Avrault, som beklagar deita förfarande, bade den anklagade för alltid ett band på sig, och kunde aldrig vinna fullkomlig frisägelse. Der var således ett verkligt förnekande af rättvisa, men detta hafva likväl lagstiftarne af år 1670 kallat un sage temperament! Utslaget lästes af protokollisten i närvaro af referenten och den anklagade, den sednare på knä; verkställigheten borde ske samma dag som domen afkunnades. I landsorten lemnade sådant icke rum för benådning. Först år 4788 förklarades; genom ett edikt, att en månads uppskof skulle ega rum emellan dom och verkställighet. : En lärd kriminalist, som betraktat 4670 års lag frin szmma synpunkt som vi, yttrar sig derom: Denna lagstiftning, som är till fullo väpnad mot brottet, full af försåt och plågor för den anklagade, synes icke förutsätta hvarken räitigheter hos den anklagade eller någon skiln:d emellan den anklagade och en brottslig. Den dödar all enskild rätt, till förmån för samhällsintresset; den saknar de första vilkoren för mensklighet och rättvisan M, Några märkvärdiga processer. Den allmänna rösten, det allmänna skriket, höjde sig under inverkningarne af 4670 års lag. vid uislag som föllo uti några mål med bedröflig narmonkunnighbet, och hvilka utslag betraktades såsom fullkomliga misstag, uppkomna utaf lagstiftningens felaktiga besk:ffenhet. Hvilken i hela Europa har icke hört omtalas Csias och Sirvens prcceesser? chevalier Labarrcs och Lallis? de tre råbrikade, hvilkas död sedermera så vältaligt blef hämnad genom presidenten Dupaty? Jag har genomgått dessa rättegångar, jag har granskat dera med samma noggrannhet som om målet nu skolat föredragas; ingen enda ibland dem skulle undgå att kasseras; men alla hafva likväl slutat med dödsstrsff och qvalulla bestraffaingar. Kan man, med allt detta, förundra sig öfver det svar, som den modige advokaten Loyseau de Moleon gaf baron Grimm? Den sednare. frågade hvarföre den förre icke tryckt utslagen, för att låta dem åtfölja sina försvarstal: För att skona dorrarnep. Skriftställares invändningar. Författarne i adertonde seklet öfvade sig med alt granska utslagen, cch gingo tillbaka från verkningarna till orsakerna, hvarigenom de snart komma till öfvertygelsen om sjelfva lagstiftningens felaktighet, och bemädade sig att visa dessa och de missbruk densamma åtföljde. Litteratörer af alla slag, filosofer, embetsmän och rättslärde verkade samfäldt och med brinnande nit på denna väg. 2) Filosofernal Om man också förebrår flera ibland dem att vara materialister och utan tro — deri förenar jag mig med deras anklagare — men i andra:afseenden miste man göra dem rättvisa; vi måste bekänna, att de varmt och ädelt återeröfrat förgäten menniskorätt och förnuftets rätt, alt de med mod och framgång bekämpst fanatismen och ofördragsamheten, och att frihet-och rätivisa i dem funnit ädl2 försvarare, förnuftet hugstora målsmän. Ibland de författare, hvilkas arbeten på den tiden mest uppmärksar mades, voro Voltaire, Beccaria, Fi!angieri, Lacretelle d. ä., Letrosne, Brissot de Varville, Philippon de la Madelaine, Servean, Vermeil, Tourei!l, Bernardi m. fl. Flera akademier och andra lärda samfund, i Bern, Mantua, Metz, Chslons, gåfvo till prisämne förslag till reform af brottmålslagen, eller åtminstone vissa dithörande frågor 2). Revolutionen 1789. Stora principer proklamerade. Alla här uppräknade skrifter, alla dessa röster yrkade på förändring. Allmänna öfvertygelsen klagade öfver missbruken. Så stodo sakerna då man sammankallade les Notables. Ludvig XVI:s första ord till denna församling voro; Civiloch kriminalrätt skola båda reformeras,?). Redan genom förklaringen af den 20 Aug. 4780 och ediktet af den 4 Maj 1788 hade nämnde konung gifvit lindring åt den hårdhet, som eljest låg i kriminalprosessen. Men dessa blödiga försök motsvarade på långt när icke de allmänna fordringarne, cch när det blef fråga om att sammankalla generalstaterna, utvisade alla fullmakter uppdrag åt representanterna att begära reform af brottmålslagen. Bland dessa fullmakter utmärkte sig presternas genom kraftfullhet. Helt annorlunda än presterskapet i tolfte seklet, som infört pinliga förhör och hemliga ransakningar, begärde pre!) Presidenten de Harlay uttryckte ganska kort allt hvad man kunde vänta af ett sådant rättegångssätt: Om jag blefve anklagad för att hafva stulit tornen på Nötre Dames kyrka, skulle jag skyndsammast fly eller hålla mig undan. 2) Avrault hade redan i sextonde seklet, och ILoyseau i det sjuttonde, hvardera för sin tid, visat brottmålslagstiftningens misstag, liksom i sednare tider Dupaty och Servan. 3) Uti en bland täflingarne — den i Metz — erhöll Robespierre priset; der håller han ett praktfullt loftal öfver Ludvig XVI. Sjelfva Marat, den blodtörstige Marat, har också utgifvit en Plan de legislation criminel!e, 4790, 8:0o. Der utfar han med häftighet emot straffens grymhet!... Ett kapitel i denna afhandlipg handlar om förräderi och hr RA