handlingen, bidraga till att gifva det hela en! högre harmoni. En utmärkt lycklig representant af denna genre är demoiselle Wilhelmina Fundin. Hennes sång erhåller sitt förnämsta behag genom en naturlig, innerlig känsla, som aldrig öfvergår till lidelse, öfver bennes föredrag hvilar något fint, ädelt, som utmärker henne framför minga, och den vackra melodiska timbren i hennes stämma harmonierar serdeles väl med karakteren af hennes sång. Godal tekniska studier höja värdet af denna älskvärda talang, som säkert också aldrig skall sakna erkännande, så ofta den rörer sig inom den sfer, som öfverensstämmer med dess artistiska individualitet. Den konsert, hvarom vi nu tala, egde ett ovanligt intresse såväl i anseende till det serdeles smakfulla nummervalet, som det utsökta biträdet, i hvilket afseende man frärast bör nämna den snillrika m:lle Lind, som med sin inspirerade sång förskönade denna tillställning. Efter första afdelningens ouvertyr uppträdde båda sångerskorna uti den bekanta Normaduetten, som utfördes med en verklig beundransvärd ensemble, både hvad nyans och taktjemnhet vidkommer; endast i sista kadensen var någon rädsla märkbar hos konsertgifvarinnan.: Kompositionen är i sig sjelf egentligen blott en produkt af beräkningar på vokaleffektor, men man kan ej neka att dessa beräkningar äfven uti pjesens nuvaranda utnötta skick bevisade sig såsom egäkra. Annu en ensemble, hvaruti båda sångerskorna deltogo, var 4:sta qvintetten ur Trollflöjtenr, detia dramatiska mästerstycke, som man i anseende till vår sångpersonals fåtalighet tyvärr sällan får höra väl exequeradt från scenen. Vid närvarande tillfille voro de öfriga partierna besatte genora m:lle Ebeling, hrr Gönther och Uddman; och det bela utfördes med en esprit, som verkligen kan kallas sällsynt. — M:lle Lind gaf äfven ett solonummer, nemligen Susannes sista aria ur Mozarts Figaro, som alltid varit en bland publikens älsklingsnummer i denna opera och i sanning är ett svårlöst problem för cn sångerska. Mille Lind utförde arian med mycken pietet, och gaf för öfrigt sitt föredrag äfven här denna bländande glans, som hon i en så sällsynt grad har i sin makt. Mille Linds sångnumror mottogos med bifallsyttringar, som visade, till hvilken hög grad hon uibildat sin förmåga att hänföra sina åhörare och underhålla det lifliga intresse hon förmår väcka. — Annu en ypperlig sångsolo förekom denna afton, nemligen Sexti aria ur Titus (A dur), som sjöngs af hr Gänther med hans, såsom vanligt, sanna och värdiga uppfattning; endast synes oss allegrot hafva tagits nog långsamt. — Bland instrumentalier hördes 2:no satser af hr van Booms utmärkt intressanta pianotrio (E dur), som redan förut offentligen och i enskilda kretsar vunnit så stort bifall. Den utfördes förträffligt af kompositören, hrr GAubert och Sack; dock kunde hvarken kompositionens eller exekutionens förtjenster vederlägga den gamla erfarenheten, att kammarmusik förlorar en stor del af sin effekt vid konserter med orkester, då örat är vant vid större instrumentalmassor. — Hr Sack lät äfven höra sig med Kummers bekanta violoncellvariationer öfver n melodi af Pacini, och vann som vanligt mycket bifall för sitt fina och delikata spel. Konsertigifverskan gaf till slut några smärre sånger vid piano, hvilka, såsom tillhörande kammarmusikens område, väl äro användbara vid soirer, men ej vid konserter. Tvenne af dem voro för öfrigt väl valda, isynnerhet den första: På sångens lätta vingar,, af Mendelsohn:; den andra: Samma drömp), af Josephson (ur hans fjerde sånghäfte), är att räkna hland hr J:s vackrare sånger, och båda vunno mycket bifall. Den tredje: Je veux Vaimer, etc. är ett litet fransyskt rien af en m:lle Puget, som stundom lärer roa sig med att göra visor: m:elle Fundin gaf imedlertid den magra kantilenan ett så Nfligt uttryck, att äfven den fann ett ganska godt emottagande och till och med måste gifvas da capo. Tvenne förträffliga ouvertyrer gåfvos denna afton, nemligen den till Vattendragaren af Cherubini och Sommarnattsirömmen, af Mendelsobn; båda, och synnerligast den sednare, erhöllo mycket bifall, Bvilket öfverhufvud egnades hvarje af aftonens företeelser. Efter konsertens slut framropades m:llern: Lind och Fundin och helsades vid sitt inträde med stark acklamstion. —U— RR TR ANA CF IN