I Konungen: Jag måste tillstå, Olivarez, att jag
är föga böjd att längre skona honom. Der
;karlen har nu i tre månader korsat alla våra
i planer. Vi gjorde upp en sådan mot Sidonia,
men han gifter sig med henne och för henne
bort från hofvet. Vi gaf bonom ett befäl i
I Madrid, i tanka att han skulle föra sin hustru
imed sig hit; men han kommer ensam och så-
dant bara af motsägelseanda, ty ban misstänker
(ingenting.
Olivarez: Men det ges aningar, som stundom
falla på äkta män lika som från skyarna. Al-
buquerque är skarpsinnig och lemnar inte en
sådan uppenbarelse obegagnad.
Konungen: Nå, vi få se hur han nu skickar
sig. Om hertiginnan efterkommer drottningens
befallning, som jag inte tvitlar på, så kan hon
vara här vid middagstiden, hvaremot hertigen,
som jag hoppas, inte ska komma tillbaka förr
än i morgon.
I Olivares: Men då börjas spelet i morgon
igen, ty om han en gång fastnat i snaran, skall
det göra honom så mycket varsammare.
Konungen: Men, i sanning, min kära hertig,
det lönar inte mödan att vara förste minister,
att heta Olivarez och passera för den förste
diplomat i Europa, om man inte kan finna me-
del att aflägsna en äkta man, åtminstone på
åtta dar.
Olivarez: Man kunde ju ådra hertigen något
litet missförstånd med- inqvisitionen.
Konungen: Kom ihåg, Olivarez, att jag inte
vill bringa honom i någon allvarsåm fara.
Olivarez: Kan ers majestät tro det? Min
vän, Albuquerque! -
Konungen (lyssnar): Ar det icke hon som
kommer?
Olivarez: Jag hör en vagn köra in på borg-
gården.
Konungen (går till fönstret): En vagn med:
Albuquerques vapen.