mest upphöjda samhällsmedlemmar utförde ofta detta åliggande eller denna rättighet. Dermed voro ansvarighet och våda förknippade,. men också var det en väg till höga värdigheter, ett af de säkraste medlen att vinna folkets ynnest, isynnerhet för dem, som hade mod att angripa de stora statsförhrytarne!och plundrarne, hvilka riktat sig på republikens bekostnad. Der fanns intet hemligt förfarande. Det hela var en strid endast mellan åklagaren oca den anklagade. Rättigheten att vistas på fri fot mot borgen var allmänneligen medgifven. Försvaret fullzomligen fritt. Domrarae (nämnden) uttogos för hvarje mål genom lotining; de voro underkastade ovilkorlig uteslutning; de ensamma fällde domen. Pce:torn var presiden!. Han inskränkte sig att vaka öfver ordningen, öfver lagarnas verkställande, öfver i2k!tagandet af häfden, samt afkunnade sjelfva utslaget (jus dicebat), sedan de egentliga domrarne eller nämnden sagt sin dom, friande eller follande eller afkunnat ett non liquet. Protokollisten gjorde sina anteckningar; liktorersa väntade. Slutligen fanns, i lifssaker, appell till folket. Uuader tidernas lopp gjordes djupa ingrepp i dessa enkla reglor, i dessa former, som utgjorde en lika mäktig borgen för feiheten. Fakti nerna, hvilka sedermera vexelvis beherrstade Rom, inverkade på ett biklagligt sätt på både rättegångssältet och besk.ffenheten af tribunalerna för brotimålsprocessen, Hvsrje tyranni, som efterträdde ett annat, ville alltid hafva domaremekten i sina händer. Under kejsareregeringen blef mejestätsbrotte: en rik källa till brottmålslagskipningens förfall. I vanliga fall voro åklagarne underkastade vissa vilkor; da ärelösa voro uteslutna från cenna medborgerliga rä tighet. Men vid majestätsbrott usiräcktes denna rävighet till allas; då uppvexte angilvs.rnes skara. Alla de vilkor man förut baft såsom borgen för dea 2nklagades tryggande upphäfdes antingen helt och hållet, e!l-r förringsdes de till kraft och verkan: Pinliga förhör hade fordom endast mot slafvar da; nu blef deras snvärdning utsträckt äfven till den frie medborgaren, och blef till och med eit vanligt ransakningssätt; död:s!raffen voro vilda, och menskligheten blef uppoffrad för den enda tanken att sörja för kejsarens säkerhet. Man ville till och med bestraffa förolämpningar mot hans person i hans afbildninger, ty sällan tänkte och yttr de sig någon ibland dem så som Hadrianus om en dylik förolämpning mot en staty: Jag hav icke känt mig såirady. På detta sätt förstörde den politiska ensidigheten, genom sin förhatliga vidröring, brottmålslagstifining ech brottmiålslagskipning i Rom. Det romerska Gallien och Medeltiden. Hos Gallerna fann man, ännu i femte årbundradet, vid pvrefekturdomstolarne och provinsstyrelsernas domstolar, rättigheten att publikt åtala, rättigheten att å båda sidor hafva vittnena tillkallale, muntliga förhandlingar, offentlighet, försvarets obehindrade frihet — således hela grundbeskaffenheten af den gamla Romerska brottmilslagskipningen. De Germaniska folkslagen kommo in ilandet; de medförde nya elementer utaf sina seder, bruk och lagar. Herreväldet ombyttes, men landskapsindelningarne bibehöllss, cch ibland dessa råa menniskor, som hade ömtåligt sinne för friheten, bibehöll rättvisan sina hufvudsakliga garantier. Ea härförare, hertig, Duc eller Comte, förde presidium i assisdomstolar, på ett sätt som icke saknade likhet med hvad romerska pretorn haft sig uppdraget. Öiver de allmänna lagskipningsrätterna höjde sig två öfverrätter, plaid du Roi, eller banc du Roin, Placitum Regis och Placitum generale Francorum, på sitt sätt parlamenter eller nationella öfverdomstolar , sammansatta efter Frsnkernas sätt, sicut mos erat Francorum, för att gifva utsl:g i stora statsprocesser. På den andra sitan af linsförfattningen såg man också från första eröfringstiden privata domsolar uppkoena, hvilka voro fästade vid jorden och besynnerliga bihang till egendomsrättes; de slutade med att uitränga de allmänna domstolarne. Carl den Stores snille, och v.ksamheten hos Hans Missi bjöd respekt hos de mäktige, höll ordning på massorna och kufvade oordningen. Men efter hans död reste de sig åter, och mot slutet sf tionde seklet öfversvämraades Frankrika af en ständigt svillande flod af regeringslöshet, som fortfor under de följande tvenne seklerna. Uader denna tid uppkommo två slags lagskipning cch ubildade sig till högsta punkten af sin makt: den feoda!a cech den kyrkliga. Dessa båda lagskipningar, soma voro sinsemellan hvarandras medtiflare, öfverensstämde i en punkt, att undergräfva regeringsmakten, afkläda konungen dess prerogativer och sätta sig sjelfva i stället il dos. Under de första tiderca af denna period fortforo d2ssa jurisdiktivner att iokttaga de former, hvilka förut voro brukliga vil undersökningar med ankl.gade, Feodaldomsolarne hade namn af assis-räiter eler blott assicesn; vid dem voro förhandiingarne off-ntliza; den anklagade hade sina för