Sidonia: Huru då, senjor?
Konungen: Han, som i tre månader vari!
nog otacksam att beröfva er alla hofvets nöjer
och slita er från alla dem, som der njöto aj
lyckan att se er.
Sidonia: Låt oss förstå hvarandra, senjor
Är det om hertig Albuquerque, ers majestät
talar?
Konungen: Hvem annan skulle jag kunna
kalla otacksam?
Sidonia: Och hans otacksamhet består i...?
Konungen: Har han inte öfverallt med sin
vanliga ton af uppriktighet talt om er smak
för landtlifvet, om er böjelse för ensligheten,
för ätt dermed ursäkta den fångenskap, hvari
han hållit er?
Sidonia (afsides): Aha, min herr hertig!
(Högt): Och törs jag fråga ers majestät hvad
skäl, som kunnat hindra hertigen från att möta
mig vid min återkomst från Madrid?
Konungen (med ironi): Ett ganska giltigt
skäl: han mönstrar garderna i Alcala.
Sidonia: I Aleala? Såå! Och när kommer
han tillbaka?
Konungen: I morgon, som jag hoppas. Jag
tillskyndar honom således ingen förlust, när jag
ber er offra åt mig några af edra ögonblick.
Sidonia: Det vore att alltför illa känna sin
skyldighet och hofvets seder; att börja sitt nya
vistande der med en handling af olydnad mot
ers majestät. (Afsides): Ah, min herr hertig!
Konungen: Sköna hertiginna! (Man hör utan-
ör krigsmusik och glädjerop.)
Sidonia: Hvad är det, ers majestät?
Konungen: Ingenting. Några zigenare, som
så förbi. I tre månader....
Sidonia: Men, ers majestät, det är på borg-
sården!
Konungen: I tre månader, i tre sekler ....
Sidonia: Men den musiken gäller säkert ko-
ungen. Behagar ni inte se efter, senjor?