Utdrag af hr grefve Anckarsvärds anförande i sista tisdagens plenum på riddarhuset, rörande den Kongl. propositionen om Statsverkets tillstånd och behof. Detia anförande utgjorde, såsom i samma dags postskripltum nämndes, egentligen en replik på några andra ledamöters anmärkningar vid ett föregående anförande af hr grefven; men då dettzss innehåll jemväl upptager till räckligt af det föregående för att blifva förstådt, kan det ganska väl meddelas för sig sjelf; dervid det bör nämnas, att detta ej skett efter protokolist, som ännu ej är justeradt, utan efter vår referents uppfattning. Grefve Anckarsvärd yttrade: Jag hade ej väntat, att mitt flygtiga yttrande i lördags om grundskatternas tyngd och ojemna fördelning skulie gifva anledning till så mycket interesse genast, att hrr statsråder skulle upptaga det till besvarande. Man begär vid hvarje riksdag ökade löneanslag åt embetsmännen, för att tillfredsställa deras fordran på bättre utkomst, på tillfälle att äfven bereda sig något utöfver de nödvändigaste behofven; men vid intet tillfälle tänker man på den skattdragande, bjuder ej till att åstadkomma förbättringar i hans elände; man påstår till och med — och hr justitiestatsministern har nyss upprepat påståendet — att något sådant elände icke finnes. Ständerna hafva beviljat hundra tusentals riksdaler till friköpande af svarta slafvar på Barthelemy, men aldrig har man ömmat för sina hvita, skattdragande bröders öde här hemma. I Österrike — ett land, som man ej lärer vilja gifva förebråelse för någon böjelse för demagogische Umtriebe — började man redan 4789 att reformera grundskatterna. 4806 och 4810 vidtogos nya åtgärder i samma afsigt, och 4817 påbjöds slutligen ett förändradt beskattningssystem, hvilande på grunden af den strängaste rättvisa, som orden i reskriptet lyda. I andra länder har det således Iyckats att förändra skatteförhållandena, som äro så oerhörda i Sverige. Det är en af aristokratiens arfsynder — med aristokratien menar jag ej vid detta tillfälle ensamt hvad som härvid kan vinna tillämpning å riddarhuset, då tidens skarpa fil, oaktadt hr von MHartmansdorfis i ett föregående plenum yttrade ovilja emot all nötning å alla samhällets missförhållanden, likväl från ridderskapet och adeln bortnött rättighe ten att allena besitta säteri och frälsejord. Jag återtager, att det synes vara en af aristokratiens arfsynder, att anse hvarje, på de opriviligerade hvilande föriryck, såsom en, de priviligierade tillhörig enskild egendom: att det synes vara en aristokratiens arfsynd, att neka rättvisan af att i orättvisans ställe insätta rättvisan, när orättvisan länder till förmån för någon, som ej vill från denna förmån afstå, och någon annan qvadratrot har jag icke kunnat draga utur hrr Hartmansdorffs, Hermelins och andras yttranden i denna fråga. Ett dylikt föreställningssätt har imedlertid det väsendtliga fel, att upphäfva sjelfva begreppet om stat; emedan statens väsende just är den politiska och borgerliga frihetens och jemnlikhetens ständiga och oafbrutna utveckling. Om, för att tala med exempel, i en tid af allmän osäkerhet, det funnits korporatiouer nog mäktige att