AB, NN AA MT FARA BAMBA IRVINE IVER UTSE
na säkerhet, derest de icke, till de förut allena skyd-
dade, betalade hvad desse för en sådan förmån ut-
lagt.
Denna slutföljd borde hr v. Hartmansdorff få svårt
att vederlägga.
Nuvarande ägare till säteri och frälse — säger
han — hafva vid jordens förvärfvande godtgjort
medarfvingar, säljare, o. s. Vv. för jordens frihet från
grundskatt. Det är, efter hvad tillräckligen är be-
kant för den som i ämnet äger någon verklig kun-
skap, från skatt, som listen eller våldet ålagt jorden.
För att en gång för alla öfver detta ämne få ut-
tala min öfvertygelse, beder jag att få förklara, det
jag aldrig ifrågasatt att betaga frälse- och säteri-
ägare deras friheter. Jag har redan i förbigående
yttrat den önskan, att alla ägare af svensk jord
måtte komma i åtnjutande af samma frihet, utan
att behöfva lösa sig till den.
Sist torde det ock tillåtas mig erinra, att när
mäktiga klasser i fordna tider befriades från skat-
ter, hvilkas hela tunga derigenom kastades på de
oprivilegierade, ingen fråga uppstod om någon godt-
görelse till dessa, för den sålunda ökade bördan.
Det förefaller så mycket besynnerligare, att de icke
privilegierades befrielse från sina skatter icke skulle
nu kunna äga rum, ehuru dessa tvifvelsutan sjelfve
komme att till största delen utgöra den förhöjning
i bevillning, som kunde blifva en följd af den ifrå-
gasatte befrielsen.
Hr von Hartmansdorff har, såsom argument mot
grundskatternas upphäfvande eller nedsättande, af
ömhet för konungamakten, invändt, awt sådana åt-
gärder skulle sätta ständerna i tillfälle att genom
anslagsvägran göra all regering omöjlig; och h. exe.
Posse har anfört samma skäl för omöjligheten att
Konungen någonsin kan komma att biträda ett så-
dant förslag. Begges skäl hvila på lika haltlösa
grunder. Jag hoppas att en så olycklig ställning,
som den hr v. Hartmansdorff konsorter förutsatt,
aldrig måtte kunna inträffa i mitt fädernesland,
nemligen att ständerna skulle neka alla anslag; men
om, till följd af en oklok och derigenom impopulär
regering, så skedde, hur skulle konungamakten ta-
ga sig ut med den summa af 4V, millioner grund-
skatter, hvaraf omkring 4,762,000 återstå, då det
öfriga är anslaget för tjenster, verk och inrättnin-
igar? Och genom hvilka medel tror man väl, att
I grundskatterne, under ett sådant tillstånd af allmän
i upplösning, ens skulle kunna uttagas.
Jag fruktar derjemte, att konungamakten bör vara
i föga smickrad af den förespeglingen, att ett stort
antal medborgares obilliga lidande bör i all framtid
fortgå såsom sista resursen för en styrelse, som till
folket ställt sig så, att alla andra utvägar blifvit af-
skurne.
För att styrka mina uppgifter om grundskatter-
nas tyngd, vill jag anföra några exempel från den
lOrt, der jag i 37 år varit bosatt. Jag vill nemligen
;uppgifva beskattningen å 4 hemman inom serskilda
byar. Ett mantal inom Berga by utgör i skatter
till kronan 2929 rdr 41 sk. 40 rst. och till kommu-
nea 65 rår 34 sk. och således ett sammanräknadt
skattebelopp 293: 8, 6 bko. Då de af jorden för
,detta hemman ut gående utgifter i och för tillagdt
j utsäde afdragas ifrån de beräknelige inkomsterne,
blifver hemmanets hela behållning 295 rdr 8 sk. 6
rst, hvaraf de 20 personer, som ifrån hemmanets
afkastning böra hemta sitt underhåll, således bekom-
ma 44 rår 47 sk. person.
Ett mantal, Westerby, med bättre skogstillgång,
betalar i utlagor 306 rdr 34 sk. 8 rst, lemnar ett
årligt öfverskott af 1043 rdr 34 sk. 4 rst, dervid lik-
väl — enligt min tanka, vinsten af skogsafsalu är
för högt upptagen — skall föda 335 personer och
lemnar således åt hvar och en af dessa 29 rdr 48 sk.
Två mantal, Blista, som betala i skatt 464 rdr 37
sk. 5 rst. och skall underhålla 30 personer, gilver
åt bvardera af dessa blott 49 rår 27 sk.
I Ett mantal, Söder Enby, med 234 rdr 49 sk. 4
rst skatt och 48 bebyggere, gifver hvar och en af
I des sa bloit 27: 2, 6 för året. i
Karta finnes icke öfver alla des:a hemman, men
lett från landtmäterikontoret anskaffadt bevis uppty-
ser, att sammanlagda ägovidden af 5 mantal inom
nämde byar är 88 tunnland åker, 92 tunnl. äng och
så liten skog, att den knappt lemnar gärdselfång.
Friherre Jacob Cederström har yttrat, att det fin-
nes ingen skattebonde — om ej en afsigkommen —
som klagar öfver grundskatternas tyngd, utan han
är lycklig och nöjd med sin lott.
Friherrn har visserligen uttryckt sin förundran öf-
ver min inskränkta kännedom om hvad som bör
fordras af och tillhöra en sappör; och då jag ifrån
en 50-årig bekantskap med friherrns karakter aldrig
I skulle kunna tillåta mig ifrågasätta, det presidenten
friherre Cederström kunde yttra sig emot bättre ve-
tande, så måste jag beklaga, att de af mig uppgil-
ne skatieförhållanderne till den grad kunnat und-
I falia en man, som så länge varit president i kam-
markollegium, att han sådant oaktadt kunnat för-
klara att ingen skattebonde finnes, som ej med så-l!
dane skatteförhållanden finner sig belåten, nöjd och
lycklig.
När så kunnat ske, förundrar det mig ej, att hr
justitiestatsministern i detta hänseende gjort sig tilll.
ett eko af presidenten C.; men jag drager häraf äf-.
ven den slutsats, ati Kongl. Maj:t troligen också är
i okunnighet om de skattdragandes verkliga förhål-
landen; hvarförutan något tillgörande för utrönande j
af sanning, till åstadkommande af rätt, tvifvelsutan
skulle försports, och försök till rättelse härutinnan:
längesedan hafva varit gjordt; och för hvilken hän-
delse statsministerns yttrande om Konungens blif-l
vande obenägenhet för att i minsta mån låta vid-
röra grundskatterna, säkerligen äfven uteblifvit.
Jag hemställer till eder, mine herrar, af hvilka
en stor del äro löntagare, om någon af eder för sin
lön betalar så stor skatt, som de af mig anförda l.
skattebönder för inkomsten af sin jord. Under vil-
ligt medgifvande, att lönerna understundom äro
mycket knappa, synneriigen i de underordnade gra-
derne; men oemotsägligt är, att de i alla fall lem-
na ojemnförligt mera tillfälle för lifvets njutning, än
för de skattdragande är fallet, i synnerhet för dem,
som besitta skattejorden.
Jag vet, att man ofta anser tillräckliga skäl för
skattebördornas lindring icke vara anförda, så länge
det ej kan bevisas alt folkmängden minskas — och
i Sverige har den på 30 år ökats med 34 , proc., I
samt i Norge, med dess understundom och från vis-