De blott vanärande straffen äro:
4:0 Medborgerlig degradering;
2:0 Halsjern.
Brännmärke och konfiskation voro således af-
skaffade, alla de gamla straffen och stympnin-
garna försvunna.
pDödsstraffet, yttrar lagen af den 28 Sept.
4791, skell icke vara annit än helt enkelt lif-
vets förlust.
Dessa condices af år 1794 voro åtföljda utaf
en tredje lag, i form af instruktion för brott-
måls-rättezångssätteto, nyttig ännu i dag att
studera. Den vittnar om lagstiftarens ytterliga
omsorg att föranleda fullkomlig insigt i det nya
systemet och ett riktigt utförande deraf. Den
innehåller, isynnerhet i allt som rörer juryns
verksamhet, uppmaningar som förtjena att o
upphörligen ihågkommas.
När dessa lagar utfärdades, afgaf Ludvig XVI
en serskild proklamation, ur hvilken det kan
vara lämpligt att erinra sig ett och annat drag.
Fransmän, yttrar han, konungen lyckönskar
sig att ändtligen under sin regering se en
mensklig, mild lg, som sluter sig till en fri!
samhällsförfattning, och som blir satt i stället
för ett system af förtryck, mera lämpadt att
förskrämma den olycklige än afskräcka brotts-,
lingen. Han gör sig en ära utaf att hafval
börjat rensa lagen ifrån många ibland de lag-,
liga ohyggligheter, öfver hvilka ban isitt hjerta
suckat, och att hafva förberedt sinnena på det
son nationalförsamlingen ntfört. Han har, lik-
som dennra, velat att lagen skulle beskydda den
anklagade på samma gång som den straffade
brottet; att lagen skulle, äfven i brottslingen
respektera menniskan, och att sjelfva straffet
icke skulle bli arnat än ett offer åt den all-
männa säkerheten. Alla hans syften i dessa
afseenden hafva blifvit uppfyllda., Vidare er-
inrar konungen jurymännen om deras pligter;,
säger huru mycket ban väntar sig af denna.
iostitution, och utan tvifvel med hågkomst af.
den liknöjdhet, som i gamla tider föranledt att,
J
J
man öfvergaf domstolarne der pärerne skulle
utgöra nämnden, en verklig jury för sin tid,
gaf han dem följande förmaning: Skullen j
beklaga er öfver den möda som edra högal
functioner understundom kunna komma att kosta l,
ner? Nej, friheten, (de: är en konung som sä-
ger er det) friheten är ett godt, som man icke
kan eröfra utan strid, icke bibehålla utan upp-
noffringar; det höfves eder, att inför Europa,
genom ett brinnande nit för edra ärofulla plig-
ter såsom medborgare, visa er värdiga att bära,
adenna hedrande benämning. Bannlysen för-,
denskull denna beklagliga likgiltighet, genom
hvilken j, ehuru med en fri författning, icke,
kunnen blifva frie män; och genom hvilken j,
med goda lagar, likväl icke skullen kuana mer
än blott ofullkomligt njuta utaf de förmåner,
hvilka utaf goda lagar kunna uppkomma.n
Således blef framgången omätlig genom de
båda lagböckerna af år 14794. Men likväl, om ,
man nu aflägsnat allt det olyckliga som åtfölj-
de den gamla brottmålslagen, och om den nya
lagstiftningen i allmänhet betraktades såsom
svarande mot tidens idger och behof, var den
likväl icke fri från att kunna bli föremål för
kritik.
Den var en reaktion, och just emedan den
var en reaktion emot lagen af år 4670 och
den arbiträra straffbebandling denna föranledde,
föll 4794 års lag i motsatt fel. In vitium du-
cit culpe fuga. Man har förebrått den sist-
nämnda lagen att hafva tvungit domaren till
orättvisa och flathet derigenom att man för-
kastat den välgörande latituden vid straffbe-
stämningar, och derigenom att man uppställde
bestämda föreskrifter, hvilka icke tilläto ett
lämpande efter omständigheterna, och således
hindrade att i verkligheten framställa ett be-
hörigt förhållande mellan brott och straff, hvil-
ket just var ett af de hufvudsyften, som lagen
af d. 24 Aug. 41790 velat antyda.
Lagstiftaren hade befarat större våda g-nom
domaren än genom lagen; men han gjorde
sjelfva lagen dervid kraftlösare, emedan denne
icke sällan tvang domaren att med fasa för la-
gens bestämning draga sig tillbaka från dess
tillämp ende.
1793. Revolution stribunalerne.
1
Vi hafva sett de lysande förespeglingar lag-
stiftarne af åren 1794 och 4792 gjort sig. De.
nödgades för någon tid skilja sig ifrån dessa
I
)
:
.- as het et nr - BM I
n KA AR - p—-— 2
förhoppningar.
Följande året utkommo lagarne för allmänna!
välfärden, genom hvilka den lumpna brotts-
lingen, tjufven, mördaren, bibehöll den all-
männa lagens beskydd, under det att politiska 1
förbrytare underkastades en blodig lagskipning,
som endast hade sken af domstolsförfarande,;
1
1
och som utbredde tröstlöshet och vanära öf-
ver Frankrike. En enda artikel i lagen af
den 22 prairial år II var nog att stämpla den-
na jurisdiktion som genom benämningen van-!;
helgade folkets rättvisa. ,Lagen gilver för-,
svarare åt beskyllda patrioter, men den kan !,
icke bevilja sådana åt konspiratörer) hette det.l,
— På det sättet höll konventet de löften, som ,
konstituerande församlingen gifvit.
Under denna tid gjorde lagstiftningen stora t
steg baklänges bortom medeltiden, i stället att gå L
framåt. För att finna dess like måsle man gå f
tillbaka ända till proskriptionerne under Marius