mem EEERNRXEKKK———E KOLL RR ROR
TAL ANGÅENDE FRANSYSKA BROTT-
MÅLS-LA GSTIFTNINGEN,
hållet vid Kassationsdomstolens öppnande i Paris
gy, den 3 Nov. 1847.
1 (Slut från Onsdagsbl.)
Sammandrag och slutföljd.
Nu hafva vi således kommit till den epok,
som jag föreskrifvit mig till gräns för mitt före-
drag: hic sistimus tandem.
Det är icke såsom skulle sedermera inga la-
gar hafva ytterligare tillkommit, bland hvilka
flera kunna betraktas såsom förbättringar, eller
såsom de der motsvarat tidens behof, t. ex.
lagen af den 9 Sept. 1835 angående assisdowm-
gtolarne, för att besegra hårda:ckenheten hos
ankl:gade, som lägga binder i vägen för rättvi-
sans gång; och det stadgande, som återställer
den enkla maj-riteten vid juryns utlåtande (art.
347).
Men mean har fått andra, hvilka gifva anled-
ning tll bfliga ickast; t. ex. i den andra lagen
af den 9 September, definitionen om attentat
yenom skrift, äfven då deraf ingen följd upp-
kommit, — i strid mot den allmänna dfini-
tionen på gemensamma rättigheter, enligt hvil-
ken ,endast utförsnde eller försök utgöra ett
attenta.
Ocaså förekomma vissa lagstadganden, hvilkas
riktighet kuude betviflas..., t.ex. juryns hem-
liga omröstning, införd i art. 345 af lagen för
brott målundersösnisgen (i lagen af dn9 Sep.
4835) sisom medel att försäkra jurymännens
frihet från inflytande, och som hka lätt kan
bi en utväg ait skyla deras kl-omodigbet.
Detta sadgande her imedlertid ganssa mycker
försvårat uppställningen af frårorna och foran-
ledt andra svårigheter, dem man åter försökt
mildra genom lagen af den 43 Mej 456 on
gående sätet för juryns hemliga ormrcstning.
Andra lagar äro i denna stund antingen fö-
reslagna eller under diskussion.
Men på den puukt, dit vi nu komsirit, kunna
vi draga ett resuitat af vårt arbete, och, pa
grund af den tefla vi låtit passera förbi 0ss,
påsiå att omätliga framsteg blifvit gjorda i var
brottmålslagstuftning sedan 4789.
Litom oss imedlertid bestämma oss i afse-
ende på hvad vi mena med framsteg.
Jag talar icke om de personer, hvilka hafva
en djup afsky för ordet framsteg. Hv-erje än-
dring misshagar sådana. Bedröfliga undersåtare
under guden Terminus (som aldrig tillät ett
råmitrke flyttas), finna de icke besag i någon-;
ting acnat än tystnad och orörlighet. För dem
är konservera detsamma som ait stå qvar på
samma ställe; allt är för dem bra, eller nästan
alldeles bra i det ögonblick de lefva, och för
ailud.
De som äro, eller som kalla sig, progressiva,
utgöra två klasser:
Den ena klassen anser framsteg bestå i för-
ändring, oler i en serie af oupphörligt på hvar-
andra fö:jande förändringar; det är i synnerhet
rörligbetea, som utgör behaget för dem; de ut-
göra mo:pirtiet till de först omislade.
Den andra, klassen anser förändringar icke
vara framsteg, så framt de icke åstadkommit!
något battre än det som förut fanns; for dem
äro framsteg detsamma som förbätiriog. Men
sjelfva det bättre är föremål för söndring i åsig-
terna. För en del skulle framsteg inom brott-
målslagsliftningen bestå i den minsta möjliga
motverkan mot menniskoviljan; hos dem råder
farhågan för bvarje attentat mot friheten; bådä
dessa känslor samverka till ökadt sjelfsvåld till
följd af strafflisbeten.
För en annan del progressister i lagskipnin-
gen gäller tvärtom ett det kraftigaste mottryck
mot sjelfsvåldet; så att den stränghet, hastighet
och kraft de förorda, lätteligen kunna verka för !
despotismens återinförande. IC
Den vise, den parlifrie, som betraktar mensk-r
liga hindlingarne och studerar dem, rådfrågarif
1
1
erfarenheten och går med dess ledning att
afse två intressen, i strid med hvarandra:
den anklagades, som man måste fälla om han är
broitslig, men som man icke får förirycka; —:s
SSA RN nn TO RENEE EN