Lorin: Tala sakta... eller rättare, säg ingenting... låt mig tala. Genevieve: Säg: får jag återse honom? Lorin: Ja, straxt! (Kören höres bakom fonddörrarne.) Lorin: Hvad är det? Genevieve: Det är olyckliga Girondister, som blifvit dömda till döden på samma gång som vi, och som man tillåtit hålla sin sista bankett. Lorin: Arma menniskor!.... Hör mig, Genevicve;. våra lif bero på att ni begriper mig. Genevieve: Våra lif? Lorin: Ja, mitt, ert, Maurices; ty Maurice skulle inte öfverlefva er. Hör mig dål Geneviceve:: Tala! Lorin: Här fins två dörrar; den der, genom hvilken ni inkommit, förer till schavotten och döden ... (Pekar på en annan dörr) Den andra, för främmande, förer till lifvet och friheten... genom den slipper man in och ut med säkerhetskort . .. Genevieve, jag har skaffat mig sådana kort; och med dem skola vi slippa ut. Genevieve: Är det väl sannt?... Gud, jag tackar dig! Ah, jag tillstår det... jag är ung, jag älskar och älskas tillbaka... ja, jag sörjer lifvet, jag fruktar döden. Lorin: Inga utrop! Er glädje skulle förråda er .... Kalla all er styrka till hjelp och följ mig. Genevieve: Min Gud:..: jag darrar... Lorin: Mod, Genevieve; kom! Genevieve: Men om vi träffade honom i vår Väg... Lorin: Hvem då? Genevieve; Honom, Dixmer... han, som var bland -åhörarne. vid. tribunalet ... han, som ville döda mig! Lorin: Varclugn; ni har ingenting mer-att frukta af honom. Genevigve: Hvad säger ni? Lorin: Ingenting, ingenting... kom! (De gå åt dörren.) t Hustru Tison: Ah, medborgarinna, går du först, du; då träffar du min: Heloise förr än jag; säg henney att jag kommer... Genevieve (afsides): Min Gud! när jag betänker, att den arma flickan, för det hon var ett verktyg åt 0sS ..