handlingen, bidraga till att gifva det hela en!
högre harmoni. En utmärkt lycklig represen-
tant af denna genre är demoiselle Wilhelmina
Fundin. Hennes sång erhåller sitt förnämsta
behag genom en naturlig, innerlig känsla, som
aldrig öfvergår till lidelse, öfver bennes före-
drag hvilar något fint, ädelt, som utmärker
henne framför minga, och den vackra melodi-
ska timbren i hennes stämma harmonierar ser-
deles väl med karakteren af hennes sång. Godal
tekniska studier höja värdet af denna älskvärda
talang, som säkert också aldrig skall sakna er-
kännande, så ofta den rörer sig inom den sfer,
som öfverensstämmer med dess artistiska indi-
vidualitet.
Den konsert, hvarom vi nu tala, egde ett
ovanligt intresse såväl i anseende till det ser-
deles smakfulla nummervalet, som det utsökta
biträdet, i hvilket afseende man frärast bör
nämna den snillrika m:lle Lind, som med sin
inspirerade sång förskönade denna tillställning.
Efter första afdelningens ouvertyr uppträdde båda
sångerskorna uti den bekanta Normaduetten,
som utfördes med en verklig beundransvärd
ensemble, både hvad nyans och taktjemnhet
vidkommer; endast i sista kadensen var nå-
gon rädsla märkbar hos konsertgifvarinnan.:
Kompositionen är i sig sjelf egentligen blott
en produkt af beräkningar på vokaleffektor,
men man kan ej neka att dessa beräkningar
äfven uti pjesens nuvaranda utnötta skick
bevisade sig såsom egäkra. Annu en ensem-
ble, hvaruti båda sångerskorna deltogo, var
4:sta qvintetten ur Trollflöjtenr, detia drama-
tiska mästerstycke, som man i anseende till vår
sångpersonals fåtalighet tyvärr sällan får höra
väl exequeradt från scenen. Vid närvarande till-
fille voro de öfriga partierna besatte genora m:lle
Ebeling, hrr Gönther och Uddman; och det bela
utfördes med en esprit, som verkligen kan kallas
sällsynt. — M:lle Lind gaf äfven ett solonummer,
nemligen Susannes sista aria ur Mozarts Figaro,
som alltid varit en bland publikens älsklings-
nummer i denna opera och i sanning är ett
svårlöst problem för cn sångerska. Mille Lind
utförde arian med mycken pietet, och gaf för
öfrigt sitt föredrag äfven här denna bländande
glans, som hon i en så sällsynt grad har i sin
makt. Mille Linds sångnumror mottogos med
bifallsyttringar, som visade, till hvilken hög grad
hon uibildat sin förmåga att hänföra sina åhö-
rare och underhålla det lifliga intresse hon för-
mår väcka. — Annu en ypperlig sångsolo före-
kom denna afton, nemligen Sexti aria ur Titus
(A dur), som sjöngs af hr Gänther med hans,
såsom vanligt, sanna och värdiga uppfattning;
endast synes oss allegrot hafva tagits nog lång-
samt. — Bland instrumentalier hördes 2:no sat-
ser af hr van Booms utmärkt intressanta piano-
trio (E dur), som redan förut offentligen och
i enskilda kretsar vunnit så stort bifall. Den
utfördes förträffligt af kompositören, hrr GAu-
bert och Sack; dock kunde hvarken komposi-
tionens eller exekutionens förtjenster vederlägga
den gamla erfarenheten, att kammarmusik för-
lorar en stor del af sin effekt vid konserter
med orkester, då örat är vant vid större in-
strumentalmassor. — Hr Sack lät äfven höra
sig med Kummers bekanta violoncellvariationer
öfver n melodi af Pacini, och vann som van-
ligt mycket bifall för sitt fina och delikata spel.
Konsertigifverskan gaf till slut några smärre
sånger vid piano, hvilka, såsom tillhörande
kammarmusikens område, väl äro användbara
vid soirer, men ej vid konserter. Tvenne af
dem voro för öfrigt väl valda, isynnerhet den
första: På sångens lätta vingar,, af Mendelsohn:;
den andra: Samma drömp), af Josephson (ur
hans fjerde sånghäfte), är att räkna hland hr
J:s vackrare sånger, och båda vunno mycket
bifall. Den tredje: Je veux Vaimer, etc. är
ett litet fransyskt rien af en m:lle Puget, som
stundom lärer roa sig med att göra visor:
m:elle Fundin gaf imedlertid den magra kan-
tilenan ett så Nfligt uttryck, att äfven den fann
ett ganska godt emottagande och till och med
måste gifvas da capo.
Tvenne förträffliga ouvertyrer gåfvos denna
afton, nemligen den till Vattendragaren af Che-
rubini och Sommarnattsirömmen, af Mendel-
sobn; båda, och synnerligast den sednare, er-
höllo mycket bifall, Bvilket öfverhufvud egnades
hvarje af aftonens företeelser.
Efter konsertens slut framropades m:llern:
Lind och Fundin och helsades vid sitt inträde
med stark acklamstion. —U—
RR TR ANA CF IN