skule deruti Ipga! ALL iof tcke Delarar en sådan utgång är ju ett klart bevis, att hans paniska bäfvan för vådorna af en frigifven fånges antagande i tjenst, jerste oförvitliga kamrater, endas: härrör från toma inbillningsfoster. Den arbetande klassen är ej allceles så oförsonlig som förf. velat förutsätta, och ett ytterlisare odla och förädla en sidan förson!ighet mot en fallen men åter oppstånden like, är ju en ganska vacker pligt. Helt annorlunda är deremot förhållandet med kamratskapet emellan den frigifne fången och den enskilde tjenaren. Denne eger nemligen icke rättighet att när som helst lemna sin tjenst om han finner sig sårad af kamratskapet, och icke heller kan man — åtminstone för det närvarande — fordra att ban skall hafva gjort sig reda för, samt rätt uppfattat straffets betydelse och bättringens värde. Följden blefve således, att den enskilde tjenarep, som upptäckte sin kamrats fordna brottslighet och funne sig sårad af kamratskapet, tvingades att dermed fortfara, åtminstone tillnästa flyttningstid. Tvång är dock i allmänhet icke välgörande, och minst uti fall, sådant som detta. Mcn om deremot den enskilde tjenaren kommit i erfarenhet deraf, att den frigifne fången, som visat allvarlig bättring, lemnades inträde uti en förening af aktningsvärde personer, som hade allmänt väl till mål för sin sträfvan, så skulle begreppet om straffets ändamål och bättringens värde snart vinna större klarhet äfven hbos tjenaren, och han ej längre från sitt kamratskap utesluta den frigifae fången, som åjagalagt tillförlitliga prof på sann bättring; och då vore den tidpunkt kommen, då enskilda tjenster kunde äfven åt frigifne fångar beredas, hvilket efter min åsigt icke bör ske, hvarken genom brottens fördöljar de i prestbetygen, eller genom husbondes försök att blend sina oförvitlige tjenare, dem ovetande, insmyga straffade brottslingar; ty, huru god afsigten än må vara, kan den, utan förening med sanning och redlighet, dock säkerligen icke bära några välgörande verkningar. Hvad förf. här yttrar klingar väl ganska vackert, men här möter å!er en sf dessa stötestenar, som stundom falla sig något besvärliga för de teoreiici, som icke anse mödan väirdt att efter det praktiska Lfvets inskränkande skala uppmäta sina projekter. Det är nemligen uppecbart att förf. bär föreslir att inställa en verkställbar och allmännyttig åtgärd, under afvaktan på resultatet af en verksamhet, som är praktisk omöjlig att hringa till ståvd. Den tiden, då tjenstefolkets försonlighet, efter förs. plan blifvit tillräckligt bearbetad, skulle således aldrig inträffa; emedan den Cederschiöldska skyddsföreningen aldrig kan koma längre än på papperet, och för samhilets bästa icke heller bör göra det. Hvad förf. i öfrigt yttrar om brottets fördöljandes, står i uppenbar strid mot de principer, som i denna fråga hyllas af europas yppersta rättslärde; och som äfven gjort sig gällande vid alla på sednaste tider vppförda föngelser, der fån;arne till och med i kyrkan bin dras alt se hvarandra, för att simedelst före. Lomma att frigifna fångar, genom upptäickande af hvarendras fordna brott, kunna brisga olyck och förnedring den ene öfver den andre; nödvändigbeten af ett sådant försiglighetsmått är dess utora så påtaglig, alt det ej är af nöden spilia många ord på ofvanstående, så lösligt framkastade prote t mot ett förfarande, som biiivit antaget och gilladt af Tysklands, Englands och Frankrikes yppersta rättslärde. Rec., som sålunda tillvitat mig en inkonseqvens, den jag icke hegått, har deremot sjelf, icke på ett, utan på flera ställen, gjort sig saker till detta fel. Genom den af mig för den frigifna fången medgifne rättighet att vinna inträde uti Skyddsföreningen, skulle man, enligt recensentens uppgift, i Skyddspföreningers sköte anlagt en mina, som vid första allvarliga frikiion mellan dess ytterst hetcrogena elcmenxter skulle spränga den ohjelpli,ti spilror. Om denna anmärkning vore grundad, så finnes minan redan anlagd i Skyddsföreningens sköte, och rec., som uppträdt till försvar för denna institution, har således i stället dömt den att ohj Ipligt sprängas i spillror vid forsta allvarliga friktion emellan de ytterst heterogena elemer.nternen För att öfvertyga sig derom att recensenten sjelf nu fällt denna stränga dom öfver den skyddsförening, som han åtagit sig att försvara, behöfver han endast läsa stadgarnes 3 8, der det heter: Föreningen består af ledamöter af bägge könen, utan afseende på klasser celler vilkor. Häraf skall således recensenten finna, att sjelfva den frigifne fången icke är från skyddsföreningen utesluten; och om recensenten derjemte vill draga sig till minnes den diskussion, som vid andra allmänna sammankomsten i denna fråga egde rum, så skall han säkerligen äfven erinra sig, att en af bestyrelsens ledamöter åå uppgaf skälen, hvarföre man ansett det vara nyttigt, alt den frigifne fången icke blefve derifrån utesluten. Den stränga domen synes dock så mycket mindre böra injaga någon förskräckelse hos skyddsföreningen, som flera (ansta starka friktioner (mellan de heterogena elvmerbirre Teian egt rum, utan att hafva verkat till den förskräckliga påföljd, hvarmed recensentens dom hotar. S:som slltid är filet, när man nolens-volens slår sig på advokatyr, bar förf, här råkat at! begå en liten blunder. Afionbladet har nemligen alldeles icke åtagit sg att, per fas et nefas, för2vara allt hvad styddsföreningen gör och jåter, derföre art det funnit herr Cederschiölds förslag och 2nmirknpingar så vilsek dande, att v nsett det nödigt underkasta dem kritikens ana lys. Ordalydelsen af stada nes 3 förutsätter alldeles icke ena sådan utsträckning som her Cedercchiöld vill giva deråt; hvad deremot vidsoromer cen i styddsförevingen väckt fråga om frigifne fåcgirs intagande, äro vi öfvertygade alt saken sannobkt stannar vid projektet; i motsatt fall komma vi alltid, under närvarande förhållanden, at protesiera mot ett så opraktiskt steg. Herr C:s hänsyftning att A.B.