hafva deremot nu, under 1!, år som den nya sta-
en begagnats, icke afhörts, — ett bevis, att det ej så
mycket beror på mängden, som de relativa propor-
Lionerna af olika födoämnen, om de skola anses
goda eller dåliga.
Då denna stat ansågs afpassad för icke arbetande
fångar, fann styrelsen skäl att för arbetsfångarna
höja den med 33 3 proc. i näringskraft, och denna
ir införd äfven på Långholmen, der fångarne 42)
immar om dagen sysselsättas med stenhuggeri,
mide, stensprängning och i allmänhet tyngre ar-
veten; den är till sin sammansättning olika, men
ill sin närande kraft nästan lika med 1845 års ut-
pisningsstat, och måste väl således äfven vara ett
öremål för herrar revisorers experimenter i jemfö-
elseväg.
Emedlertid, huru man vill beräkna, förhåller sig
itspisaingen för icke arbetande fångar som 3 till 5
ch för de arbetande som 4 till 5 till armeens pro-
vianteringsstat under möten.
Slutligen ett ord om orsaken hvarför arbetaren
vanligen icke kan få lika god mat som fången;
letta ligger klarligen deruti, att arbetaren för sin
senning måste köpa i mindre parti och tiil minut-
oris, hvaremot en publik inrättning måste köpa va-
orna i parti och till partipris. Detta är helt en-
selt detsamma, som att en beskedlig piga, som vill
krifva ett bref, köper och dyrt betalar ett ark då-
igt papper, då deremot en boktryckare, som upp-
andlar 4000 ris, får både bättre vara och ojemför-
ig: bättre pris, utan att man ändå fordrar att hen
ka!l skaffa sig sämre papper än pigan.
Önskligt vore att man, i parallel med diskussionen
öfver fångarnes goda mat, inrättade upphandlings-
föreningar för den arbetande klassen, i likhet med
dem som finnas, och som visat sig så välgörande i
Berlin; åtminstone kunde men göra 1ågot, för aut
å tanken väckt i detta afseende.
Då man börjar med att säga att arbetaren har
sämre än fången, följer icke deraf, att fången skall
ha sämre än arhoteren, utan tvärtom bör man fråga :
Då fången för 7 sk. bko har en god, kraftig och
helsosam föda, hanföre skall man då nedtrycka
arbeiaren så, att han .j eger dessa 7 sk., som
behöfs för att lefva? ?
Det är der frågan står och ice annorstädes.
Man har emedlerti.: rört vid denna fråga, och
filantropien har i sin välmening sannerligen alltför
länge sysselsatt sig med att bota följderna, utan att
ungripa or:akerna, huru ömmande de också må
va Den har hittills varit ett barn, som harlekt,
pjollrat och ofta gjort sig löjlig; det är tid att den
också en gång blir myndig och vågar sig fram med
arbetarens klagan, letar upp felen, som ligga inom
sam hället, och utan menniskofruktan undanrödja
dem, derigenom att de framställas sådane de äro.
Det är möjligt att det finnes ett och annat intresse,
som icke just vill att saken kommer till klarhet;
men man har så velat, då man gör oupphörliga för-
sök att nedtrycka fattigvården till en godtycklig-
hetsanstalt och fängelserna till tortyrställen; man
tvingas då att se tillbaka in i samhället, och man
finner då att fattigdomen och brottet endast äro
de begge polerna, der urladdningen sker af all den
ekonomiska och moraliska svaghet, som genomgår
det hel, och som äfven visar sig i det tanklösa
pratet öfver frågor, som verkligen behöfva att tän-
kas på med allvar.
För att återvända till frågan om fångarnes utspis-
ning, är det klart att de antagna eqvivalencerna
emelian födoämnena behöfva att cCorrigeras, men
dertill fordras en längre tids erfaretihet, så väl om
födans närandefkraft, som de blandningsförhållan-
den, vid hvilka den lättast och fullkomligast ingår
som näring; det är således troligt, att utspisnings-
staterna kunna något förenklas, men detta bör, af
goda skäl, ej gå så långt, att man ger en bestän-
digt inspärrad person fullkomligt likartad föda, eme-
dan just detta visat sig inverka skadligt på helsan
och arbetsförmågan, och ännu mindre tror jag, att
man i sjelfva verket vinner på att använda endast
så kallade lättköpta födoämnen, emedan detta egent-
ligen blir aldradyrast på längden, för inrättningar,
som ej ega åker eller ladugård, utan som måste
köpa allt.
Det enda, som således tyckes återstå för att upp-
fylla allas fordringar och i alla händelser göra fån-
gens mat sämre än arbetarens, vore att kasta t. ex.
aska i maten, och dymedelst göra den så vedervär-
dig, att fången skulle minnas att han kommit i
rättvisans handp.
Det svåraste af allt, och som oaktadt de visaste
beräkningar förstör hela planen, är dock, att fången
ändå aldrig kan hindras att krydda sin mat — ty
hungern är en god krydda, säger ordspråket.
Stockholm den 2 Dec. 1847.
C. A. Wetlerbergh.
ring af 9 rst. per man dagligen, som åter på år
gör en besparing af 1425 rdr 37 sk. 6 rst. banko.
Oaktadt denna besparing är födan ojemförligt
bättre än förr, och så god att det kanske skulle
finnas mången, som ville bekosta de nu insparade
14235 rdr bko, blott för att bringa den i sitt fordna
öfverklagade skick.