SJETTE SCENEN.
Genevieve (ensam): Ja, han har rätt... Vi
resa om en half timma. Och ha vi bara väl
komm t utom Frankrike... äro vi en gång i
främmande land, så tror jag att mitt felsteg,
som snarare kan tillräknas ödet än mig sjelf...
inte mera så hårdt skall trycka mitt hjerta...
Och nu, hvad var det han sade?... att jag
skulle laga allt i ordning för afresan ... Älskade
Maurice! ... Han tror då, att jag känner till
dessa rum, det förefaller honom liksom jag be-
bott dem... ah! men om hans betjent ännu
inte gått bort, skall han underrätta mig ... Jag
tycker mig höra någon i nästa rum... det är
säkert han... Hör hit!... kom, kom, jag ber,
skynda... Store Gud! (Dixmer synes i dörren.)
SJUNDE SCENEN.
GENEVIEVE, DIXMER.
Dixmer (inkommer): Här är jag, min fru!
Genevieve: Dixmer!
Dizxmer: Nå väl, hvad fattas er, min söta
hustru? Hvad är på färde?.,. Ar det iag,
som gör en så besynnerlig verkan på er?
Genevieve: Ha, det blir min död!.-..
Dizxmer: Ni trodde då, att jag inte mera
fanns till, efter jag nu synes som en vålnad
för er?
Genevieve: Ah, Maurice, Maurice! ... hjelp!
hjelp!
Dizmer: Ja, min älskade hustru, det är verk-
ligen jag sjelf; ni trodde mig kanske vara långt
borta från Paris... ni missräknade er. Jag
stannade qvar, jag aflägsnade mig inte ifrån
min boning; jag såg soldaterna omringa den.