mem EEERNRXEKKK———E KOLL RR ROR TAL ANGÅENDE FRANSYSKA BROTTMÅLS-LA GSTIFTNINGEN, hållet vid Kassationsdomstolens öppnande i Paris gy, den 3 Nov. 1847. 1 (Slut från Onsdagsbl.) Sammandrag och slutföljd. Nu hafva vi således kommit till den epok, som jag föreskrifvit mig till gräns för mitt föredrag: hic sistimus tandem. Det är icke såsom skulle sedermera inga lagar hafva ytterligare tillkommit, bland hvilka flera kunna betraktas såsom förbättringar, eller såsom de der motsvarat tidens behof, t. ex. lagen af den 9 Sept. 1835 angående assisdowmgtolarne, för att besegra hårda:ckenheten hos ankl:gade, som lägga binder i vägen för rättvisans gång; och det stadgande, som återställer den enkla maj-riteten vid juryns utlåtande (art. 347). Men mean har fått andra, hvilka gifva anledning tll bfliga ickast; t. ex. i den andra lagen af den 9 September, definitionen om attentat yenom skrift, äfven då deraf ingen följd uppkommit, — i strid mot den allmänna dfinitionen på gemensamma rättigheter, enligt hvilken ,endast utförsnde eller försök utgöra ett attenta. Ocaså förekomma vissa lagstadganden, hvilkas riktighet kuude betviflas..., t.ex. juryns hemliga omröstning, införd i art. 345 af lagen för brott målundersösnisgen (i lagen af dn9 Sep. 4835) sisom medel att försäkra jurymännens frihet från inflytande, och som hka lätt kan bi en utväg ait skyla deras kl-omodigbet. Detta sadgande her imedlertid ganssa mycker försvårat uppställningen af frårorna och foranledt andra svårigheter, dem man åter försökt mildra genom lagen af den 43 Mej 456 on gående sätet för juryns hemliga ormrcstning. Andra lagar äro i denna stund antingen föreslagna eller under diskussion. Men på den puukt, dit vi nu komsirit, kunna vi draga ett resuitat af vårt arbete, och, pa grund af den tefla vi låtit passera förbi 0ss, påsiå att omätliga framsteg blifvit gjorda i var brottmålslagstuftning sedan 4789. Litom oss imedlertid bestämma oss i afseende på hvad vi mena med framsteg. Jag talar icke om de personer, hvilka hafva en djup afsky för ordet framsteg. Hv-erje ändring misshagar sådana. Bedröfliga undersåtare under guden Terminus (som aldrig tillät ett råmitrke flyttas), finna de icke besag i någon-; ting acnat än tystnad och orörlighet. För dem är konservera detsamma som ait stå qvar på samma ställe; allt är för dem bra, eller nästan alldeles bra i det ögonblick de lefva, och för ailud. De som äro, eller som kalla sig, progressiva, utgöra två klasser: Den ena klassen anser framsteg bestå i förändring, oler i en serie af oupphörligt på hvarandra fö:jande förändringar; det är i synnerhet rörligbetea, som utgör behaget för dem; de utgöra mo:pirtiet till de först omislade. Den andra, klassen anser förändringar icke vara framsteg, så framt de icke åstadkommit! något battre än det som förut fanns; for dem äro framsteg detsamma som förbätiriog. Men sjelfva det bättre är föremål för söndring i åsigterna. För en del skulle framsteg inom brottmålslagsliftningen bestå i den minsta möjliga motverkan mot menniskoviljan; hos dem råder farhågan för bvarje attentat mot friheten; bådä dessa känslor samverka till ökadt sjelfsvåld till följd af strafflisbeten. För en annan del progressister i lagskipningen gäller tvärtom ett det kraftigaste mottryck mot sjelfsvåldet; så att den stränghet, hastighet och kraft de förorda, lätteligen kunna verka för ! despotismens återinförande. IC Den vise, den parlifrie, som betraktar mensk-r liga hindlingarne och studerar dem, rådfrågarif 1 1 erfarenheten och går med dess ledning att afse två intressen, i strid med hvarandra: den anklagades, som man måste fälla om han är broitslig, men som man icke får förirycka; —:s SSA RN nn TO RENEE EN