målsenligare ordnande; Något om anslagen till artilleriet; Om artilleriofficerares knappa lönevilkor; Om lärarnes vid gymnastiska centralinstitutet knappa löneinkomster; Rättegångsoch Polissaker samt Landsortsnyheter. — Den allmänna entusiasm å ena sidan och förtrytelse å den andra, som utgången af händelserna i Schweiz verkat i de olika lägren, fortfara att gifva sig luft i dessas publicistiska organer. — Man låser i le Constitutionel följande reflexioner i en artikel under Paris d. 7 Dec., hvilka säkert äfven hos oss, på goda skäl, hafva ett visst icke obetydligt intresse: Efter fyratioåtta timmars bedröfvelse och tystnad, försöker Journal des Debats att åter fatta mod, och taga till ordet. Det är framför allt för att uppgifva en djup suck öfver de stackars Sonderbundskantonerna, som blifvit krossade af majoritetens (edsförbundets) kantoner. Krossade! Huru förstår då Journal des Debats detta ord? Denna tidning talar om blod, som blifvit utgjutet strömvis, om den förskräckelse, som bemäktigat sig kantonerne, och om bröder, mördade af bröder. Det ligger mycken retorik i dessa beskrifningar. I sjelfva verket har ganska litet blod flutit i hela denna sak, och aldrig har ett uppror blifvit qväfdt med mindre våld och olyckor. Sju kantover hafva kapitulerat, den ena efter den andra; en enda har satt sig till motvärn några timmar. Man har då på begge sidorna ganska obetydliga förluster att tala om, i synnerhet då man dermed jemför upprorsmakarnes krigiska förklaringar och det stora antal soldater som voro satta på krigsfot. De små kantonerna hafva sannerligen icke blifvit krossade. Men hvad förskräckelsen, vidkommer, så har den spelat en ganska helsosam roll under händelserna. Jesuiterne och revoltens ledare hafva gripits af fruktan vid anblicken af den ofantliga truppmassa som general Dufour i öfverenskommeise med federalauktoriteterna och edsförbundsdagen organiserade mel på en gång så mycken mensklighet och skicklighet. Det var en ypperlig förskräckelse i sanning! den har förekommit många olyckor. Frankrike sjelf skulle hafva kallat sig ganska lyckligt, om det kunnat undertrycka alla upproriska rörelser, sedan 4839, med utgjutande af så litet blod, som segrarne i Schweiz kommit att flyta vid öfverändakastandet af den insurrektion, som hr Guizot uppmuntrat och gifvit vapen.n Man kan icke återhål!la sin djupa förundran öfver da ministeriella och konservativa bladens beteende, såväli Frankrike som annorstädes, när de yttra sig i Schweizerfrågan. Huru högt hade icke dessa värde sakförare skrutit öfver den stora sympati jesviterne skulle ega hos befolkningen i d2 katolska kantonerna! Vår svenska ,Tid, hade skridit ända till den pompösa förklaringen, att blott inom Freiburg ej raindre än 80,000 af de 90,000 som bebo kantonen, vore jesuitpartiet med lif och själ tillhörige. De öfriga Sonderbundskantonerna skulle också hysa ett sådant hat emot edsförbundet och de reformerade kantoaern2, att detta hat måste hänföra dem, om ej till bjeltebragder, åtminstone till någon grad af ihärdigt motstånd. Och hvaruti upplöser sig alltsammans? De upproriska kantonerna hafva gifvit de mest oförtydbara bevis på glädjen att se de kära jesuiterna lemna deras land. Och hvilka hafva blifvit akrossade? Icke folket, iche kantonerna: ej en gång upprorsstiftarne sjelfva, emedan de till största delen undkommit. Men huru skall man förklara den politiska oklokheten, den förundransvärda taktlösheten hos Tiden, att så groft, som den gjort, utfara emot den lagliga styrelsen i Schweiz? Låt vara att denna styrelse står på ljusets, framåtskridandets och mensklighetens sid2, och i följe häraf måste vara förbatlig i Tidens ögon. Men glömmer då hr P. att edsförbundet är sanktioneradt af sjelfva Wienerkongressen, och att all dess maktutöfning varit och är i den fullkomligaste öfverensstämmelse med hvad monarkerne med egen hand beramat? Hr P. blyges icke att kalla edsförbundets män jakobinern. Förtröffligt! Wienerkongressen har således i Schwez stiftat en stor jakobinerklubb? Hvem skulle hafva trott maken? Professor Palmblad vid Tidens styre, och f. d. professor Guizot vid Frankrikes, spela i visst fall lika vackra kort. Den sednare, en monarks minister, skickar kanoner och ammunition till upproriskes understöd i ett annat land, och mot en styrelse, af hvars konstitution bans egen konung är med-garant; och när hans försök att hje!pa jesuiterna misslyckats: när de äro förjagade, och intet krig mera finnes i Schweiz, vill hr Guizot för allting i verlden uppträda som medlare,; och emellan hvilka? Alla kantonerna i bela Schweiz äro nu vänner, sedan missfrståndets flitige bearbetare och brödratvistens uj pbof måst rymma fältet. Här beböfs således ingen mediation; men kr G. önskar icke desto mindre få skrida till det kristliga medlarekallet, förmodligen för att om möjligt ännu kunna blåsa upp någon tvist i lanilet eller hindra den lagliga regeringen på dess bana i framtidsriktning. Hr P. i Sverige, som gerna skulle vilja utföra lika lysande bedrifter, måst2 dock nöja sig med att stå på sfstånd och blott gläfsa: jakobinerl! jakobiner! jakobirerlo Skall icke hr P. kunna förmå något mera i denna sak? Jo, han skall bidraga, i sin :mån kraftigt nog, att öppna ögonen på dem, som ännu här i Sverige kunde hysa något tvifvel om hvad den konservativa kohorten egentligen bär i skölden. Detsamma har hr Guizot uträttat i Frankrike. Flera franska tidningar förutspå, att upptäckten af berr G:s spel i de Schweiziska angelägenheterne skola kosta honom ministersceptern. Hr P. torde jesuitäflandet kosta sceptern i T.den. De båda sceptrerna förbålla sig till hvarandra, som de båda storheterna sjelfva. ————A 2 Köpenhamn d. 41 Dec. (Enskild korrespondens ur det i går hitkomna profbladet af Öresundsposten.) Medan politiken står i stampe vill jag tala om hvad ögonblicket erbjuder af mindre stränga ämnen. Casino, teatrarna, koncertsalen, och Jlittera