sr hållsor ningens, som man äfvenledes ma t-
beskydda, och som man icke får beröfva den
säkerhet, man skanker individen.
Lifvad af ett på samima gång fast och san
sadt sisne, önskar ban ati brotten må blifva
straffise, men ban fordrar också, att hvarje
anklagad skall kunna fritt försvara sig. Hen
vill på en gång väpna embetsmannen med alls
medel att uppiäcka bro:ttslingen, och å andra
sidan lemna den anklegade alla medel att f:
sin osku:d uppdagad.
ooM-n burudan var, från sådana synpuvkter
betraktad, ställningen före 4789? Hurudan är
den nu?
Ena hastig återblick skall sätta oss i tillfälle
att döma ceröfver.
Före 1789:
Domstolsorgsnisationen ver alltför intrasslad;
man bade parlamenter med för stor makt, med
alltför miångfaldig myndighet, och en alls-
mätXlighet, som skulle mediöra godtycke, på
semma gång som det fanns nedanför dem en
mangd olikartade jurisdiktioner, hvilka fjettr:de
allmänna äreudernes gang och försvårade l.g-
skipningen.
En ohygelig straffrätt, späckad med alla de
pinosätt, som förexående barbarista tider, de-
spotismen och förföljel-erne uppfunnit qvalful-
last och mest raflineradt.
Fänselserna voro osunda och utan luftvex-
ling; de kommo bödlarna titl bjelp med bojor-
na för händer, fötter, medja och bals på fen-
gen; underjordiska hål — försmsk af helvetet.
Brottmålsransakringen hade allt inrättadt e-
mot den anklagade, ingenting till bans värn:
örhören voio hemliga, mörka, inqvisitoriska,
uppmanande till angifvelser, och be attade sig
foga med de omständigheter, som hörde till för-
svaret; — den anklagade förbördes på ed! —
tortyren! — fällande utslag tör fall, som voro
resultater af rittegången — frisägelser af obe-
stämd beskeffevbet, som lemnade den anklaga-
de beröfvad sin frihet under tyngden af en
qvarstående misstanka — rättegångar mot den
hadan, ångnes minne, och hos l:garne en vrede,
som öfverlefde den anklagsde.
Sidan var den gamla kriminalrätten.
Efter 41789:
Rigtningen är alldeles motsatt:
En d-smareordning, som successift blifvit
fuilkomnad och som nu bunnit till den punkt
att den innefattar en enkel mekanism, som sällan
föranleder konflikter, och hvilka, om de inträffa,
äro lätta att reda. Domstolar, väpnade med ull-
räcklig makt för att straffa brottet, men utan att
förirycka den anklagade och utan att, sisom
fordomdags, förmå göra sig sjelfve fruktade för
den politiska makten, eller motverka öfriga
myndigbeters verksamhet.
De ädlaste och mest upphöjda grundsatser
hafva blifvit proklamerade från början af vår
revolution år 1789, för att skydda den person-
liga friheten och förekomma en återgång tlil
sjellrådighet. Man har afsksffat tortyrsn, bort-
tagit de vilda straff.ätten, stympningarna, förfi-
ningen i dödsstraffen. Man bar proklamerat
likhet inför lagen, inför domstolen och inför
bödeln. Man har lofvat den anklagade, att al-
drig blifva dragen inför andra domare än dem,
ull hvilka kan naturligen hörer ; man har gif-
vit honom juryn och t låtit honom att begagna
rättegångsbiträde. Man här återställt den gamla
mundiliga processen och försvaret. Den all-
nänna åtgärden upphör med den aniklaades
löd. En fri tryckpress öfvervakar och kon-
rollerar alla tillföllen under rättegångens för-
opp, och håller hvar och en till sin pligt. Em-
eismannen, som dömer, blir dömd i sin tur.
Om några bland de styrelser, hvilka utträngt
varandra i Frankrike sedan år 1794, visat sig
trogna dessa storartade ingifvelser, har ord-
ingen alltid slutligen segrat öfver dessa våld-
öranden, och har funnit sig så mycket säkrare
efåstad. Minnena utaf år 4793 underhålla
atet mot anarkien. Kejsaremaktens öfverdrif-:
er hafva ingifvit oss kärlek till lagligheten. Re-j
taurstionens dubbelhet och återvändande till!:
———— us RER