dock rullarne då fördes
Iganska ärligt. Från dessa maneger skulle stallmä-
Istarne vid bata jonerne, akademierne och elementar-
skolorne utgå.
Hela nationens moralitet skulle vinna genom in-
rättandet af nationallekar och torneringar; detta
skulle snart visa sig äfven bland menigheten.
Staten skulle göra stora årliga besparingar, äfven-
ledes då förutstående kostnader afginge, af det be-
iopp de indragne regementschefslönerne, rust- och
rothållarevakans-afgifterne . med besparingarne från
de värfvade regementerne. Jag tror, en rätt artig
summa årligen deraf kunde hopläggas för att an-
vändas till andra nyttiga ändamål, t. ex. stt öka!
i militärpensicner, derigenom arme2n kunde alltid
hafva ungt befäl; jog anser dessa besparingar, så-
som gjorda från armeen, företrädesvis dertill borde
användas. Skulle man äfven antaga, att intet kun-
esparas i penningeväg, så vunne staten dock
igt genom att bilda nationen krigisk och
järaftfan — den säkraste garantien för sjelfständigbet.
—N—