Olivarez: Hvad ers majestät har för en skarp
blick! -
Konungen: Andtligen efter tre månaders dö-
dande ledsnad! Lemna mig nu, Olivarez.
Olivarezs: Men, senjor, jag hade en sak af
största vigt alt säga er.
Konungen: En annan gång, men gå nu....
Nej, gå den vägen (pekar åt sidodörren). Hon
kunde möta dig, och det kunde lätt förskräcka
henne. (Olivarez går.)
FJERDE SCENEN.
KONUNGEN. SIDONIA.
Sidonia (kommer genom fonddörren, men stan-
nar, då hon blir varse konungen): Förlåt, senjor,
jag ärnade gå den här vägen in till hennes ma-
jestät, och trodde inte, att jag här skulle möta
min konung (vill gå vidare).
Konungen: Men hvarföre har ni så brådtom,
seniora ? -
Sidonia: Drottningen har behagat skrifva att
hon väntade mig med otålighet.
Konungen: Och hvem kan väl otåligare än
jag ha väntat er återkomst? MHertiginna, Var
inte nog obarmhertig att så snart försvinna från
mina blickar liksom en andesyn, nu, då slum-
pen skänker mig den sällheten att träffa er ....
Sidonia: Ers majestät, jag tror inte på någon
slump. .
Konungen: Tillåter ni mig inte att förklara
min glädje öfver, att ändtligen se er befriad ur
er fångenskap?
Sidonia: Fångenskap? Jag förstår inte, ers
majestät? (De gå ned på teatern.)
Konungen: Ar det då med er fria vilja, sen-
jora, som ni så länge stannat qvar i er Jands-
lykt ?
Sidonia: Och hvem skulle kunnat tvinga mig,
om jag dristar fråga?
Konungen: Det är i sanning att vara alltför
idelmodig mot hertigen. Det är inte att be-
ala honom med samma mynt.