pel Nu har jag behof af ett råd och et
exempel, och derföre vågar jag vända mig til
ers majestät.
Konungen: Nå väl, tala, don Albuquerque.
Albuquerque: Som jag känner det brott
hvarför grefven är anklagad, önskar jag vet:
hvad straff hans konung bestämt öfver honom
Konungen: Men hvad kan det då röra dig!
Albuquerque: Jo, ty jag har en dylik oför-
rätt att hämnas, och när jag vet hur ers ma
Jestät beslutat i sin sak, kan jag så mycket lät.
tare besluta i min.
Konungen: Din sak? En lika oförrätt? Hu
du glömt hvilka vi båda äro? Och vågar dt
ljemnföra . a
I Albuquerque: Ett namn, sådant som mitt
namnet på en slägt, under sekler pröfvadt i er:
förfäders tjenst, en heder, som vi ifrån far til
son bekräftat med vårt blod på era slagtfält
denna heder utan fläck vågar jag jemföra met
en konungs heder, och tror att ingen monark
skall deraf finna sig förnärmad.
Konungen: Don Albuquerque, tag dig til
vara! Skymfen är olika, men straffet kan bl
dika. Jag har redan i natt underskrifvit er
dödsdom.
Albuquerque: Ers majestät kan få tillfälle
att underskrifva ännu en, men hör mig först
I natt, senjor, vid en eldsvåda, som måhänd:
kunde vara en tillräcklig ursäkt, har den kung
liga etikelten blifvit förnärmad; en yngling
föga mer än ett barn, har begått felet, har å
dr agit sig den farliga misstankan för en obe.
tänksam dröm. Han blir straffad, och det ä1
billigt, och det är inte öfver gossens oförstån-
diga dröm jag klagar. Men mitt sår är dju.
pare, min skymf omätligt större.
Konungen: Hvad säger du?
Albuquerque: Den man, som förolämpat mig
är densamme, åt hvilken jag skulle förtrot
jvården om min heder, emedan jag och de min:
(aldrig förnärmat hans. Det är samme man