LITTERATUR. Skandinavisk Fauna, af S. Nilsson. Förste delen: Däggdjuren. 2:dra omarb. uppla gan. Lund. Berling 1847. Detta arbete, hvilket zooclogiens vänner me längtan emotsett, och som var af behofvet hög påkalladt, är nu tiligängligt i bokhandeln. För att rätt uppfatta dess plats och uppskatta des: betydel:e, äfvensom värdet af förf:s skrifiställeri i allmänhet, torde det måhända icke vars ur vägen att kasta en blick tillbaka på Skandinaviska Faunans historia. Man finner inom Mastologien blott tvenne större namn ait egentligen omtala, neml. Linn och Retzius. Liksom inom Faunans öfriga delar var Linn äfven här grundliggaren, den bvarifrån tideräkningen börjas. Han utgaf 4761 andra upplagan af Fauna Svecicar, der han börjar med sMagnates, Homo socpiens Nature regrnorum tyrannus,, och hvari han gifver karaktärer på 32 arter däggdjur. Väl funnos personer, som ej läto zoologien dö ut med honom, men nigon sann. hflighet röjdes ej deruti förr än A. J. Retzius uppträdde, om hvdken E. Fries säger: En jätte i mångvetande och lärdom, hvars bild för mig qvarstår som den gamle Carolinea för Axels skald. I sträng Linnae:nsk anda utgaf han 4800, hvad han sjelf kallar Första de!en af C. Linu; påbörjade Svenska Faunap, omfattande Vertebraterns. Deruti reviderade han Fauna Svecica, utmönstrade inom Mastologien en d:l arter (i. ex. Kattlon), och beskref 59 arier däggdjur. Med sådana föregångare, och redan 20 år derefter, utgaf Nilsson Skandinavisk Fauna, 4:sta delen, diggande djuren, hvari 74arter beskrefvos. Det var första försöket att behandla detta ämne på vårt modersmål, att derpå (uti inledniogen) gifvs preaotionerna om däggsdjurens enatomi, alt lira äfven en större allmänhet känna den för artkunskap om djuren så nödvändiga Osteologien Den fremmande : latinska dräigten, de korta. kärfva diagnoserna hade dittills afskräckt alls andra än vetenskapsmän från stt göra bekantskap med Faunan; men med denna, i ett lät: och okonstlidt språk hållna lärobok, blef äfven iniräde öppnadt för hvar och en: jägaren blef zoolog. Förf. hade förut måst arbeta nästan ensam; deu nu u:komna andra upplagan visar deremot, visserligen att förf. arbetat sjelf och det fltigt, mea sfven att han förmån framkalla en skola af yngre zoologer, kalla vetenskapen till allmänt hf, och att ganska många funnits och finnas, som sökt göra honom mödan lättare. Ifrågavarande del af Faunan är utarbetad efter samma plan, som 2:dra deiens 2:dra upplaga och 3:dje delen. Man skuile visserligen vara frestad att ogillande anmärka den stora utsträckning arbetet fått, 656 sidor till 89 arter, och särskildt fästa sig vid de ofta minutiösa skelettbeskrifningarn2 (Verpert. Nociula 6 sidd.), samt vid beräitelser om djurens lefnadssätt och sedvanor, hvilka stundom gifva anledning till upprepningar. Men dessa berättelser göra boken angenim och underhållande, och skeleltbeskrifningaroe aro awnide till Jedning för bestämmandet af fossila ben, hvarföre beggedera: plats i boken eger sin giltiga förklaring. Hvad som sirskilat utgör denn: Faunas glanspunkt, år upptagandet deri ech bestemmandet al fo ske, funna i vårt lind, ett försök att göra åskaul ga på samma gång forntidens och putiulens saunor, att lägga grundstenen till den etbuvlvs ki-naturtbistoriska munesvård förf. så storsrisdt börjat resa öfver det bistoriska Sverige, I inledamgen giver fört ett litet utkast af in. åspler I detia ämne; men det är öfverllodaa att här Upptiga något deraf, då dels forf. lo vat svart lemna en belgjuten afhandlng derom på trycket, dels på bliken säkerligen i kärt miane förvarar inaehållet af da förelanmgar förf. bärstädes höll förliden vår. Anföra, vöra dock några rader ur förordet: Påi åtskilliga ställen har jag kommit att anföra re-.uita:er, Ull hvilka jag anset mina undersökningsr haf a fört, men bvilka af en och annen kunna måbäinda anses allt för vågade, enär de icke öfverensstämma med förutfattade meningar. Jag begår endast att, in