AB, NN AA MT FARA BAMBA IRVINE IVER UTSE na säkerhet, derest de icke, till de förut allena skyddade, betalade hvad desse för en sådan förmån utlagt. Denna slutföljd borde hr v. Hartmansdorff få svårt att vederlägga. Nuvarande ägare till säteri och frälse — säger han — hafva vid jordens förvärfvande godtgjort medarfvingar, säljare, o. s. Vv. för jordens frihet från grundskatt. Det är, efter hvad tillräckligen är bekant för den som i ämnet äger någon verklig kunskap, från skatt, som listen eller våldet ålagt jorden. För att en gång för alla öfver detta ämne få uttala min öfvertygelse, beder jag att få förklara, det jag aldrig ifrågasatt att betaga frälseoch säteriägare deras friheter. Jag har redan i förbigående yttrat den önskan, att alla ägare af svensk jord måtte komma i åtnjutande af samma frihet, utan att behöfva lösa sig till den. Sist torde det ock tillåtas mig erinra, att när mäktiga klasser i fordna tider befriades från skatter, hvilkas hela tunga derigenom kastades på de oprivilegierade, ingen fråga uppstod om någon godtgörelse till dessa, för den sålunda ökade bördan. Det förefaller så mycket besynnerligare, att de icke privilegierades befrielse från sina skatter icke skulle nu kunna äga rum, ehuru dessa tvifvelsutan sjelfve komme att till största delen utgöra den förhöjning i bevillning, som kunde blifva en följd af den ifrågasatte befrielsen. Hr von Hartmansdorff har, såsom argument mot grundskatternas upphäfvande eller nedsättande, af ömhet för konungamakten, invändt, awt sådana åtgärder skulle sätta ständerna i tillfälle att genom anslagsvägran göra all regering omöjlig; och h. exe. Posse har anfört samma skäl för omöjligheten att Konungen någonsin kan komma att biträda ett sådant förslag. Begges skäl hvila på lika haltlösa grunder. Jag hoppas att en så olycklig ställning, som den hr v. Hartmansdorff konsorter förutsatt, aldrig måtte kunna inträffa i mitt fädernesland, nemligen att ständerna skulle neka alla anslag; men om, till följd af en oklok och derigenom impopulär regering, så skedde, hur skulle konungamakten taga sig ut med den summa af 4V, millioner grundskatter, hvaraf omkring 4,762,000 återstå, då det öfriga är anslaget för tjenster, verk och inrättninigar? Och genom hvilka medel tror man väl, att I grundskatterne, under ett sådant tillstånd af allmän i upplösning, ens skulle kunna uttagas. Jag fruktar derjemte, att konungamakten bör vara i föga smickrad af den förespeglingen, att ett stort antal medborgares obilliga lidande bör i all framtid fortgå såsom sista resursen för en styrelse, som till folket ställt sig så, att alla andra utvägar blifvit afskurne. För att styrka mina uppgifter om grundskatternas tyngd, vill jag anföra några exempel från den lOrt, der jag i 37 år varit bosatt. Jag vill nemligen ;uppgifva beskattningen å 4 hemman inom serskilda byar. Ett mantal inom Berga by utgör i skatter till kronan 2929 rdr 41 sk. 40 rst. och till kommunea 65 rår 34 sk. och således ett sammanräknadt skattebelopp 293: 8, 6 bko. Då de af jorden för ,detta hemman ut gående utgifter i och för tillagdt j utsäde afdragas ifrån de beräknelige inkomsterne, blifver hemmanets hela behållning 295 rdr 8 sk. 6 rst, hvaraf de 20 personer, som ifrån hemmanets afkastning böra hemta sitt underhåll, således bekomma 44 rår 47 sk. person. Ett mantal, Westerby, med bättre skogstillgång, betalar i utlagor 306 rdr 34 sk. 8 rst, lemnar ett årligt öfverskott af 1043 rdr 34 sk. 4 rst, dervid likväl — enligt min tanka, vinsten af skogsafsalu är för högt upptagen — skall föda 335 personer och lemnar således åt hvar och en af dessa 29 rdr 48 sk. Två mantal, Blista, som betala i skatt 464 rdr 37 sk. 5 rst. och skall underhålla 30 personer, gilver åt bvardera af dessa blott 49 rår 27 sk. I Ett mantal, Söder Enby, med 234 rdr 49 sk. 4 rst skatt och 48 bebyggere, gifver hvar och en af I des sa bloit 27: 2, 6 för året. i Karta finnes icke öfver alla des:a hemman, men lett från landtmäterikontoret anskaffadt bevis upptyser, att sammanlagda ägovidden af 5 mantal inom nämde byar är 88 tunnland åker, 92 tunnl. äng och så liten skog, att den knappt lemnar gärdselfång. Friherre Jacob Cederström har yttrat, att det finnes ingen skattebonde — om ej en afsigkommen — som klagar öfver grundskatternas tyngd, utan han är lycklig och nöjd med sin lott. Friherrn har visserligen uttryckt sin förundran öfver min inskränkta kännedom om hvad som bör fordras af och tillhöra en sappör; och då jag ifrån en 50-årig bekantskap med friherrns karakter aldrig I skulle kunna tillåta mig ifrågasätta, det presidenten friherre Cederström kunde yttra sig emot bättre vetande, så måste jag beklaga, att de af mig uppgilne skatieförhållanderne till den grad kunnat undI falia en man, som så länge varit president i kam markollegium, att han sådant oaktadt kunnat förklara att ingen skattebonde finnes, som ej med så-l! dane skatteförhållanden finner sig belåten, nöjd och lycklig. När så kunnat ske, förundrar det mig ej, att hr justitiestatsministern i detta hänseende gjort sig tilll. ett eko af presidenten C.; men jag drager häraf äf-. ven den slutsats, ati Kongl. Maj:t troligen också är i okunnighet om de skattdragandes verkliga förhållanden; hvarförutan något tillgörande för utrönande j af sanning, till åstadkommande af rätt, tvifvelsutan skulle försports, och försök till rättelse härutinnan: längesedan hafva varit gjordt; och för hvilken händelse statsministerns yttrande om Konungens blif-l vande obenägenhet för att i minsta mån låta vidröra grundskatterna, säkerligen äfven uteblifvit. Jag hemställer till eder, mine herrar, af hvilka en stor del äro löntagare, om någon af eder för sin lön betalar så stor skatt, som de af mig anförda l. skattebönder för inkomsten af sin jord. Under villigt medgifvande, att lönerna understundom äro mycket knappa, synneriigen i de underordnade graderne; men oemotsägligt är, att de i alla fall lemna ojemnförligt mera tillfälle för lifvets njutning, än för de skattdragande är fallet, i synnerhet för dem, som besitta skattejorden. Jag vet, att man ofta anser tillräckliga skäl för skattebördornas lindring icke vara anförda, så länge det ej kan bevisas alt folkmängden minskas — och i Sverige har den på 30 år ökats med 34 , proc., I samt i Norge, med dess understundom och från vis