sr hållsor ningens, som man äfvenledes ma tbeskydda, och som man icke får beröfva den säkerhet, man skanker individen. Lifvad af ett på samima gång fast och san sadt sisne, önskar ban ati brotten må blifva straffise, men ban fordrar också, att hvarje anklagad skall kunna fritt försvara sig. Hen vill på en gång väpna embetsmannen med alls medel att uppiäcka bro:ttslingen, och å andra sidan lemna den anklegade alla medel att f: sin osku:d uppdagad. ooM-n burudan var, från sådana synpuvkter betraktad, ställningen före 4789? Hurudan är den nu? Ena hastig återblick skall sätta oss i tillfälle att döma ceröfver. Före 1789: Domstolsorgsnisationen ver alltför intrasslad; man bade parlamenter med för stor makt, med alltför miångfaldig myndighet, och en allsmätXlighet, som skulle mediöra godtycke, på semma gång som det fanns nedanför dem en mangd olikartade jurisdiktioner, hvilka fjettr:de allmänna äreudernes gang och försvårade l.gskipningen. En ohygelig straffrätt, späckad med alla de pinosätt, som förexående barbarista tider, despotismen och förföljel-erne uppfunnit qvalfullast och mest raflineradt. Fänselserna voro osunda och utan luftvexling; de kommo bödlarna titl bjelp med bojorna för händer, fötter, medja och bals på fengen; underjordiska hål — försmsk af helvetet. Brottmålsransakringen hade allt inrättadt emot den anklagade, ingenting till bans värn: örhören voio hemliga, mörka, inqvisitoriska, uppmanande till angifvelser, och be attade sig foga med de omständigheter, som hörde till försvaret; — den anklagade förbördes på ed! — tortyren! — fällande utslag tör fall, som voro resultater af rittegången — frisägelser af obestämd beskeffevbet, som lemnade den anklagade beröfvad sin frihet under tyngden af en qvarstående misstanka — rättegångar mot den hadan, ångnes minne, och hos l:garne en vrede, som öfverlefde den anklagsde. Sidan var den gamla kriminalrätten. Efter 41789: Rigtningen är alldeles motsatt: En d-smareordning, som successift blifvit fuilkomnad och som nu bunnit till den punkt att den innefattar en enkel mekanism, som sällan föranleder konflikter, och hvilka, om de inträffa, äro lätta att reda. Domstolar, väpnade med ullräcklig makt för att straffa brottet, men utan att förirycka den anklagade och utan att, sisom fordomdags, förmå göra sig sjelfve fruktade för den politiska makten, eller motverka öfriga myndigbeters verksamhet. De ädlaste och mest upphöjda grundsatser hafva blifvit proklamerade från början af vår revolution år 1789, för att skydda den personliga friheten och förekomma en återgång tlil sjellrådighet. Man har afsksffat tortyrsn, borttagit de vilda straff.ätten, stympningarna, förfiningen i dödsstraffen. Man bar proklamerat likhet inför lagen, inför domstolen och inför bödeln. Man har lofvat den anklagade, att aldrig blifva dragen inför andra domare än dem, ull hvilka kan naturligen hörer ; man har gifvit honom juryn och t låtit honom att begagna rättegångsbiträde. Man här återställt den gamla mundiliga processen och försvaret. Den allnänna åtgärden upphör med den aniklaades löd. En fri tryckpress öfvervakar och konrollerar alla tillföllen under rättegångens föropp, och håller hvar och en till sin pligt. Emeismannen, som dömer, blir dömd i sin tur. Om några bland de styrelser, hvilka utträngt varandra i Frankrike sedan år 1794, visat sig trogna dessa storartade ingifvelser, har ordingen alltid slutligen segrat öfver dessa våldöranden, och har funnit sig så mycket säkrare efåstad. Minnena utaf år 4793 underhålla atet mot anarkien. Kejsaremaktens öfverdrif-: er hafva ingifvit oss kärlek till lagligheten. Re-j taurstionens dubbelhet och återvändande till!: ———— us RER