NnianNiropi, KOMBIUlSul Sat SRYUUtVI vINEpet och fattigvård; men af brist på utrymme h.fva vi hittills ej kunnat intaga denna ganska vidlyftiga skrift, som likväl kommer att itflyta, så snart rum deråt kan beredas. NESSER esse — Svenska Minervz anmärker, i anledning af det omtalta förslaget att intätta en bildningscirkel för tjenstfolk, att detta är ett opraktiskt förslag, och yttrar dervid följande: Menp, torde någon fråga, huru skola då tjenstehjonen upphjelpas? — Vi svare: Må husbondefolket i första rummet bli sina tjenares likasom sina barns välvilliga lärare och handledare, både i och utom kyrkan, både med ord och gerningar. Tjenarnes bildningscirkel bör vara templet och den familjkrets uti hvilken de vistas och för hvilken de arbeta. Med den böra de lefva, af den böra de lära. Bevistandet af bildningscirklar utom bus bör helst ske tillika med familjen. Eljest ger det anledning till många schismer och söndrar tjenarne från sitt husbondefolk, i stället för att era dem, hvilket sednare ganska väl behöfs. Detta låter väl ganska vackert, men innefattar dock biott en välment förmaning, som troligen ieder till ingenting, ehuru cckså vi tro. alt det måhända ännu icke lyckas med en bildningscirkel serskildt för tjenstfolk. Ville man se dessa saker riktigt ia i hvitögat, så skulle det erkännas, hvad man i allmänhet tycks vara så blyg att uttala, stt de rätta bildningscirklarne för de lägre klasserna skulle vara i kyrkorna, om nemligen presterskapet riktade omsorgen på, alt göra sina predikningar mera undervisande och bildande. Men med don riktning vår statskyrka äger, anser pr.dikanten merändels sisom sin egeutliga, högsta och snart sagdt enda uppgift stt producera elt stycke väl svarfvad andiig vältalighet. Denna riktning fortgår och utbildar sig så, att det dogmatiska elemeniet tar allt mer och mer öfverband öfver det moraliska, och föredragen röra sig till större delen, om ej i blott ordsvall och boambast, hvilket, Gudi klagadt, stundom äfven händer, åtminstone omkring frågor, om hvilka presten vet med visshet lika litet som ihörarne, ehuru han dundrar fördömelse mot hvar och en som icke tror. Denna riktning står för öfrigt i sammanhang med hela systemet att från prelaturens sida innanför förlåten betrakta kyrkan såsom ett slags politisk eller polisanstalt, för att irpregla undergifveabetsprinciper för makten (sden som svärdet bafver). Dei. är det enda medborgaren egentligen genom presten får veta angående sitt förhållande till d:t allmänna, till staten. Alit detta bar ledt till ett sådani pryderi, att säkerligea en och annan prest, samt till följe deraf äfven mången af de fromma i församlingen, till cch med skulle anse såsom en sorts venhelgande, som påkallade korstecknet, om det sattes i fiåga att på söndagsefter middagarne få begagna kyrkorna till samlingsplatser för undervisande föredrag i verldsliga kunskaper, fastän sådant håde skulle verka til sedlighetens förbättring och öfver hufvud: till lyftning i aniligt hänseende. Men detta u!gör i och för sig sjolf et: så vidsträckt kapitel, att vi någon gång frsmdeles torde behandia det särskildt. :