longen. Jag vet blott på ett sätt denna personliga utmärkelse kan ske. Må nationen anvisa medel till folklekar och tornerspel, t. ex. fyra i elika delar af landet; många le måkända; jag beklagar dem. Det är så — menniskan ser ej gerna en annan besitta egenskaper, som hon sjelf ej äger, och tål ej att dessa hållas fram I dagern. Tiden bryter visst den ädle mannens fysiska kraft, men den moraliska följer honom till grafven; han ser med nöje ynglingens mod och skicklighet utbildas. Jag menar ej här sådana tornerspel, som på sedvare tider, dar kavaileristerne i maklighet togo endast ringar och sköto på Medusabufvuden c. — nej, må de pröfva sin skicklighet i alla sorts strider mot hvarandra; må de rida spärr) emot hvarandra med lansar — hvad gör det om en eller annan stöter sig litet — han faller endast i mjuka sanden, det betyder ingenting! På det dessa torneringar må ernå sin bestämmelse, borde de tillställas såsom nationella och någon gång bivistas ai Kungliga familjen och damer, samt priser utdelas. Sista dagen af torneringen borde de som anmält sig af allmänheten äfven få uppträda inom skrankorne för att täfla i brottningar, kapplöpningar och målsbjutningar c. — för de yngre med båge och pilar, för de äldre med kula. De skickligaste erhölle äfven sina pris. — Dessa folkfester, som ej blefve dyra, kunde firas årligen på flere ställen inom hvarje län. Ynglingen finge härigenom ett mål fullkomligt i sin smak; hans sträfvan blefve för det fria och Kraftig och sjelf kännande sig fri, blef han mindre slaf af låga passioner — han afsvor vekligheten, I vinnlade sig om att härda och stärka sin kropp, samt att vinna skicklighet i ridkonsten: en konst, som nu håller på dö ut af brist på uppmuntran, ytterst menligt för kavallerivapnet. Nu äro de få, som dressera hästar fermt och väl; men skulle ej om några år vara det, om vid våra stuterier maneger anlades, hvilkas chefer ägde skicklighet att arbeta i den högre skolan. Härmed erhöllo de äfven färdighet och säkerhet i fältdressuren. Jag vet att tankarne varit delade, huruvida vid ett stuteri bör finnas manege eller ej; jag tror, att endast de som ej -veta hvad hästen vinner i styrka, vighet och uthållighet genom dressuren, följaktligen ej kunna dressera en häst, äro deremot; för sin opinion hafva de som kardinalskäl att stallmästarne skämma bort och förderfva hästarne. Detta argument bevisar cj ogegnet af en manetge; det bevisar endast att en stallmästare är oskicklig. Om jag än skulle antaga, att en och annan hingst årligen blefve förderfs ad, som alltid bevisar bristande omdöme och os: icklighet hos stallmästarn, vunne staten dock på att hafva der en manege, emedan de hingstar, som genomginge dressuren, blefvo som lejon och skulle lemna en vida bättre afvel än de, som pu endost Jöpa lina 9:ne gånger i veckan 40 minuter hverje gåog. Under den tiden då mantger voro vid stuterierne, fanns ej i rullan öfver beskälda ne annoteradt spatt för hvsrenda häst med högst få undantag, och jag tror dock rullarne då fördes Iganska ärligt. Från dessa maneger skulle stallmäIstarne vid bata jonerne, akademierne och elementarskolorne utgå. Hela nationens moralitet skulle vinna genom inrättandet af nationallekar och torneringar; detta skulle snart visa sig äfven bland menigheten. Staten skulle göra stora årliga besparingar, äfvenledes då förutstående kostnader afginge, af det beiopp de indragne regementschefslönerne, rustoch rothållarevakans-afgifterne . med besparingarne från de värfvade regementerne. Jag tror, en rätt artig summa årligen deraf kunde hopläggas för att användas till andra nyttiga ändamål, t. ex. stt öka! i militärpensicner, derigenom arme2n kunde alltid hafva ungt befäl; jog anser dessa besparingar, såsom gjorda från armeen, företrädesvis dertill borde användas. Skulle man äfven antaga, att intet kunesparas i penningeväg, så vunne staten dock igt genom att bilda nationen krigisk och järaftfan — den säkraste garantien för sjelfständigbet. —N—