Lorin: Tala sakta... eller rättare, säg ingen-
ting... låt mig tala.
Genevieve: Säg: får jag återse honom?
Lorin: Ja, straxt!
(Kören höres bakom fonddörrarne.)
Lorin: Hvad är det?
Genevieve: Det är olyckliga Girondister, som
blifvit dömda till döden på samma gång som
vi, och som man tillåtit hålla sin sista bankett.
Lorin: Arma menniskor!.... Hör mig, Ge-
nevicve;. våra lif bero på att ni begriper mig.
Genevieve: Våra lif?
Lorin: Ja, mitt, ert, Maurices; ty Maurice
skulle inte öfverlefva er. Hör mig dål
Geneviceve:: Tala!
Lorin: Här fins två dörrar; den der, genom
hvilken ni inkommit, förer till schavotten och
döden ... (Pekar på en annan dörr) Den andra,
för främmande, förer till lifvet och friheten...
genom den slipper man in och ut med säker-
hetskort . .. Genevieve, jag har skaffat mig så-
dana kort; och med dem skola vi slippa ut.
Genevieve: Är det väl sannt?... Gud, jag
tackar dig! Ah, jag tillstår det... jag är ung,
jag älskar och älskas tillbaka... ja, jag sörjer
lifvet, jag fruktar döden.
Lorin: Inga utrop! Er glädje skulle förråda
er .... Kalla all er styrka till hjelp och följ mig.
Genevieve: Min Gud:..: jag darrar...
Lorin: Mod, Genevieve; kom!
Genevieve: Men om vi träffade honom i vår
Väg...
Lorin: Hvem då?
Genevieve; Honom, Dixmer... han, som var
bland -åhörarne. vid. tribunalet ... han, som ville
döda mig!
Lorin: Varclugn; ni har ingenting mer-att
frukta af honom.
Genevigve: Hvad säger ni?
Lorin: Ingenting, ingenting... kom! (De gå
åt dörren.) t
Hustru Tison: Ah, medborgarinna, går du
först, du; då träffar du min: Heloise förr än
jag; säg henney att jag kommer... -
Genevieve (afsides): Min Gud! när jag betän-
ker, att den arma flickan, för det hon var ett
verktyg åt 0sS ..-