NnianNiropi, KOMBIUlSul Sat SRYUUtVI vINEpet
och fattigvård; men af brist på utrymme h.fva
vi hittills ej kunnat intaga denna ganska vid-
lyftiga skrift, som likväl kommer att itflyta,
så snart rum deråt kan beredas.
NESSER esse
— Svenska Minervz anmärker, i anledning
af det omtalta förslaget att intätta en bildnings-
cirkel för tjenstfolk, att detta är ett opraktiskt
förslag, och yttrar dervid följande:
Menp, torde någon fråga, huru skola då tjen-
stehjonen upphjelpas? — Vi svare: Må husbonde-
folket i första rummet bli sina tjenares likasom
sina barns välvilliga lärare och handledare, både i
och utom kyrkan, både med ord och gerningar.
Tjenarnes bildningscirkel bör vara templet och den
familjkrets uti hvilken de vistas och för hvilken
de arbeta. Med den böra de lefva, af den böra
de lära. Bevistandet af bildningscirklar utom bus
bör helst ske tillika med familjen. Eljest ger det
anledning till många schismer och söndrar tjenarne
från sitt husbondefolk, i stället för att era dem,
hvilket sednare ganska väl behöfs.
Detta låter väl ganska vackert, men innefat-
tar dock biott en välment förmaning, som tro-
ligen ieder till ingenting, ehuru cckså vi tro.
alt det måhända ännu icke lyckas med en bild-
ningscirkel serskildt för tjenstfolk. Ville man
se dessa saker riktigt ia i hvitögat, så skulle
det erkännas, hvad man i allmänhet tycks vara
så blyg att uttala, stt de rätta bildningscirk-
larne för de lägre klasserna skulle vara i kyr-
korna, om nemligen presterskapet riktade om-
sorgen på, alt göra sina predikningar mera un-
dervisande och bildande. Men med don rikt-
ning vår statskyrka äger, anser pr.dikanten
merändels sisom sin egeutliga, högsta och snart
sagdt enda uppgift stt producera elt stycke väl
svarfvad andiig vältalighet. Denna riktning fort-
går och utbildar sig så, att det dogmatiska ele-
meniet tar allt mer och mer öfverband öfver
det moraliska, och föredragen röra sig till
större delen, om ej i blott ordsvall och boam-
bast, hvilket, Gudi klagadt, stundom äfven hän-
der, åtminstone omkring frågor, om hvilka pre-
sten vet med visshet lika litet som ihörarne,
ehuru han dundrar fördömelse mot hvar och
en som icke tror. Denna riktning står för öf-
rigt i sammanhang med hela systemet att från
prelaturens sida innanför förlåten betrakta kyr-
kan såsom ett slags politisk eller polisanstalt,
för att irpregla undergifveabetsprinciper för
makten (sden som svärdet bafver). Dei. är det
enda medborgaren egentligen genom presten får
veta angående sitt förhållande till d:t allmänna,
till staten. Alit detta bar ledt till ett sådani
pryderi, att säkerligea en och annan prest,
samt till följe deraf äfven mången af de fromma
i församlingen, till cch med skulle anse såsom
en sorts venhelgande, som påkallade korsteck-
net, om det sattes i fiåga att på söndagsefter
middagarne få begagna kyrkorna till samlings-
platser för undervisande föredrag i verldsliga
kunskaper, fastän sådant håde skulle verka til
sedlighetens förbättring och öfver hufvud: till
lyftning i aniligt hänseende. Men detta u!gör
i och för sig sjolf et: så vidsträckt kapitel, att
vi någon gång frsmdeles torde behandia det
särskildt. :