nan man uttalar förkastelsedomen, m:n ville granska de erfarenhetsrönp, på hvilka de stödja sign. Något som, oaktadt den anmärkta vidlyftigbeten, gör bruket af Faunan lätt, är den framför hvarje ordning ställda öfversigt deraf. hvilken innehåller korta och bestämda, ehuru blott för de nu kända skandinaviska arterna lämpade diagnoser. Bland dea rikedom på intressanta iakttagelser, som i detta arbete förefisnas, är det svårt att välja något till utdrag. Ref. får derföre blott nämna några resultater af förf:s undersökningar om några allmännare djur, såsom prof på hvad vetenskapen har vida mer än man tror att säga om djur, dem hvar och en anser sig känna. Så t. ex, visar förf. att kattens tämjande och upptagande bland busdjuren först skelt sedan menniskan blifvit jordbrukare. Vilden behöfde den ej till sin jagt, nomaden ej då han vallade sin boskap; men åkerbrukaren behöfver den att fördrifva råttor och möss, som förstöra hans inbergade skörd. I nordiska mytben drages Freyas vaga af kattor, och vid en täflan med Thor förvandlar sig Loke till en katt. Deraf kan dragas den teml. säkra slutsats 4) att åkerbruk är äldre än historiz, och 2) att gen folkstam, från hvilken Freyakulten härstammade, redan kände åkerbrukets. — Om vargen berättas, ait den var allmän i Sverige omkring 1350, sällsynt omkring 17353, att man ej kände några vargar i Norge före 1718 års fälttåg, men att de nu åter äro allmänna både i Sverige och Norg, jai det förra landet sprida sig så starkt, att de i kalla vintrar t. o. m. ströfva ned på Skånes slätter. — Som motstycke till vargens periodicitet kan anföras hvad förf. nämner om Stora bruna Flädermusen, neml. att ben af den funnits i Lunds domkyrkas murar (från 42:te seklet?), att den ej upptagits i Linnås eller Retzii faunor, men åter visat sig 1820—53, och nu spridt sig minst upp till Södermanland. — Jägaren i Skåne och Lappland jegar sin hare, i full öfvertygelse att det är samma art; men af N:s Fauna lära vi, att här finnas tvenne arter, Hohare och Fjellhare, olika icke blott till färgen; utan äfven till formen, storleken och,som man påstår, till lefnadssättets. — Förf. bekantgör icke mindre än 4 arter fossila oxarter, funna i Skånes torfmossar, neml. 4) Uroxen med platt panna och rät nackkant. (I England finnes af denna art ett hufvud, som är 3 fot 4 tum lingt, med 3 f. 6 t. mellan borrquickespetsarnal). 2) Högnackad oxe (ny st) med upptill kullrig panna, i midten högt uppstående nackkant. 3) Dvergoxe med platt pauna, framstående, i midten utskuren nackkant. 4) Bisonoxen, pannan starkt kullrig, nackkant ej skarp. På alla fyras hufsuden finnas rätt goda träsnitt. — Sluiligen må intagas förf:s uppställning af regionerna för däggdjurers förekommande i Skandinavien; för att visa huru naluren bestämt en viss gräns för deras tillvaro i rummet, liksom ofvan med vargen, bruna fläderiuusen och de fossila oxarn3, finnes antydd en viss gräns för deras tillvaro i tiden. Förf. säger, att Till Snöregionen uppstiga Järf, Fjellracka, Rep; till Videoch Björkregionen Båt, Varg, Björn ; till Barrskogsregionen Lo, Mård, Utter, Ekorre, Elg; till Ekens region Igelkott, Gräfling; till Bokens region Mullvad, Råsjur, och i Svarta mullbärsträdets region finnas (uteslutande) de fossila. Så hafva dessa djur sin begränsniag åt Norr; på ssmma sätt hafva de en annan mot Söder. Denna anmälan har blifvit så ovanligt ling, emedan den rekommenderar till publikens kännedom ett så ovanmligt innehållsrikt arbete. Förf. har med det afslutat de tre Vertebratklassernas Fauna efter en gemensam plan; måtte han rält snart efter samma omarbeta Prodromus Ichtyolog:e med nödiga tillägg och gifva sina väntande landsmän äfven Faunans fjerde del, för att sålunda Ensam hafva gilvit sitt land en Vertebrat-Fauna, sådan få andra land ega den från flera bänder. D. An — Europeiska nationerna, deras seder, bruk SL IlIlsrJ.Jo sos8s bt FT ot Kr