SJETTE SCENEN. Genevieve (ensam): Ja, han har rätt... Vi resa om en half timma. Och ha vi bara väl komm t utom Frankrike... äro vi en gång i främmande land, så tror jag att mitt felsteg, som snarare kan tillräknas ödet än mig sjelf... inte mera så hårdt skall trycka mitt hjerta... Och nu, hvad var det han sade?... att jag skulle laga allt i ordning för afresan ... Älskade Maurice! ... Han tror då, att jag känner till dessa rum, det förefaller honom liksom jag bebott dem... ah! men om hans betjent ännu inte gått bort, skall han underrätta mig ... Jag tycker mig höra någon i nästa rum... det är säkert han... Hör hit!... kom, kom, jag ber, skynda... Store Gud! (Dixmer synes i dörren.) SJUNDE SCENEN. GENEVIEVE, DIXMER. Dixmer (inkommer): Här är jag, min fru! Genevieve: Dixmer! Dizxmer: Nå väl, hvad fattas er, min söta hustru? Hvad är på färde?.,. Ar det iag, som gör en så besynnerlig verkan på er? Genevieve: Ha, det blir min död!.-.. Dizxmer: Ni trodde då, att jag inte mera fanns till, efter jag nu synes som en vålnad för er? Genevieve: Ah, Maurice, Maurice! ... hjelp! hjelp! Dizmer: Ja, min älskade hustru, det är verkligen jag sjelf; ni trodde mig kanske vara långt borta från Paris... ni missräknade er. Jag stannade qvar, jag aflägsnade mig inte ifrån min boning; jag såg soldaterna omringa den.