målsenligare ordnande; Något om anslagen till
artilleriet; Om artilleriofficerares knappa löne-
vilkor; Om lärarnes vid gymnastiska central-
institutet knappa löneinkomster; Rättegångs-
och Polissaker samt Landsortsnyheter.
— Den allmänna entusiasm å ena sidan och
förtrytelse å den andra, som utgången af hän-
delserna i Schweiz verkat i de olika lägren,
fortfara att gifva sig luft i dessas publicistiska
organer. — Man låser i le Constitutionel föl-
jande reflexioner i en artikel under Paris d. 7
Dec., hvilka säkert äfven hos oss, på goda skäl,
hafva ett visst icke obetydligt intresse:
Efter fyratioåtta timmars bedröfvelse och tystnad,
försöker Journal des Debats att åter fatta mod, och
taga till ordet. Det är framför allt för att upp-
gifva en djup suck öfver de stackars Sonderbunds-
kantonerna, som blifvit krossade af majoritetens
(edsförbundets) kantoner. Krossade! Huru förstår
då Journal des Debats detta ord? Denna tidning
talar om blod, som blifvit utgjutet strömvis, om den
förskräckelse, som bemäktigat sig kantonerne, och
om bröder, mördade af bröder. Det ligger mycken
retorik i dessa beskrifningar. I sjelfva verket har
ganska litet blod flutit i hela denna sak, och aldrig
har ett uppror blifvit qväfdt med mindre våld och
olyckor. Sju kantover hafva kapitulerat, den ena
efter den andra; en enda har satt sig till motvärn
några timmar. Man har då på begge sidorna gan-
ska obetydliga förluster att tala om, i synnerhet
då man dermed jemför upprorsmakarnes krigiska
förklaringar och det stora antal soldater som voro
satta på krigsfot. De små kantonerna hafva san-
nerligen icke blifvit krossade. Men hvad förskräc-
kelsen, vidkommer, så har den spelat en ganska
helsosam roll under händelserna. Jesuiterne och
revoltens ledare hafva gripits af fruktan vid anblic-
ken af den ofantliga truppmassa som general Dufour
i öfverenskommeise med federalauktoriteterna och
edsförbundsdagen organiserade mel på en gång så
mycken mensklighet och skicklighet. Det var en
ypperlig förskräckelse i sanning! den har förekom-
mit många olyckor. Frankrike sjelf skulle hafva
kallat sig ganska lyckligt, om det kunnat under-
trycka alla upproriska rörelser, sedan 4839, med
utgjutande af så litet blod, som segrarne i Schweiz
kommit att flyta vid öfverändakastandet af den in-
surrektion, som hr Guizot uppmuntrat och gifvit
vapen.n
Man kan icke återhål!la sin djupa förundran
öfver da ministeriella och konservativa bladens
beteende, såväli Frankrike som annorstädes, när
de yttra sig i Schweizerfrågan. Huru högt
hade icke dessa värde sakförare skrutit öfver
den stora sympati jesviterne skulle ega hos be-
folkningen i d2 katolska kantonerna! Vår sven-
ska ,Tid, hade skridit ända till den pompösa
förklaringen, att blott inom Freiburg ej rain-
dre än 80,000 af de 90,000 som bebo kantonen,
vore jesuitpartiet med lif och själ tillhörige.
De öfriga Sonderbundskantonerna skulle också
hysa ett sådant hat emot edsförbundet och de
reformerade kantoaern2, att detta hat måste
hänföra dem, om ej till bjeltebragder, åtmin-
stone till någon grad af ihärdigt motstånd. Och
hvaruti upplöser sig alltsammans? De uppro-
riska kantonerna hafva gifvit de mest oförtyd-
bara bevis på glädjen att se de kära jesuiterna
lemna deras land. Och hvilka hafva blifvit
akrossade? Icke folket, iche kantonerna: ej
en gång upprorsstiftarne sjelfva, emedan de till
största delen undkommit.
Men huru skall man förklara den politiska
oklokheten, den förundransvärda taktlösheten
hos Tiden, att så groft, som den gjort, ut-
fara emot den lagliga styrelsen i Schweiz?
Låt vara att denna styrelse står på ljusets,
framåtskridandets och mensklighetens sid2, och
i följe häraf måste vara förbatlig i Tidens ö-
gon. Men glömmer då hr P. att edsförbundet
är sanktioneradt af sjelfva Wienerkongressen, och
att all dess maktutöfning varit och är i den
fullkomligaste öfverensstämmelse med hvad mo-
narkerne med egen hand beramat? Hr P.
blyges icke att kalla edsförbundets män jako-
binern. Förtröffligt! Wienerkongressen har så-
ledes i Schwez stiftat en stor jakobinerklubb?
Hvem skulle hafva trott maken?
Professor Palmblad vid Tidens styre, och f.
d. professor Guizot vid Frankrikes, spela i
visst fall lika vackra kort. Den sednare, en
monarks minister, skickar kanoner och ammu-
nition till upproriskes understöd i ett annat
land, och mot en styrelse, af hvars konstitu-
tion bans egen konung är med-garant; och när
hans försök att hje!pa jesuiterna misslyckats:
när de äro förjagade, och intet krig mera fin-
nes i Schweiz, vill hr Guizot för allting i verl-
den uppträda som medlare,; och emellan
hvilka? Alla kantonerna i bela Schweiz äro
nu vänner, sedan missfrståndets flitige bear-
betare och brödratvistens uj pbof måst rymma
fältet. Här beböfs således ingen mediation;
men kr G. önskar icke desto mindre få skrida
till det kristliga medlarekallet, förmodligen för
att om möjligt ännu kunna blåsa upp någon
tvist i lanilet eller hindra den lagliga regerin-
gen på dess bana i framtidsriktning. Hr P. i
Sverige, som gerna skulle vilja utföra lika ly-
sande bedrifter, måst2 dock nöja sig med att
stå på sfstånd och blott gläfsa: jakobinerl! ja-
kobiner! jakobirerlo
Skall icke hr P. kunna förmå något mera i
denna sak? Jo, han skall bidraga, i sin :mån
kraftigt nog, att öppna ögonen på dem, som
ännu här i Sverige kunde hysa något tvifvel
om hvad den konservativa kohorten egentligen
bär i skölden. Detsamma har hr Guizot ut-
rättat i Frankrike. Flera franska tidningar
förutspå, att upptäckten af berr G:s spel i
de Schweiziska angelägenheterne skola kosta
honom ministersceptern. Hr P. torde jesuit-
äflandet kosta sceptern i T.den. De båda scep-
trerna förbålla sig till hvarandra, som de båda
storheterna sjelfva.
————A 2
Köpenhamn d. 41 Dec. (Enskild korrespondens
ur det i går hitkomna profbladet af Öresunds-
posten.) Medan politiken står i stampe vill jag
tala om hvad ögonblicket erbjuder af mindre stränga
ämnen. Casino, teatrarna, koncertsalen, och Jlittera-