nt 20
taren. Men alla desa äro dömda till allmänt
arbete, och måste således ha så mycken och så
stark föda, alt de kunna srbeta, och så sund,
att de ej, som händel en förut varit, till 74l;
ligga sjuka och äta sin mat och öka medika-
mentskostnaden. Arietet är dock den enda
ersältning, staten kan aftvinga sina affälling:r,
och det är derföre af vigt att de kunna arbeta.
Man tror i allmänhet att det ena näringsämnet
fås till lindrigare pris än det andra, utan afseende
på dess närande kraft; detta är dock icke sanna
förhållandet, utan den allmänna erfarenheten, den
omutliga domaren magen har ganska riktigt upp-
gjort prisbestämningarne, så att, då man vill be-
räkna ett födoämnes närande kraft, man (om ej nå-
gon tillfällig orsak bringar prisproportionerna ursin
ordning) måste, då det ej är fråga om läckerhet,
af den mindre dyra taga så mycket mera, som det
kostar mindre. Då man således är i tillfälle att
välja, och i synnerhet då det är fråga om större
qvantiteter, som i hänseende till prisvexlingarne ej
så mycket som smärre bero af ett tillfälligt öfver-
flöd eller lokal brist, så kommer det nästan på ett
ut, om man tar så kallade bättre eller sämre födo-
medel.
För att gå närmare in på frågan, torde jag få
upplysa om följande:
Annu i början af år 1846 hade fångvården icke
någon bestämd utspisningsstat; denna berodde på
lokalauktoritternas mer eller mindre godtyckligt
sammansatta spisordningar; på ett ställe gaf man
ärter och fläsk, på ett annat potatisklimp, på det
tredje mjölröra o. s. v. Den enda öfverensstämmelse,
som fanns, var, att det på alla länshäktena föll sig
lika dyrt ehvad fången fick god eller oduglig mat;
mellan straff-fångelseraas utspisningsstat fanns icke
heller öfverensstämmelse, så att fångvårdsstyrelsen i
de flesta fall icke kunde jemnföra födans relativa
värde eller ens med hopp om rättvisa afgöra de
klagomål, som ofta förspordes, och rätta förhållan-
det. Då dessutom inom arbetsfängelserna sjukdo-
mar uppstodo, som ej kunde tillskrifvas annat än
en felaktig matordning eller ett beständigt begag-
nande af likartad föda, hvilket på en beständigt
kassernerad personal verkar ofta lika menligt, som
rent af osunda näringsämnen, beslöt fångstyrelsen
att uppgöra en utspisningsstat, som med de förän-
dringar, som lokala eller tidsförhållanden gjorde nöd-
vändiga, skulle vara lika för hela fångvården, och
till upprättandet af en sådan stat och de förbere-
dande forskningar, som ansågos behöfliga, kallades
jag att biträda.
Frågan blef här, att: För möjligaste bästa pris
lemna fången tiliräcklig och sund föda.
Man tog således ett medeltal af de förre utspis-
ningsstaternas dåvarande pris och sökte, utan att
öfverskrida detta, uppställa en utspisningsstat efter
annan och mera rationel grund, än den hittillsva-
rande, att slumpa till på ett ungefär; hvilket haft
till följd, att, på flera ställen, i öfrigt goda och nä-
rande födoämnen voro så sammansatta och i så
oriktiga proportioner sig emellan, att maten blef
nära nog oätlig.
Då imedlertid på olika orter och tider vissa fö-
doämnen fås till olika priser och man alltid ville
begagna det, som kostade minst, (t. ex. fisk i skär-
gården under fiskningstiden, o. d.), blef det nöd-
vändigt att uppställa en oquivalentlista mellan de
gi födoämnena i förhållande till deras närande
raft.
Detta var ett arbete alltför vidlyftigt och beled-
sagadt af alltför många och invecklade beräkningar,
för att kunna upptagas i en tidningsartikel; men
jag tror mig böra nämna, att vi, så mycket sig göra
lät, uppgjorde denna lista i öfverensstämmelre med de
proportioner allmänna erfarenheten i olika provin-
ser antagit i frågan om utbyten i stat för tjenste-
folk och statkarlar.
Ganska litet är vidgjordt i detta för all proviante-
ring och för bedömandet af de arbetande klassernas
lefnadskostnad vigtiga ämne, och vi måste således
utgå från en så mycket möjligt var empirisk grund,
hvilket dock i det närmaste slog in med de pro-
portioner af närande ämnen i hvarje födomedel, som
Pereira och Liebig m. fl. på vetenskaplig väg funnit.
Sålunda fick hvarje vanligen förekommande en-
kelt näringsämne sitt egna tal, som representerade
dess närande kraft i förhållande till de öfrige, allt
beräknadt efter vigtförhållanden, som åter, der det
var nödvändigt, reducerades till mått.
På detta sätt uppkom den equiyvalentlista, som
sedan, med större framgång än man vid första för-
söket kunde hoppas, blifvit tillämpad vid uppgö-
randet af alla de olika utspisningsstater, som i an-
seende till lokalförbållanden blifvit nödige inom en
förvaltning, så spridd på olika orter, som fångvår-
dens. Man fann nu äfven att prisskillnaderna i det
närmaste öfverensstämde med skillnaderna i närings-
kraft, då nemligen priserne räknades i medeltal och
oberoende af särskilda omständigheter.
Vid alla dessa beräkningar föll det verkligen in:
gen in att, med vilja, göra fångkosten dålig, osmak-
lig eller ohelsosam, för att dermed trösta den är-
lige arbetaren, utan vi gingo en alldeles motsatt
väg och sökte uppställa en god, närande och helso-
sam spisordning, då det syntes möjligt att få den
till ungefär samma pris som den felaktiga, som
förut blifvit lemnad.
Vi antogo som normalstat den spisordning som
kongl. serafimerlasarettet antagit som helportion och
som sedan blifvit iakttagen på de flesta sjukvårds-
inrättningar. Denna portion är nemligen så afpas-
sad, att den föder en fullvext person, utan att hvar-
ken svälta eller göda honom. Vid beräkning af
denna stats närande kraft fick den för vecka talet
1281,94, hvarför vi, med användande af andra nä-
ringsmedel och med utcslutarde af alla kryddor,
utom salt, sökte att bringa fångvårdens normalstat
till en approximation af nämnde tal.
Det är denna stat, som är införd på alla fång-
vårdsanstalter, der fångarne antingen icke hafva ar-
bete eller sådant, som icke kan hänföras till tyngre
kroppsarbete. Den infördes först på Landskrona
fästning, (der fångarne af brist på utrymme icke
kunna arbeta), och der klagomålen, oaktadt en förut,
dyrare utspisningsstat, varit högljudda ). Dessa
gar ske ej derigenom att man behandlar fången
som ett djur, svälter honom, låter bonom frysa
och nekar honom rättvisa, utan besparingen sker
endast derigenom, att man icke vidare fabricerar
fångar, ait man ändrar brottmålslagarne och reg-
lerar deras tillämpning, sätter en gräns för otill-
börliga häktningsåtgärder eller åtminstone icke
gör fångfabrikationen till en inkomstkälla, inskrän-
ker fångtransporterne och förkortar brottmålspro-
cessen, utan att sätta godtycke i stället. Alt
detta äro nödiga och ganska möjliga åtgärder,
om man en gång ville rikta uppmärksamheten på
orsakerna och ej laborera med att aputsa öfver
de oafvisliga följderna.
Fångarna på Landskrona (250 man) hade förut 3
sk. banko kontant till sofvel och 2 bröd, som
då brödet after medeltal räknas till 4 sk. 6 rst.
-
-— -—
mm M DÅD m FA mm NM ÅA -—A MA VA AV AN ch
— — mm mt
—PR 3- OO ARA OLA PV AA BR
mm un
- 3 DY
0
nh a
3 — 6 DV MI M ON - ge — AA 4 -—- S MA pr
— ON - AA s MAY O PM ——
I OR TE ox Kv AR PD AV JA - -
- -— — J— 3 bt - VR