Utdrag af hr grefve Anckarsvärds anföran-
de i sista tisdagens plenum på riddar-
huset, rörande den Kongl. propositionen
om Statsverkets tillstånd och behof.
Detia anförande utgjorde, såsom i samma
dags postskripltum nämndes, egentligen en re-
plik på några andra ledamöters anmärkningar
vid ett föregående anförande af hr grefven;
men då dettzss innehåll jemväl upptager till
räckligt af det föregående för att blifva för-
stådt, kan det ganska väl meddelas för sig sjelf;
dervid det bör nämnas, att detta ej skett efter
protokolist, som ännu ej är justeradt, utan efter
vår referents uppfattning.
Grefve Anckarsvärd yttrade: Jag hade ej väntat,
att mitt flygtiga yttrande i lördags om grundskat-
ternas tyngd och ojemna fördelning skulie gifva an-
ledning till så mycket interesse genast, att hrr stats-
råder skulle upptaga det till besvarande.
Man begär vid hvarje riksdag ökade löneanslag åt
embetsmännen, för att tillfredsställa deras fordran
på bättre utkomst, på tillfälle att äfven bereda sig
något utöfver de nödvändigaste behofven; men vid
intet tillfälle tänker man på den skattdragande, bju-
der ej till att åstadkomma förbättringar i hans e-
lände; man påstår till och med — och hr justitie-
statsministern har nyss upprepat påståendet — att
något sådant elände icke finnes. Ständerna hafva
beviljat hundra tusentals riksdaler till friköpande af
svarta slafvar på Barthelemy, men aldrig har man
ömmat för sina hvita, skattdragande bröders öde här
hemma.
I Österrike — ett land, som man ej lärer vilja
gifva förebråelse för någon böjelse för demagogi-
sche Umtriebe — började man redan 4789 att re-
formera grundskatterna. 4806 och 4810 vidtogos
nya åtgärder i samma afsigt, och 4817 påbjöds slut-
ligen ett förändradt beskattningssystem, hvilande på
grunden af den strängaste rättvisa, som orden i re-
skriptet lyda. I andra länder har det således Iyc-
kats att förändra skatteförhållandena, som äro så o-
erhörda i Sverige.
Det är en af aristokratiens arfsynder — med ari-
stokratien menar jag ej vid detta tillfälle ensamt
hvad som härvid kan vinna tillämpning å riddar-
huset, då tidens skarpa fil, oaktadt hr von MHart-
mansdorfis i ett föregående plenum yttrade ovilja e-
mot all nötning å alla samhällets missförhållanden,
likväl från ridderskapet och adeln bortnött rättighe
ten att allena besitta säteri och frälsejord. Jag å-
tertager, att det synes vara en af aristokratiens arf-
synder, att anse hvarje, på de opriviligerade hvilan-
de föriryck, såsom en, de priviligierade tillhörig
enskild egendom: att det synes vara en aristokra-
tiens arfsynd, att neka rättvisan af att i orättvisans
ställe insätta rättvisan, när orättvisan länder till för-
mån för någon, som ej vill från denna förmån af-
stå, och någon annan qvadratrot har jag icke kun-
nat draga utur hrr Hartmansdorffs, Hermelins och
andras yttranden i denna fråga.
Ett dylikt föreställningssätt har imedlertid det vä-
sendtliga fel, att upphäfva sjelfva begreppet om stat;
emedan statens väsende just är den politiska och
borgerliga frihetens och jemnlikhetens ständiga och
oafbrutna utveckling.
Om, för att tala med exempel, i en tid af allmän
osäkerhet, det funnits korporatiouer nog mäktige att