oo ARD BT RESTS
Samma förhållande är med straffllagens re-
daktion. Brottens klassifikation är gjord grad-
vis och logiskt. Straffen äro icke srymma;
de äro nästan de samma som år 4794. Lik-
väl har den det felet att hafva bibebållt bränn-
märket och konfiskationen; och med sorg fin-
ner man att den i två fall bibehållit stympning.
D-nna lags bestämningar angående politiska
brott hafva förekommit öfveririfvet stränga;
man har icke sparat på dödsstraffet. För an-
dra brott äro straffen i allmänbet mera milda.
L-gstiftaren har för öfrigt lemnat domaren stor
latitud mellan ett maximum och ett minimum
i bestraffningarne. Men man har förkastat be-
stämningen i 646 art. af lagen (af d. 3 Bru-
maire), som tillåter domaren att förvandla brott-
målsstraff till korrektionellt straff, på grund af
urskuldande omständigheter i juryns förklaring.
Denna lag var visserligen mera ordnad och
kraftigare tänkt än den, som 2f den nya lagen
skulle ersättas... Men imedlertid väckte den
anmärkningar emot sig och röjde snart b-hof
af ändringar.
En lags hirdhet märkes framför allt genom
det sätt, på hvilket den handhafves. Om Na-
poleon låtit sin allmänna lagstiftning hafva sin
gång, är det troligt att hvarken fruktan eller
harm uppkommit i sinnena. Men han åtnöjde
sig icke med den stränghet som låg i hans co-
dex; det dröjde icke länge innan han också
gjorde flera bestimningar och exceptionella
former, hvilka rent af angrepo de förut an-
tagna principerna, och bärigenom kom man att
klaga öfver despotism och tyranni under hans
regering.
Han hade icke undertryckt de liberala in-
stitutionerna, men han hade förstått att, till
stor del, förlama dem, och om mingen sak,
hvars benämning bibehölls, men med förän-
drad beskaffenhet, kunde man säga med Tsaci-
tus: Eadem rerum vocabula, sed nihil prisci
et integri moris superesse.n
Hade han icke, år 4804, för hertigens af
Enoghien skull våldfört folkrätten dermed att
han, under full fred, lät arrestera denne i ett
fremmande land oc nu oberoende gebiet?
Made ban icke dervid Brutit alla former för
ett lagligt förfarande, då han öfverlemnade ho-
nom till en kommission af det slag, bvars min-
nen hörde till absolutismen hos den gamla mon-
arkien. Såg man honom icke, 4 Ma s 1810,
med förakt för 609:de artikeln i hans egen co-
dex för kriminalundersökningen, genom ett de-
kret inrätta statsfängelser för sådana personer
(säger inledningen till dekretet) som man hvar-
ken kunde låta gå fria eller draga inför dom-
stol. Var det icke att återinföra lettres de
cachet?
Uti målet med Doubaut hade han med all
rättvisa förkastat frågan om revision såsom o-
tillåtlig i civilmål; och han hade dermed upp-
rätthållit lagens värdighet. — På samma sätt
hade han uti Lesurques mål, som handlade
om mord, efter ett kraftigt föredragande af
Zangiacomi, med fasthet vägrat revision, hvar-
om enträget ansöktes, och hvartill anledning
icke saknades, men hvarigenom juryns utlå-
tande skulle hafva lidit intrång.
Men hvarföre hade han den tilltagsenheten
att förkasta juryns utlåtande i ett annat mål,
angående förskingring af medel hörande till
Autwerpiska oktrojen? Det skedde likväl och
genom den stötande formen af ett senats-kon-
sult, så att det blef en verklig juridisk stats-
kupp.
Hade han icke gjort ännu farligare angrepp
mot sin egen institution genom exceptionella
domstolar utsn jury (genom lagen af den 49
Pluviöse år X; lagen af den 23 Floreal samma
år) och genom de öfriga lagskipningssätten,
hvilka, med benämning af prevotal-domstolar
för tullväsendet, tillämpade dödsstraff, utan
jury och utan den dömdes tillflykt till kassa-
tion? (genom dekretet af d. 46 Oktober 1810).
— Hade han icke genom senaten låtit gifva sig
rättighet att suspendera juryn på fem år i de
departementer, der sådan åtgärd kunde komma
att anses behöflig (senats-konsult af den 46
Thermidor år X)? enligt rättigh t af hvilken
ban icke dröjde att begagna sig (senats-konsul-
tet af den 26 Vendemiaire år XD, och som
han, genom ett nytt senats-konsult (af den 43.
Thermidor år XII, lit förlänga?
Slatligen bragte han maktens yra och för-
aktet för egna lagar ända derhän, att han ge-
nom blotta dekreter stadgade dödsstraff, och
till extra ordinära militär-kommissioner öfverlät
icke allenast rättigheten att ådöma detta straff,
som olagligen blifvit stadgadt, utan också arbi-
trär rätt att — döma öfver saker, som under
processen yppade sig, och detta med tillämp-
ning af straff, eitersom kommissionen kunde
finna det lämpligt, äfven om det skulle angå
fall, som icke varit af lagen förutseddav.
Härmed var nu måttet rågadt; — och när
au, icke låpgt derefter, kejsare-thronen instör-
tade och hans afsätining proklamerades, må
man icke undra på att ibland bevekelsegrun-
derna härtill anfördes: att han våldfört lagar-
ne genom sina dekreter om stalsfäng:lserna,
samt emot ko: stitutionen utfärdat flera dekre-
ter, som stadgade om dödsstraffp, — Man må
säga hvad man vill om upphofsmännen till detta
sista senats-konsult: man må förebrå dam att