De blott vanärande straffen äro: 4:0 Medborgerlig degradering; 2:0 Halsjern. Brännmärke och konfiskation voro således afskaffade, alla de gamla straffen och stympningarna försvunna. pDödsstraffet, yttrar lagen af den 28 Sept. 4791, skell icke vara annit än helt enkelt lifvets förlust. Dessa condices af år 1794 voro åtföljda utaf en tredje lag, i form af instruktion för brottmåls-rättezångssätteto, nyttig ännu i dag att studera. Den vittnar om lagstiftarens ytterliga omsorg att föranleda fullkomlig insigt i det nya systemet och ett riktigt utförande deraf. Den innehåller, isynnerhet i allt som rörer juryns verksamhet, uppmaningar som förtjena att o upphörligen ihågkommas. När dessa lagar utfärdades, afgaf Ludvig XVI en serskild proklamation, ur hvilken det kan vara lämpligt att erinra sig ett och annat drag. Fransmän, yttrar han, konungen lyckönskar sig att ändtligen under sin regering se en mensklig, mild lg, som sluter sig till en fri! samhällsförfattning, och som blir satt i stället för ett system af förtryck, mera lämpadt att förskrämma den olycklige än afskräcka brotts-, lingen. Han gör sig en ära utaf att hafval börjat rensa lagen ifrån många ibland de lag-, liga ohyggligheter, öfver hvilka ban isitt hjerta suckat, och att hafva förberedt sinnena på det son nationalförsamlingen ntfört. Han har, liksom dennra, velat att lagen skulle beskydda den anklagade på samma gång som den straffade brottet; att lagen skulle, äfven i brottslingen respektera menniskan, och att sjelfva straffet icke skulle bli arnat än ett offer åt den allmänna säkerheten. Alla hans syften i dessa afseenden hafva blifvit uppfyllda., Vidare erinrar konungen jurymännen om deras pligter;, säger huru mycket ban väntar sig af denna. iostitution, och utan tvifvel med hågkomst af. den liknöjdhet, som i gamla tider föranledt att, J J man öfvergaf domstolarne der pärerne skulle utgöra nämnden, en verklig jury för sin tid, gaf han dem följande förmaning: Skullen j beklaga er öfver den möda som edra högal functioner understundom kunna komma att kosta l, ner? Nej, friheten, (de: är en konung som säger er det) friheten är ett godt, som man icke kan eröfra utan strid, icke bibehålla utan uppnoffringar; det höfves eder, att inför Europa, genom ett brinnande nit för edra ärofulla pligter såsom medborgare, visa er värdiga att bära, adenna hedrande benämning. Bannlysen för-, denskull denna beklagliga likgiltighet, genom hvilken j, ehuru med en fri författning, icke, kunnen blifva frie män; och genom hvilken j, med goda lagar, likväl icke skullen kuana mer än blott ofullkomligt njuta utaf de förmåner, hvilka utaf goda lagar kunna uppkomma.n Således blef framgången omätlig genom de båda lagböckerna af år 14794. Men likväl, om , man nu aflägsnat allt det olyckliga som åtföljde den gamla brottmålslagen, och om den nya lagstiftningen i allmänhet betraktades såsom svarande mot tidens idger och behof, var den likväl icke fri från att kunna bli föremål för kritik. Den var en reaktion, och just emedan den var en reaktion emot lagen af år 4670 och den arbiträra straffbebandling denna föranledde, föll 4794 års lag i motsatt fel. In vitium ducit culpe fuga. Man har förebrått den sistnämnda lagen att hafva tvungit domaren till orättvisa och flathet derigenom att man förkastat den välgörande latituden vid straffbestämningar, och derigenom att man uppställde bestämda föreskrifter, hvilka icke tilläto ett lämpande efter omständigheterna, och således hindrade att i verkligheten framställa ett behörigt förhållande mellan brott och straff, hvilket just var ett af de hufvudsyften, som lagen af d. 24 Aug. 41790 velat antyda. Lagstiftaren hade befarat större våda g-nom domaren än genom lagen; men han gjorde sjelfva lagen dervid kraftlösare, emedan denne icke sällan tvang domaren att med fasa för lagens bestämning draga sig tillbaka från dess tillämp ende. 1793. Revolution stribunalerne. 1 Vi hafva sett de lysande förespeglingar lagstiftarne af åren 1794 och 4792 gjort sig. De. nödgades för någon tid skilja sig ifrån dessa I ) : .as het et nr BM I n KA AR p—-— 2 förhoppningar. Följande året utkommo lagarne för allmänna! välfärden, genom hvilka den lumpna brottslingen, tjufven, mördaren, bibehöll den allmänna lagens beskydd, under det att politiska 1 förbrytare underkastades en blodig lagskipning, som endast hade sken af domstolsförfarande,; 1 1 och som utbredde tröstlöshet och vanära öfver Frankrike. En enda artikel i lagen af den 22 prairial år II var nog att stämpla denna jurisdiktion som genom benämningen van-!; helgade folkets rättvisa. ,Lagen gilver för-, svarare åt beskyllda patrioter, men den kan !, icke bevilja sådana åt konspiratörer) hette det.l, — På det sättet höll konventet de löften, som , konstituerande församlingen gifvit. Under denna tid gjorde lagstiftningen stora t steg baklänges bortom medeltiden, i stället att gå L framåt. För att finna dess like måsle man gå f tillbaka ända till proskriptionerne under Marius