af den sjukvård, som han erhåller, så utlåter recen-
senten sig vidare sålunda: Lazaretten och kurhu-
sen vårda kroppsligt sjuka patienter. Skyddsföre-
ningen skulle deremot vårda andligt sjuka. År det
sannolikt, att den moraliskt friska skulle afundas
den moraliske patienten denna vård? — Då vår-!
den skulle bestå ej blott af andlig, utan äfven af
lekamlig föda, har denna fråga af mig blifvit be-
svarad med ja, men af skyddsföreningen deremot
med nej; och detta har varit det hufvudsakliga fö-
remålet för tvisten oss emellan. Fortfarande besva-
ras denna fråga jakande af mig, hvaremot recen-
senten synes göra sig viss om, att genom sin de-
duktion hafva tillväunnit skyddsföreningen ett ne-
kande svar; men härvid har recensenten helt och
hållet förgätit, det han endast några få rader förut
på det mest- bestämda sätt sjelf redan besvarat denna
fråga med fa. Hans ord lyda sålunda: Hvem har
t. ex. ej hört talas om, att, serdeles vid den kalla
årstidens inbrytande, sjuka, hungrande och för-
frusna uslingar, som voro nära att duka under för
geländet, midt för rättvisans ögon begått stöld, i den
,uppenbara afsist, alt blifva härtadr, och sålunda
genom en lagöfverträdelse, komma i åtnjutande af
skydd emot kölden samt lifsuppehälle för dagen?
För dessa var ju rättvisans åtgärd en välgerning?
Mon fioner af tonen uti ofvanstående tirad
att förf. ligger mycken vigt på denna sin de-
duktion coca det är oss derföre ett nöje attre-
ducera sjelfva kärnen af förf:s argumenter till
behöriga dimensisner. Nekes kon ej att förf.
här måtiat ett vildigt hugg mot refsrenten,
men det vill esig dock icke bältre än att han
äfven här bugger yx:n i sten, cch det med be-
sked. I sin advokztoriska ifver tycks förf. icke
bafva märkt de tre första raderna al det ci:e-
rade stycket af följande lydelse: Den sats förf.
drifver är för öfrigt icke ny, det är blott de
velutsalser förf. bygger på en hvardaglig
njaärgon, som äro nya. Hvem har till exem-
pel ej bört talas om ete.; hvad Afionbladets
r. censent således anfört såsom exempel på en
hvardaglig jargon ceh som han ställt parailelt
med det absurda i förf:s räsonnemang, anföres
nu af förf. såsom ett bevis, ett erkändt fak-
tum, att skyddsförenirgens vård com fångarnel
, od lol
skall alstra brotislingsr. På deta vfaktump
upptornar nu förf. ett helt Babylon af räson-
aemanger, hvarpå man duck skulle kunna til-
lärpa grefve Anckirsvårds yttrande om våra!
fästningar, att de synas vara beräknade på ati
fienden icke skall nännas skjuta på dem.
Vi uppställde denna sats såsom ett värdigt
motstycke till berr Cederschiölds förutsättning
att skyddsföreningens vård om fångarne skulte
rTramkalla 1:ya brott, hvilka skulle begås för att
komma i åtnjutande af en fånges förmåner. Eu
avar borde ducx kunna iase att vi ville fram-
kasia en vink derom, att ssmma jargon som
ou föres om skyddsföreningen, äfven blifvit til-
fämpsd på sjelfva fängelserna, och att det är
dessa som i första rummet birde jemnas medj
marken så vidt arzumenterna bålla stånd. Alt
detta förbiser hr C-der:cbiöld, och hvad vi an-
fört såsom en hvardaglig jargor omkrvistnar
san till ett faktum, ett bav.s, ett erkännande
och dermed anser ban räkningen vara upppjo:d.
Härefter tillägger recensenten ironiskt: Efter
herr Cederschiö!lds sätt att argumentera, skulle nu
tillvaron af häktena alstra brott, och följaktligen
fångvården vara en högst vådlig och förderfbrin-
gande institution, som borde rifvas ner och icke
förr åter uppbyggas än staten vore i stånd att gifva
arbete och understöd åt alla, som deraf äro i
abehof.n
Om rec. hade velat vara ärlig, så hade han i
stället bordt här enmärka, att, om mitt förslag brin-
gades till verkstä!lighet, så skulie aldrig mer en så-
dan skandal kunna inträffa, som den, att en nöd-
ställd usling biefve försatt i den rysliga belägenhe-
ten, att se sig nödsakad att begå brott, för att göra
sig förtjent af att erhålla hjelp, på det han icke
måtte förgås af elände.
Imedlertid har rec. uti nyssnämnde yttrande tyd-
ligen medgifvit, ej blott att det är sannolikt, utan
äfven att det är ett allmänt erkändt faktum, att
den moraliskt friske, när nöden inställer sig, Verk-
ligen kan afunnas den vård, som egnas den mora-
lisk patienten. Men då den nödställde uslingen
sålunda, på sätt rec. ganska riktigt uppgifver, afun-
das den moraliska patienten, eller fången uti dess
nuvarande belägenhet, är det ju tydligt, att anled-
ningen till en sådan afund skall ökas i samma mån
fångens belägenhet genom skyddsföreningens med-
verkan förbättras.
För massan af folket, som, enligt tit:i försäkran,
numera helgar sina krafter i sanningens, Tedbar-
het ns och rättvisans tjenst, måste det utan tyif-
vel hafva varit i högsta grad förkrossande, att ge-
oom pressens förnämsta organ få för sig förkunnadt,
att den bör såsom en välgerning af rättvisan be-
trakta den utväg, som för den mnödställde uslingen
står öppen, att, genom cn stöld, bereda sig inträde
i ett fängelse, och såmedelst erhålla skydd emot
kölden och lfsupp.hälle för dagen
Att fattigvården ännu i nittonde århundradet uti
ett civiliseradt land kan befinna sig på en så låg
ståndpunkt, att uslingen skall se sig tvungen att
stjäla för att i fångelset erhålla föda och värme,
kan icko annat än på det högsta uppröra mennisko-
vännens känsla. Den liberala pressen borde derföre,
efter mitt omdöme, anse såsom ett af sina förnärn-
sta åligganden, att oafbrutet och allvarligt framställa
detta olyckliga missförhållande till dess rättelse der-
utinnan vuonits, och då skulle pressen säkerligen
hafva förvärfrat ett rättvist anspråk på en outplån-
lig tacksamhet hos massan af foltet.
Ått en recensent, som hyser så beskaffade åsigter
om rättstisans välgarningar, kan finna mitt förslag
att skaffa arbete åt den arbetsföre och vård åt den
kraftlöse nödlidande, icke vara verkställbart, bör
icke förundra någon; men för det oförvillade sunda
förståndet synes det böra vara klart, att det skulle
blifva i alla afseenden bättre, att skaffa vård och
underhåll åt den nödställde uslingen innan han be-
gick stölden, än att vänta dermed till dess brottet
blifvit föröfvadt, för att sedermera underhålla honom
i fängelset.n
Alla dessa stora fraser bade förf. kunnat be-
spara sig. Om han läst rätt innantill: det är