mest upphöjda samhällsmedlemmar utförde ofta
detta åliggande eller denna rättighet. Dermed
voro ansvarighet och våda förknippade,. men också
var det en väg till höga värdigheter, ett af de
säkraste medlen att vinna folkets ynnest, isyn-
nerhet för dem, som hade mod att angripa de
stora statsförhrytarne!och plundrarne, hvilka rik-
tat sig på republikens bekostnad.
Der fanns intet hemligt förfarande.
Det hela var en strid endast mellan åklaga-
ren oca den anklagade.
Rättigheten att vistas på fri fot mot borgen
var allmänneligen medgifven.
Försvaret fullzomligen fritt.
Domrarae (nämnden) uttogos för hvarje mål
genom lotining; de voro underkastade ovilkor-
lig uteslutning; de ensamma fällde domen.
Pce:torn var presiden!. Han inskränkte sig
att vaka öfver ordningen, öfver lagarnas verk-
ställande, öfver i2k!tagandet af häfden, samt af-
kunnade sjelfva utslaget (jus dicebat), sedan de
egentliga domrarne eller nämnden sagt sin dom,
friande eller follande eller afkunnat ett non li-
quet. Protokollisten gjorde sina anteckningar;
liktorersa väntade. Slutligen fanns, i lifssaker,
appell till folket.
Uuader tidernas lopp gjordes djupa ingrepp i
dessa enkla reglor, i dessa former, som utgjorde
en lika mäktig borgen för feiheten. Fakti ner-
na, hvilka sedermera vexelvis beherrstade Rom,
inverkade på ett biklagligt sätt på både rätte-
gångssältet och besk.ffenheten af tribunalerna
för brotimålsprocessen, Hvsrje tyranni, som
efterträdde ett annat, ville alltid hafva domare-
mekten i sina händer.
Under kejsareregeringen blef mejestätsbrotte:
en rik källa till brottmålslagskipningens förfall.
I vanliga fall voro åklagarne underkastade vissa
vilkor; da ärelösa voro uteslutna från cenna
medborgerliga rä tighet. Men vid majestäts-
brott usiräcktes denna rävighet till allas; då
uppvexte angilvs.rnes skara. Alla de vilkor
man förut baft såsom borgen för dea 2nklaga-
des tryggande upphäfdes antingen helt och hål-
let, e!l-r förringsdes de till kraft och verkan:
Pinliga förhör hade fordom endast mot slafvar
da; nu blef deras snvärdning ut-
sträckt äfven till den frie medborgaren, och
blef till och med eit vanligt ransakningssätt;
död:s!raffen voro vilda, och menskligheten blef
uppoffrad för den enda tanken att sörja för
kejsarens säkerhet. Man ville till och med be-
straffa förolämpningar mot hans person i hans
afbildninger, ty sällan tänkte och yttr de sig
någon ibland dem så som Hadrianus om en dy-
lik förolämpning mot en staty: Jag hav icke
känt mig såirady.
På detta sätt förstörde den politiska ensidig-
heten, genom sin förhatliga vidröring, brott-
målslagstifining ech brottmiålslagskipning i Rom.
Det romerska Gallien och Medeltiden.
Hos Gallerna fann man, ännu i femte år-
bundradet, vid pvrefekturdomstolarne och pro-
vinsstyrelsernas domstolar, rättigheten att pu-
blikt åtala, rättigheten att å båda sidor hafva
vittnena tillkallale, muntliga förhandlingar, of-
fentlighet, försvarets obehindrade frihet — så-
ledes hela grundbeskaffenheten af den gamla
Romerska brottmilslagskipningen.
De Germaniska folkslagen kommo in ilandet;
de medförde nya elementer utaf sina seder,
bruk och lagar. Herreväldet ombyttes, men land-
skapsindelningarne bibehöllss, cch ibland dessa
råa menniskor, som hade ömtåligt sinne för frihe-
ten, bibehöll rättvisan sina hufvudsakliga garan-
tier. Ea härförare, hertig, Duc eller Comte,
förde presidium i assisdomstolar, på ett sätt
som icke saknade likhet med hvad romerska
pretorn haft sig uppdraget.
Öiver de allmänna lagskipningsrätterna höjde
sig två öfverrätter, plaid du Roi, eller banc
du Roin, Placitum Regis och Placitum gene-
rale Francorum, på sitt sätt parlamenter eller
nationella öfverdomstolar , sammansatta efter
Frsnkernas sätt, sicut mos erat Francorum,
för att gifva utsl:g i stora statsprocesser.
På den andra sitan af linsförfattningen såg
man också från första eröfringstiden privata
domsolar uppkoena, hvilka voro fästade vid
jorden och besynnerliga bihang till egendoms-
rättes; de slutade med att uitränga de allmänna
domstolarne.
Carl den Stores snille, och v.ksamheten hos
Hans Missi bjöd respekt hos de mäktige, höll
ordning på massorna och kufvade oordningen.
Men efter hans död reste de sig åter, och mot
slutet sf tionde seklet öfversvämraades Frank-
rika af en ständigt svillande flod af regerings-
löshet, som fortfor under de följande tvenne
seklerna.
Uader denna tid uppkommo två slags lag-
skipning cch ubildade sig till högsta punkten
af sin makt: den feoda!a cech den kyrkliga.
Dessa båda lagskipningar, soma voro sinsemellan
hvarandras medtiflare, öfverensstämde i en
punkt, att undergräfva regeringsmakten, afkläda
konungen dess prerogativer och sätta sig sjelfva
i stället il dos.
Under de första tiderca af denna period fort-
foro d2ssa jurisdiktivner att iokttaga de former,
hvilka förut voro brukliga vil undersökningar
med ankl.gade,
Feodaldomsolarne hade namn af assis-räiter
eler blott assicesn; vid dem voro förhandiin-
garne off-ntliza; den anklagade hade sina för-