Vi få slutligen fästa uppmärksamheten på ännu
en olikhet emellan de nämnda epidemierna: den
består deri, att året 1830 de flesta andra sjukdoms-
former voro likasom bortträngda af choleran, hvil-
ket icke för det närvarande är fallet, till exempel
hvarpå vi kunna anföra att å sjukhusen vårdas ett
icke så litet antal nerffeberpatienter.
Oaktadt sjukdomens långsamma utbredning och
dess inskränkning hufvudsakligen inom ett visst
område, tyckes den dock i de individuella fallen
framträda med ungefärligen samma intensitet, som
der den såsom epidemi visat ett vida raskare för-
lopp. Sådan är åtminstone samtlige Moskwa-läkar-
nes tanka. De af dem, som 1830, så väl här som
å andra ställen, observerat sjukdomen, vilja icke
finna någon väsendtlig skiljaktighet, hvarken i symp-
tomernas styrka eller i de fenomener, liköppnin-
garne förete: hos den sjuke samma egna likgiltiga
utseende, samma cyanotiska färg, samma låga tem-
peratur och samma korta tidsförlopp emellan full-
komlig helsa och dödsarbetet, som man öfverallt
annorstädes iakttagit och i hundrade skrifter be-
skrifvit; i liken samma af blodets upplösta tillstånd
beroende materiella förändringar, som man förut
iakttagit såsom följder af denna sjukdom.
Angående sjukbehandlingen yttras:
Öfverensstämmelsen i sjukdomsförhållandena gör,
att behandlingen, om än något skiljaktig på de olika
sjukhusen, dock hufvudsakligen grundar sig på nå-
gon af de gamla välbekanta kurmethoderna. Vi
vilja härom i korthet fatta oss.
Öfverläkaren på stadens allmänna sjukhus, doktor
Ewenius, en bland dem, som härstädes i denna sjuk-
dom ega den vidsträcktaste erfarenhet, använder med
stor fördel Ipecacuanha såsom kräkmedel, en skru-
pel hvarje timma, ända tills kräkningarne medföra
grön galla, då den sjuke vanligen är räddad. Man
har stundom först efter 6:te, någon gång till och
med ej förr än efter 8:de intagningen, kunnat fram-
kalla dessa kräkningar, hvarpå lägges den största vigt
för prognosen. — Jemväl doktor Zimmermann, om
hvilken vi i det ofvanstående talat, som nära ett år
på ryska regeringens bekostnad uppehållit sig i de
trakter, der cholera-epidemien herrskat och som så-
ledes mera än de flesta haft tillfälle jemnföra såväl
epidemiens olika förhållanden, som de olika behand-
lingssättens resultater, skattar kräkmedlets verksam-
het ganska högt. Han har aldrig sett detta medel,
gifvet vid sjukdomens hotande utbrott, påskynda
detta, hvilket man påstått understundom skola in-
träffa; tvertom har han alltid sett de fördelaktigaste
verkningar af detsamma, antingen det gifvits i sjuk-
domens början eller under dess fortgång. På för-
hand skulle man vara benägen anse de så ofta för-
nyade kräkningarne vara i hög grad smärtsamma
för den sjuke; så är imedlertid icke förhållandet.
Först då den gröna gallan visar sig, kan detta blif-
va fallet; men då förbjuder också indikationen, så-
som nyss nämndt är, att längre med medlet fort-
fara. — Professor Warwinsky, som förestår den me-
dicinska kliniken på Katharinas hospital, har i 3:ne
fall tagit sin tillflykt till injektion af en saltlösning
i vensystemet, efter Mackintoshs metod; första gån-
gen injcierades 4 qvarter, 2:a gången 6 och 3:e
gången 9. Medlet visade en förundransvärd verkan;
efter 5 till 6 minuter återkommo puls och kropps-
värme, de sjuke begynte tala, kände sig mycket
förbättrade och uttryckte sin glädje öfver den ha-
stiga förändringen i deras tillstånd. Detta räckte
icke länge: genom några profusa uttömningar för-
sattes de snart i sin förra förtviflade belägenhet,
hvilken omsider slutades med döden. Fastän ut-
gången således i alla tre fallen blef olycklig, synes
det dock som patienternas lif genom konstens djerf-
va åtgärd förlängdes nära 24 timmar. För öfrigt
gifves det knappt någon kurmetod, som icke blifvit
använd. Således hafva här i Moskwa tvenne pati-
enter blifvit behandlade homoöpatiskt, och trenne
med vattenkur efter Priessnitz metod; alla dessa
hafva dött. I Tiflis har man anlitat både ether-
isation och galvanism, med samma olyckliga ut-
gång. Ett medel, som gjort lika mycket uppseen-
de, som skada, är det s. k. Woroneshska elixiret,
hvars sammansättning vi, äfven med antagande att
den vore okänd, icke skulle anse behöfligt att med-
dela. På det högsta lofordadt af en doktor Andri-
ewsky, blef det på många ställen ett husmedel,
hvarmed drefs det största ofog, såsom användt utan
ringaste afseende på dosis, den sjukes individualitet
eller sjukdomens beskaffenhet Anseendet hade i-
medlertid fallit, innan choleran utbröt i Moskwa,
och så vidt vi känna, har det så mycket beprisade
medlet härstädes icke blifvit användt.
Vi böra i sammanhang härmed nämns, att åt-
skilliga andra huskurer blifvit använda. Så har t
ex. en sådan, bestående af en tesked peppar i 2
glas rom, att intaga på en gång, nyligen blifvit fö-
reslagen af en bonde, som i sin ifver för densamma
gått så långt, att han hos generalguvernörn i Moskwa
i särskild skrifvelse anhållit, att läkarne måtte för-
bjudas använda någon annan. Om nu en bonde
kan anse sig befogad att föreskrifva råd emot den-
na invecklade sjukdom, bör man icke förtänka mag-
netisören, att han tror somnambuler kunna genom-
skåda sjukdomens dunkel. Vi hafva varit i tillfälle
att se elt från en sådan utgånget recept. Beklagli-
gen visade detsamma, att författarinnan under sir
clairvoyance icke sett klarare, än att hon påtagli-
gen förblandat tvenne örter af alldeles motsatta e-
genskaper, och hvilka icke hade någonting annat
gemensamt än en tillfällig likhet i benämningen.
Lika mycket, som den inre behandlingen varif
vexlande, lika litet är detta förhållandet med der
yttre. På alla sjukhus nästan enahanda, synes der
i sjukdomens andra studium vara väsendtligare är
något annat och utgöres af ångbad, med eller utar
ättika, varma karbad, frotteringar, sinspismer, moxei
m. fl. dylika cpispastiska medel.
Slutligen yttras angående sjukdomens smit!-
samhet:
Af de anordningar, som mot farsoten blifvit vid-
tagne, finnes, att den icke nu anses utveckla dei
skarpa smittämne, som vid dess första härjningar :
Europa antogs såsom ett axiom. Bland alla Mosk:
was läkare finnes helt visst icke en enda, som tror
att sjukdomen meddelar sig genom vidröring af der
sjuke; ty dagliga erfarenheten talar alltför högt e-
mot en sådan åsigt. Ännu har icke härstädes nå-
gon enda af de många läkare insjuknat, hvilka be-
fatta sig med sjukdomen eller liköppningarne, och
de af sjukbetjeningen, som blifvit angripne, kunna
snarare anses hafva ådragit sig det onda genom
nattvak och öfveranpsträngningar, än genom smitta.
Den allmänna meningen här är således, att farsoten
är en rent miasmatisk sjukdom, hvilken, en gång
utvecklad på ett ställe, lika väl angriper dem, som