Då tog jag min plats på bron, i förmodan, att
de flyende, eller fångarne, skulle färdas deröf-
ver. Efter en timmas förlopp såg jag er kom-
ma, förd af chevaliern; jag ämnade gå fram,
lå ni i detsamma skiljdes ifrån honom, jag
följde er, ni gick in i det här huset, som jag
kände igen vara Maurices hemvist. Då var
ag fullkomligt lugn för ert öde, desto hellre
då jag några ögonblick sednare såg Maurice
sjelf komma hem. Jag trodde mig ha tid nog
att byta om kläder och var säker om att jag
här skulle finna er åter... Jag föreställer mig,
Genevieve, huru mycket det kostat på er, en
så ifrig royalist, att vara nödsakad anlita en
fanatisk republikan om beskydd.
Genevieve: Min Gud! min Gud! Haf med-
lidande med mig!
Dixmer: Gif er till freds, min fru... oroa
er inte för mig; jag är så mycket isäkerhet en
konspiratör kan vara det. Jag har hos mig allt
suld jag kunnat skrapa ihop; ty ni finner väl,
Att en sådan försigtighet var nödig? En frid-
lös man färdas inte omkring lika lätt som en
Vacker fru... och jag var inte nog lycklig att
känna någon glödande republikanska, som ville
lölja mig för allas blickar.
Genevieve: Haf medlidande med mig, min
herre; ni ser ju, att jag dör? ...
Dixmer: Af oro... det inser jag lätt; men
rösta er, ni har mig nu åter, och vi skola inte
mer skiljas.
Genevieve: Ah, ni skall döda mig; då skall
ag tacka er.
Digxmer: Döda er? -Hvarföre skulle jag döda