af den sjukvård, som han erhåller, så utlåter recensenten sig vidare sålunda: Lazaretten och kurhusen vårda kroppsligt sjuka patienter. Skyddsföreningen skulle deremot vårda andligt sjuka. År det sannolikt, att den moraliskt friska skulle afundas den moraliske patienten denna vård? — Då vår-! den skulle bestå ej blott af andlig, utan äfven af lekamlig föda, har denna fråga af mig blifvit besvarad med ja, men af skyddsföreningen deremot med nej; och detta har varit det hufvudsakliga föremålet för tvisten oss emellan. Fortfarande besvaras denna fråga jakande af mig, hvaremot recensenten synes göra sig viss om, att genom sin deduktion hafva tillväunnit skyddsföreningen ett nekande svar; men härvid har recensenten helt och hållet förgätit, det han endast några få rader förut på det mestbestämda sätt sjelf redan besvarat denna fråga med fa. Hans ord lyda sålunda: Hvem har t. ex. ej hört talas om, att, serdeles vid den kalla årstidens inbrytande, sjuka, hungrande och förfrusna uslingar, som voro nära att duka under för geländet, midt för rättvisans ögon begått stöld, i den ,uppenbara afsist, alt blifva härtadr, och sålunda genom en lagöfverträdelse, komma i åtnjutande af skydd emot kölden samt lifsuppehälle för dagen? För dessa var ju rättvisans åtgärd en välgerning? Mon fioner af tonen uti ofvanstående tirad att förf. ligger mycken vigt på denna sin deduktion coca det är oss derföre ett nöje attreducera sjelfva kärnen af förf:s argumenter till behöriga dimensisner. Nekes kon ej att förf. här måtiat ett vildigt hugg mot refsrenten, men det vill esig dock icke bältre än att han äfven här bugger yx:n i sten, cch det med besked. I sin advokztoriska ifver tycks förf. icke bafva märkt de tre första raderna al det ci:erade stycket af följande lydelse: Den sats förf. drifver är för öfrigt icke ny, det är blott de velutsalser förf. bygger på en hvardaglig njaärgon, som äro nya. Hvem har till exempel ej bört talas om ete.; hvad Afionbladets r. censent således anfört såsom exempel på en hvardaglig jargon ceh som han ställt parailelt med det absurda i förf:s räsonnemang, anföres nu af förf. såsom ett bevis, ett erkändt faktum, att skyddsförenirgens vård com fångarnel , od lol skall alstra brotislingsr. På deta vfaktump upptornar nu förf. ett helt Babylon af räsonaemanger, hvarpå man duck skulle kunna tillärpa grefve Anckirsvårds yttrande om våra! fästningar, att de synas vara beräknade på ati fienden icke skall nännas skjuta på dem. Vi uppställde denna sats såsom ett värdigt motstycke till berr Cederschiölds förutsättning att skyddsföreningens vård om fångarne skulte rTramkalla 1:ya brott, hvilka skulle begås för att komma i åtnjutande af en fånges förmåner. Eu avar borde ducx kunna iase att vi ville framkasia en vink derom, att ssmma jargon som ou föres om skyddsföreningen, äfven blifvit tilfämpsd på sjelfva fängelserna, och att det är dessa som i första rummet birde jemnas medj marken så vidt arzumenterna bålla stånd. Alt detta förbiser hr C-der:cbiöld, och hvad vi anfört såsom en hvardaglig jargor omkrvistnar san till ett faktum, ett bav.s, ett erkännande och dermed anser ban räkningen vara upppjo:d. Härefter tillägger recensenten ironiskt: Efter herr Cederschiö!lds sätt att argumentera, skulle nu tillvaron af häktena alstra brott, och följaktligen fångvården vara en högst vådlig och förderfbringande institution, som borde rifvas ner och icke förr åter uppbyggas än staten vore i stånd att gifva arbete och understöd åt alla, som deraf äro i abehof.n Om rec. hade velat vara ärlig, så hade han i stället bordt här enmärka, att, om mitt förslag bringades till verkstä!lighet, så skulie aldrig mer en sådan skandal kunna inträffa, som den, att en nödställd usling biefve försatt i den rysliga belägenheten, att se sig nödsakad att begå brott, för att göra sig förtjent af att erhålla hjelp, på det han icke måtte förgås af elände. Imedlertid har rec. uti nyssnämnde yttrande tydligen medgifvit, ej blott att det är sannolikt, utan äfven att det är ett allmänt erkändt faktum, att den moraliskt friske, när nöden inställer sig, Verkligen kan afunnas den vård, som egnas den moralisk patienten. Men då den nödställde uslingen sålunda, på sätt rec. ganska riktigt uppgifver, afundas den moraliska patienten, eller fången uti dess nuvarande belägenhet, är det ju tydligt, att anledningen till en sådan afund skall ökas i samma mån fångens belägenhet genom skyddsföreningens medverkan förbättras. För massan af folket, som, enligt tit:i försäkran, numera helgar sina krafter i sanningens, Tedbarhet ns och rättvisans tjenst, måste det utan tyifvel hafva varit i högsta grad förkrossande, att geoom pressens förnämsta organ få för sig förkunnadt, att den bör såsom en välgerning af rättvisan betrakta den utväg, som för den mnödställde uslingen står öppen, att, genom cn stöld, bereda sig inträde i ett fängelse, och såmedelst erhålla skydd emot kölden och lfsupp.hälle för dagen Att fattigvården ännu i nittonde århundradet uti ett civiliseradt land kan befinna sig på en så låg ståndpunkt, att uslingen skall se sig tvungen att stjäla för att i fångelset erhålla föda och värme, kan icko annat än på det högsta uppröra menniskovännens känsla. Den liberala pressen borde derföre, efter mitt omdöme, anse såsom ett af sina förnärnsta åligganden, att oafbrutet och allvarligt framställa detta olyckliga missförhållande till dess rättelse derutinnan vuonits, och då skulle pressen säkerligen hafva förvärfrat ett rättvist anspråk på en outplånlig tacksamhet hos massan af foltet. Ått en recensent, som hyser så beskaffade åsigter om rättstisans välgarningar, kan finna mitt förslag att skaffa arbete åt den arbetsföre och vård åt den kraftlöse nödlidande, icke vara verkställbart, bör icke förundra någon; men för det oförvillade sunda förståndet synes det böra vara klart, att det skulle blifva i alla afseenden bättre, att skaffa vård och underhåll åt den nödställde uslingen innan han begick stölden, än att vänta dermed till dess brottet blifvit föröfvadt, för att sedermera underhålla honom i fängelset.n Alla dessa stora fraser bade förf. kunnat bespara sig. Om han läst rätt innantill: det är