er? ... Genevitve, har då sorgen öfver vår
skiljsmessa beröfvat er förståndet? -Döda en
oskyldig qvinnal
Genevieve: Ack, min herre, jag ber med hop-
knäppta händer, döda mig hellre än att plåga
mig med ert grymma hån! Nej, jag är inte
oskyldig . .. jag är brottslig... ja, jag förtjenar
döden . .. döda mig, min herre, döda mig!
Dizmer: Ni tillstår således, att ni förtjent
döden?
Genevieve: Ja, ja.
Dixmer: Och att ni, till försoning af, jag
vet inte hvilket brott, för hvilket ni anklagar
er, skall frivilligt undergå denna, död?
Genevieve: Stöt till, min herre, jag skall inte
uppge ett enda klagorop; i stället alt förbanna,
skall jag välsigna den hand, som dödar mig.
Dixmer: Nej, min fru!
Genevieve: Hvad vill ni då, min herre?
Dixmer: Ni skall fullfölja det mål, till hvil-
ket vi syftade, då en oförutsedd händelse hej-
dade oss på vägen, chevaliern och mig... Hvad
det blifvit af honom, vet jag inte, och ni lika
litet, eller hur? Ni har ingen tid öfrig åt vän-
skapen, min fru... men hvad vi tillsammans
skulle verkställt, skall jag nu ensam verkställa.
Drottningen har nu blifvit förflyttad till parla-
mentsfängelset. Jag kan bana mig väg dit in,
i följd af ett uppdrag, som jag köpt till högt
pris; men den farligaste rollen kommer på er lott.
Genevieve: Tack, min herre!
Dixmer: Var inte för hastig alt tacka mig;
min plan är säker, jag skall meddela er den,
då tid blir. Nu kan. jag blott säga er: det