skule deruti Ipga! ALL iof tcke Delarar en
sådan utgång är ju ett klart bevis, att hans pa-
niska bäfvan för vådorna af en frigifven fånges
antagande i tjenst, jerste oförvitliga kamrater,
endas: härrör från toma inbillningsfoster. Den
arbetande klassen är ej allceles så oförsonlig
som förf. velat förutsätta, och ett ytterlisare
odla och förädla en sidan förson!ighet mot en
fallen men åter oppstånden like, är ju en gan-
ska vacker pligt.
Helt annorlunda är deremot förhållandet med
kamratskapet emellan den frigifne fången och den
enskilde tjenaren. Denne eger nemligen icke rät-
tighet att när som helst lemna sin tjenst om han
finner sig sårad af kamratskapet, och icke heller
kan man — åtminstone för det närvarande — for-
dra att ban skall hafva gjort sig reda för, samt
rätt uppfattat straffets betydelse och bättringens vär-
de. Följden blefve således, att den enskilde tjena-
rep, som upptäckte sin kamrats fordna brottslighet
och funne sig sårad af kamratskapet, tvingades att
dermed fortfara, åtminstone till- nästa flyttningstid.
Tvång är dock i allmänhet icke välgörande, och
minst uti fall, sådant som detta. Mcn om deremot
den enskilde tjenaren kommit i erfarenhet deraf, att
den frigifne fången, som visat allvarlig bättring,
lemnades inträde uti en förening af aktningsvärde
personer, som hade allmänt väl till mål för sin sträf-
van, så skulle begreppet om straffets ändamål och bätt-
ringens värde snart vinna större klarhet äfven hbos
tjenaren, och han ej längre från sitt kamratskap
utesluta den frigifae fången, som åjagalagt tillför-
litliga prof på sann bättring; och då vore den tid-
punkt kommen, då enskilda tjenster kunde äfven åt
frigifne fångar beredas, hvilket efter min åsigt icke
bör ske, hvarken genom brottens fördöljar de i
prestbetygen, eller genom husbondes försök att blend
sina oförvitlige tjenare, dem ovetande, insmyga
straffade brottslingar; ty, huru god afsigten än må
vara, kan den, utan förening med sanning och red-
lighet, dock säkerligen icke bära några välgörande
verkningar.
Hvad förf. här yttrar klingar väl ganska vac-
kert, men här möter å!er en sf dessa stöteste-
nar, som stundom falla sig något besvärliga för
de teoreiici, som icke anse mödan väirdt att
efter det praktiska Lfvets inskränkande skala
uppmäta sina projekter. Det är nemligen up-
pecbart att förf. bär föreslir att inställa en
verkställbar och allmännyttig åtgärd, under
afvaktan på resultatet af en verksamhet, som är
praktisk omöjlig att hringa till ståvd. Den tiden, då
tjenstefolkets försonlighet, efter förs. plan blif-
vit tillräckligt bearbetad, skulle således aldrig
inträffa; emedan den Cederschiöldska skydds-
föreningen aldrig kan koma längre än på pap-
peret, och för samhilets bästa icke heller bör
göra det. Hvad förf. i öfrigt yttrar om brot-
tets fördöljandes, står i uppenbar strid mot de
principer, som i denna fråga hyllas af europas
yppersta rättslärde; och som äfven gjort sig
gällande vid alla på sednaste tider vppförda fön-
gelser, der fån;arne till och med i kyrkan bin
dras alt se hvarandra, för att simedelst före.
Lomma att frigifna fångar, genom upptäickande
af hvarendras fordna brott, kunna brisga olyck
och förnedring den ene öfver den andre; nödvän-
digbeten af ett sådant försiglighetsmått är dess
utora så påtaglig, alt det ej är af nöden spilia
många ord på ofvanstående, så lösligt framka-
stade prote t mot ett förfarande, som biiivit
antaget och gilladt af Tysklands, Englands och
Frankrikes yppersta rättslärde.
Rec., som sålunda tillvitat mig en inkonseqvens,
den jag icke hegått, har deremot sjelf, icke på ett,
utan på flera ställen, gjort sig saker till detta fel.
Genom den af mig för den frigifna fången medgif-
ne rättighet att vinna inträde uti Skyddsföreningen,
skulle man, enligt recensentens uppgift, i Skydds-
pföreningers sköte anlagt en mina, som vid för-
sta allvarliga frikiion mellan dess ytterst hetc-
rogena elcmenxter skulle spränga den ohjelpli,ti
spilror.
Om denna anmärkning vore grundad, så finnes
minan redan anlagd i Skyddsföreningens sköte,
och rec., som uppträdt till försvar för denna insti-
tution, har således i stället dömt den att ohj Ip-
ligt sprängas i spillror vid forsta allvarliga
friktion emellan de ytterst heterogena elemer.-
nternen
För att öfvertyga sig derom att recensenten sjelf
nu fällt denna stränga dom öfver den skyddsföre-
ning, som han åtagit sig att försvara, behöfver han
endast läsa stadgarnes 3 8, der det heter: Förenin-
gen består af ledamöter af bägge könen, utan afse-
ende på klasser celler vilkor. Häraf skall således
recensenten finna, att sjelfva den frigifne fången
icke är från skyddsföreningen utesluten; och om
recensenten derjemte vill draga sig till minnes den
diskussion, som vid andra allmänna sammankom-
sten i denna fråga egde rum, så skall han säker-
ligen äfven erinra sig, att en af bestyrelsens leda-
möter åå uppgaf skälen, hvarföre man ansett det
vara nyttigt, alt den frigifne fången icke blefve der-
ifrån utesluten. Den stränga domen synes dock så
mycket mindre böra injaga någon förskräckelse hos
skyddsföreningen, som flera (ansta starka friktio-
ner (mellan de heterogena elvmerbirre Teian egt
rum, utan att hafva verkat till den förskräckliga
påföljd, hvarmed recensentens dom hotar.
S:som slltid är filet, när man nolens-volens
slår sig på advokatyr, bar förf, här råkat at!
begå en liten blunder. Afionbladet har nemli-
gen alldeles icke åtagit sg att, per fas et nefas,
för2vara allt hvad styddsföreningen gör och jå-
ter, derföre art det funnit herr Cederschiölds
förslag och 2nmirknpingar så vilsek dande, att v
nsett det nödigt underkasta dem kritikens ana
lys. Ordalydelsen af stada nes 3 förutsätter
alldeles icke ena sådan utsträckning som her
Cedercchiöld vill giva deråt; hvad deremot
vidsoromer cen i styddsförevingen väckt fråga
om frigifne fåcgirs intagande, äro vi öfverty-
gade alt saken sannobkt stannar vid projektet;
i motsatt fall komma vi alltid, under närva-
rande förhållanden, at protesiera mot ett så
opraktiskt steg. Herr C:s hänsyftning att A.B.