LITTERATUR.
Skandinavisk Fauna, af S. Nilsson. Förste
delen: Däggdjuren. 2:dra omarb. uppla
gan. Lund. Berling 1847.
Detta arbete, hvilket zooclogiens vänner me
längtan emotsett, och som var af behofvet hög
påkalladt, är nu tiligängligt i bokhandeln. För
att rätt uppfatta dess plats och uppskatta des:
betydel:e, äfvensom värdet af förf:s skrifistäl-
leri i allmänhet, torde det måhända icke vars
ur vägen att kasta en blick tillbaka på Skan-
dinaviska Faunans historia. Man finner inom
Mastologien blott tvenne större namn ait egent-
ligen omtala, neml. Linn och Retzius. Lik-
som inom Faunans öfriga delar var Linn äf-
ven här grundliggaren, den bvarifrån tideräk-
ningen börjas. Han utgaf 4761 andra uppla-
gan af Fauna Svecicar, der han börjar med
sMagnates, Homo socpiens Nature regrnorum
tyrannus,, och hvari han gifver karaktärer på
32 arter däggdjur. Väl funnos personer, som
ej läto zoologien dö ut med honom, men ni-
gon sann. hflighet röjdes ej deruti förr än A.
J. Retzius uppträdde, om hvdken E. Fries sä-
ger: En jätte i mångvetande och lärdom, hvars
bild för mig qvarstår som den gamle Caroli-
nea för Axels skald. I sträng Linnae:nsk anda
utgaf han 4800, hvad han sjelf kallar Första
de!en af C. Linu; påbörjade Svenska Faunap,
omfattande Vertebraterns. Deruti reviderade
han Fauna Svecica, utmönstrade inom Masto-
logien en d:l arter (i. ex. Kattlon), och be-
skref 59 arier däggdjur. Med sådana föregån-
gare, och redan 20 år derefter, utgaf Nilsson
Skandinavisk Fauna, 4:sta delen, diggande dju-
ren, hvari 74arter beskrefvos. Det var för-
sta försöket att behandla detta ämne på vårt
modersmål, att derpå (uti inledniogen) gifvs
preaotionerna om däggsdjurens enatomi, alt lira
äfven en större allmänhet känna den för art-
kunskap om djuren så nödvändiga Osteologien
Den fremmande : latinska dräigten, de korta.
kärfva diagnoserna hade dittills afskräckt alls
andra än vetenskapsmän från stt göra bekant-
skap med Faunan; men med denna, i ett lät:
och okonstlidt språk hållna lärobok, blef äf-
ven iniräde öppnadt för hvar och en: jägaren
blef zoolog. Förf. hade förut måst arbeta nä-
stan ensam; deu nu u:komna andra upplagan
visar deremot, visserligen att förf. arbetat sjelf
och det fltigt, mea sfven att han förmån
framkalla en skola af yngre zoologer, kalla ve-
tenskapen till allmänt hf, och att ganska många
funnits och finnas, som sökt göra honom mö-
dan lättare.
Ifrågavarande del af Faunan är utarbetad ef-
ter samma plan, som 2:dra deiens 2:dra upp-
laga och 3:dje delen. Man skuile visserligen
vara frestad att ogillande anmärka den stora
utsträckning arbetet fått, 656 sidor till 89 ar-
ter, och särskildt fästa sig vid de ofta minu-
tiösa skelettbeskrifningarn2 (Verpert. Nociula
6 sidd.), samt vid beräitelser om djurens lef-
nadssätt och sedvanor, hvilka stundom gifva
anledning till upprepningar. Men dessa berät-
telser göra boken angenim och underhållande,
och skeleltbeskrifningaroe aro awnide till Jed-
ning för bestämmandet af fossila ben, hvarföre
beggedera: plats i boken eger sin giltiga för-
klaring. Hvad som sirskilat utgör denn: Fau-
nas glanspunkt, år upptagandet deri ech be-
stemmandet al fo ske, funna i vårt lind, ett
försök att göra åskaul ga på samma gång forn-
tidens och putiulens saunor, att lägga grund-
stenen till den etbuvlvs ki-naturtbistoriska mu-
nesvård förf. så storsrisdt börjat resa öfver det
bistoriska Sverige, I inledamgen giver fört
ett litet utkast af in. åspler I detia ämne;
men det är öfverllodaa att här Upptiga något
deraf, då dels forf. lo vat svart lemna en bel-
gjuten afhandlng derom på trycket, dels på
bliken säkerligen i kärt miane förvarar inae-
hållet af da förelanmgar förf. bärstädes höll
förliden vår. Anföra, vöra dock några rader
ur förordet: Påi åtskilliga ställen har jag kom-
mit att anföra re-.uita:er, Ull hvilka jag anset
mina undersökningsr haf a fört, men bvilka af
en och annen kunna måbäinda anses allt för
vågade, enär de icke öfverensstämma med för-
utfattade meningar. Jag begår endast att, in-