gon, cch i sådan egenskep ställd i bredd: med br Cederschiölds eget räsonnemang om vådan al skyddsförerivgens verksiamtet. Enligt recensentens åsigt skall det praktiska oförvillade förståndet uti skyddsföreningen se en al de stiftelser, som genom det enkla af sina stadgar och det lätt utförbara i sin plan är synnerligt egnad att tillvinna sig ett allmännare förtroende, emedan en hvar är i tillfälle att öfverskåda fältet för dess verksamhet. Om man undantager skyddsförenirgens första afdelning, hvars verksamhet är svar sagdt obegränsal, så medgifvcs gerna, att de tvenne återstående afdelningarnes verksamhet, som endast afser fångar, är mindre vidtomfattande, än mitt förslag, och såes äfven lättare att verkställa; men om det oförvilade praktiska förståndet icke hade inskränkt sin åtgärd till att utreda hvilketdera förslaget var lättast att verkställa, utan äfven, sin pligt likmälit, hade undersökt, hvilketdera i verkställigheter leåde till de för samhället mest välgörande resultater, så skulle det för hvarje sådant förstånd hafva blifvit klart, att skyddsföreningens försleg, enligt bvilket hjelpen lemnades uteslutande och isoleradt åt brottslingen, skulle, på sätt rec. nu äfven — sig sjelf ovetande — tydligen ådagalagt, uppväcka den nödställde uslingens afund, och således framkalla nya brott; men att detta deremot icke voro fallet med mitt förslag, emedan det tillförsäkrada den oförvillige nödlidande lila stor hjelp som brottslingean Hvad som innefattas i detta stycke har så väl i recensionen, som i här ofvan gjorda noter blifvit fullkomligt vederlagåt. Rec. har vidare uppg ifvit, det jag ej skulle hafva ingått uti och sökt vederlägga de emot mitt förslag gjorda invändningarne. I hvad rån denna uppgift må vara grundad, skulle utan tvifvel bäst inhemtas, om min den 4 sistlidne Augusti ingifae skrift blefve i tidningen intagen; men då min derom förut framställda anhållan icke blifvit efterkommen, har jag ansett mig ej nu böra förnya densamma, under förutsältning, aut tit. haft något giltigt skäl för sin vägran. För den händelse, att några ytterliga anmärkningar skulle mot mitt förslag i Aftonbladet framställas, vågar jag, i förlitande på pressens samvetspligt, att låta båda kontrahenterna vederfaras lixa rättvisa, likväl hoppas, att tit., som redan in extenso meddelat hr kapten Lindoberas emot förslaget framställda anmärkningar, cceh nu ytterligare i nsionen för andra gåncen upprepat de hufvudakliga bland dem, äfven låter mitt derå lemnade svar finna piats i bladet, helst anmärkningarne genom Aftonbladet kommit till raånga tusendes kännedom, då deremot svaret blifvit läst endast af det indre antal, som hafi tillgång på den af mig utgifna brochuren, och torde jag härmedelst få anses hafva fullgjort den mig åligganda pligt, att försvara de åsigter jag uttalat, så att något annat svar än det, som uti sjeliva afhandlingen står att finna, ej vidare må vara erforder ligt. He Cedersehiölis ofvanstående begäran ör så mycket orimligare, som det huf.u isakligen varit just nämnde försvar emot hr kapten Lindebergs anmärkningar, som blifvit i Aftonbledets recension nagelf.ret. Här iniröftar således det kuriösa förhillande, ati förfaitsren begär intagandet i ea tidning ef en recenserad skrift, på samma gång hen uppträder med en antikritik, lemnande sjelf hufvudfrågan alldeles åsido, för att uteslutande vdvocera mot mindra väsendtliga anmärkiiogar. Slutligen har jag, med anledning af den i Aftenbiadet den 40 dennes för skyddsföreningens sednaste sammankomst meddelade redogörelse, hvaraf vill synas, som afsigten vore, att gifva en förändrad riktning åt sällskapets verksamhet, anseit mig böra bärmedelst förklara, att, derest skyddsföreningen ifrån början hade velat inskränka sina åtgärder till att verka endast för deras väl, som osky!diyt blifvit i häkte inmanade, all opposition mot en så ädel afsigt sannolikt uteblifvit. — Alla de, som funno det hirdt, olörstindigt och okristigt, att lemna större bjelp åt den brottslige, än åt den oförvitlige, skulle deremot funnit det förståndigt och rättvist, att i första rummet bistå den oskyldijt lidande; och efter min åsigt kan man snart sagdt aldrig göra för mycket för att lemna upprättelse åt den, som oskyldigt beröfvas sin frihet och kastas i fängelse. Åt sådana oskyldigt lidande kan man skaffa fördelaktiga tjenster eller bereda hvilka förmåner som helst, utan att derigenom lemna uppmuntran åt någon att föröfva brott, för att komma i åtnjutande af samma fördelar; ty fördelarne lemnas här ej derföre att den, som emottager dem, varit brottslig, utan tvertom just derföre, att han icke varit det, men oskyldigt blifvit derför anklagad. Min öfvertygelse är ock den, att, i händelse skyddsföreningen beslutade att låta den del af sin verksamhet, som har till föremål att bereda utkomst åt frigifna broitslingar, hvila intill dess föreningen blefve så stark, att den kunde samtidigt lemna enahanda hjelp jemväl åt oförvitliga nödlidande, samt deremot för närvarande inskränkte sin positiva verksamhet till att åt dem, som blifvit oskyldigt i häkte inmanade, bereda bistånd och upprättelse, så skulle skyddsföreningen säkerligen vinna starka sympatier för detta sitt ändamål, och måhända skulle antalet af dess medlemmar derefter så tillväxa, att det ej längre blefve en omöjlighet att äfven uppfylla det förra mera vidt omfattande ändamålet för dess åsyftade verksamhet. Stockholm den 42 November 4847. Robert Cederschiöld. TRERESEFOT STARTTID LIIAGTTSKYDPSFÖRENINGEN. Hr kyrkoherden Ekdahl har begärt rum för följande: AZ TT Padaltsnam san Af Alta khla dot I a