nan man uttalar förkastelsedomen, m:n ville
granska de erfarenhetsrönp, på hvilka de stödja
sign.
Något som, oaktadt den anmärkta vidlyftig-
beten, gör bruket af Faunan lätt, är den fram-
för hvarje ordning ställda öfversigt deraf.
hvilken innehåller korta och bestämda, ehuru
blott för de nu kända skandinaviska arterna
lämpade diagnoser.
Bland dea rikedom på intressanta iakttagel-
ser, som i detta arbete förefisnas, är det svårt
att välja något till utdrag. Ref. får derföre
blott nämna några resultater af förf:s under-
sökningar om några allmännare djur, såsom
prof på hvad vetenskapen har vida mer än man
tror att säga om djur, dem hvar och en anser
sig känna. Så t. ex, visar förf. att kattens
tämjande och upptagande bland busdjuren först
skelt sedan menniskan blifvit jordbrukare. Vil-
den behöfde den ej till sin jagt, nomaden ej
då han vallade sin boskap; men åkerbrukaren
behöfver den att fördrifva råttor och möss,
som förstöra hans inbergade skörd. I nordiska
mytben drages Freyas vaga af kattor, och vid
en täflan med Thor förvandlar sig Loke till en
katt. Deraf kan dragas den teml. säkra slut-
sats 4) att åkerbruk är äldre än historiz, och
2) att gen folkstam, från hvilken Freyakulten
härstammade, redan kände åkerbrukets. —
Om vargen berättas, ait den var allmän i
Sverige omkring 1350, sällsynt omkring 17353,
att man ej kände några vargar i Norge före
1718 års fälttåg, men att de nu åter äro all-
männa både i Sverige och Norg, jai det förra
landet sprida sig så starkt, att de i kalla vin-
trar t. o. m. ströfva ned på Skånes slätter. —
Som motstycke till vargens periodicitet kan
anföras hvad förf. nämner om Stora bruna
Flädermusen, neml. att ben af den funnits i
Lunds domkyrkas murar (från 42:te seklet?),
att den ej upptagits i Linnås eller Retzii fau-
nor, men åter visat sig 1820—53, och nu spridt
sig minst upp till Södermanland. — Jägaren i
Skåne och Lappland jegar sin hare, i full öf-
vertygelse att det är samma art; men af N:s
Fauna lära vi, att här finnas tvenne arter,
Hohare och Fjellhare, olika icke blott till fär-
gen; utan äfven till formen, storleken och,som
man påstår, till lefnadssättets. — Förf. bekant-
gör icke mindre än 4 arter fossila oxarter,
funna i Skånes torfmossar, neml. 4) Uroxen
med platt panna och rät nackkant. (I England
finnes af denna art ett hufvud, som är 3 fot
4 tum lingt, med 3 f. 6 t. mellan borrquicke-
spetsarnal). 2) Högnackad oxe (ny st) med
upptill kullrig panna, i midten högt uppstå-
ende nackkant. 3) Dvergoxe med platt pauna,
framstående, i midten utskuren nackkant. 4)
Bisonoxen, pannan starkt kullrig, nackkant ej
skarp. På alla fyras hufsuden finnas rätt goda
träsnitt. — Sluiligen må intagas förf:s upp-
ställning af regionerna för däggdjurers förekom-
mande i Skandinavien; för att visa huru na-
luren bestämt en viss gräns för deras tillvaro
i rummet, liksom ofvan med vargen, bruna
fläderiuusen och de fossila oxarn3, finnes an-
tydd en viss gräns för deras tillvaro i tiden.
Förf. säger, att
Till Snöregionen uppstiga Järf, Fjellracka, Rep;
till Vide- och Björkregionen Båt, Varg, Björn ;
till Barrskogsregionen Lo, Mård, Utter, Ek-
orre, Elg;
till Ekens region Igelkott, Gräfling;
till Bokens region Mullvad, Råsjur, och
i Svarta mullbärsträdets region finnas (ute-
slutande) de fossila.
Så hafva dessa djur sin begränsniag åt Norr;
på ssmma sätt hafva de en annan mot Söder.
Denna anmälan har blifvit så ovanligt ling,
emedan den rekommenderar till publikens kän-
nedom ett så ovanmligt innehållsrikt arbete.
Förf. har med det afslutat de tre Vertebrat-
klassernas Fauna efter en gemensam plan;
måtte han rält snart efter samma omarbeta
Prodromus Ichtyolog:e med nödiga tillägg och
gifva sina väntande landsmän äfven Faunans
fjerde del, för att sålunda Ensam hafva gilvit
sitt land en Vertebrat-Fauna, sådan få andra
land ega den från flera bänder. D.
An
— Europeiska nationerna, deras seder, bruk
SL IlIlsrJ.Jo sos8s bt FT ot Kr