väg, han skylle sig sjelf för det han får trampa
dess törnen. Honom behandle man allvarligt,
men ailtid rättvist, och akte i honom alltid
menniskan, äfven då han sjelf afklädt sig dess
värde. Kan religionslärarens förmaning, men-
niskovännens råd och--handledning upptina isen
kring hans samvete eller gjuta tröstens balsam
i bans sårade själ, så mycket bättre; men man
bekymrar sig icke så särdeles mycket, i fall så-
dant ej kan ske. Man betrakte dem såsom,
om jag så får säga det, offer, hvilka den onda
principen kräfver och dem bon ej liter från-
taga sig. Så unzefär skulle jag äfven råda att
betrakta de nuvarande fångarna, de verkliga
förbrytarena nemligen. De äro offer åt denna
onda princip, uppenbarad dels i deras egna be-
gär och förvillelser, dels i samhällsbristerna,
dels i de bildade klassernas elska efterdömen.
Det onda har nu skett och kan icke mer bjel-
pas. Men för framtiden kan det bjelpas, och!
på den rikte man sina bemödanden.
Atskilliga partigUa förbättringar voro visser-
ligen att hör yttöfligare föreslå; men jag tror,
att den som allt för mycket vill detaljera en
sak, alliför minutiöst påpeka hvarje småsak,
som vore att iakttaga, derigenom mera tröttar
än upplyser, och således motverkar sitt ända-
mål. Jag tror, att jag sagt nog för den som
vill och mäktar förstå frågan, och för den som
det ej gör, hjelper intet ordande, intet doce-
rande. Lämpligare torde vera att lätta öfver-
sigten af det ofvan sagda, genom en
Rekapitulation.
Det är icke det långvariga fredslugnet eller
de ansträngningar stater ech enskilda gjort sig,
att sprida upplysningens och uppfostrans väl-
gerningar bland folket, som ökat fattigantalet
och brotter. Dessa hafva ökats i trots af fre-
den, derföre att styrelser och enskilda ej ve-
tat begagna sig af henne och derföre att upp-
lysningens strålar ej genomträngt dem, som bäst
behöfde värmas och ledas deraf: statsmakterna
och de bildade klasserna.
Statsinrättningarnas brister hafva dels direkt,
dels indirekt, föranledt fattigdom och brott ge-
nom skatternas fortfsrande och ökade tyngd,
genom otjenliga lagar, genom band på närings-
flitens och arbetskraftens fria utveckling, ge-
nom onödiga inblandningar i den enskilda in-
dustrien, genom obetänksamma bemödanden att
skydda staten mot föregifna vådor af den fat-
tiges frihet.
Genom allt detta bar mycken fattigdom al-
strats, mindre synbar likväl i de egentliga fat-
tigbjonens tillvext, än i en allmänt spridd van-
trefnad, ekonomiskt obestånd, bekymmer och
deraf följande menliga inverkningar på lynnet
och karakteren, hos de bildade klasserna ännu
mer kanhända än hos de torftiga.
Al!a dessa orsaker hafva gemensamt bidragit
att öka brottens och brottslingarnas antal. Dock
är denna tillvext mera skenbar än verklig;
öfverdrifvet stor till siffran, en följd af dels o-
riktig klassifikation, dels förvillande uppställ-
ning af tabellerna.
De verkliga brotten hafva visserligen ökats,
men ej i en så förfärande mängd, som man
vanligen föreställt sig.
De gröfre brotten hafva dels bestämdt till
numerären afiagit, dels i proportion mot folk-
mängden åtminstone icke tilltagit. Detta är
fallet med mord och dråp, rån, mordbrand,
förgiftningar, barnamord och förfalskningsbrott
samt snalterier.
Samma förhållande är med vissa förseelser,
vittnande mera om lättsinne än moraliskt för-
derf, såsom lägersmål, kif och miss-sämja mel-
lan äkta makar, förbrytelser mot föräldrar och
svärföräldrar o. s. v. Öfverträdelser af författ-
ningen mot fylleri och dryckenskap hafva ökats
mer än någon annan lagöfverträdelse, midt un-
der nykterhetsföreningarnes bemödanden och
måhända till följd deraf. Dock hafva de brott
de ofta kunna anses föranleda, antingen min-
skats, såsom morden, eller väl ökats, såsom
slagsmålenr, men likväl i betydligt mindre pro-
portion, än fylleribrotten.
Snatterierna hafva, i proportion mot foik-
mängdens tillvext, snarare minskats än ökats.
Första resan stölder hafva något ökats utöfver
proportionen mot folkmängden. Andra och flera
resorna ha deremot vida mer tillvext, sanno-
likt till någon del en följd af den långsamma
ransakningen, de många och icke väl motive-
rade arresteringarne, och den icke nog allvar-
liga behandlingen på korrektionshusen.
Dessa sistnämndas organisation och i allmän-
het hela korrektions- och försvarslöshetssyste-
met har betydligt bidragit att öka brotten och
i synnerbet fångarne. . En fjerde- eller femte-
del af sakfällde förbrytare hafva varit korrek-
tionister, och bland fångarne på fästningar och
arbetsinrättningar äro ungefär två femtedelar
förbrytare, men tre femtedelar korrektionister
och pionitrer, d. v. s. försvarslöse eller miss-
tänkte såsom vådlige för allmän säkerhet.
Arresteringarne hafva ökats i vida större
mängd än brotten, och i synnerhet har detta
varit fallet i hufvudstaden, der, på sednare å-
ren, arresteringarna tilltagit i samma mån, som
de urbota brotten aftagit.
Af dessa skäl bafva högst betydliga kostna-
der för fångunderhållet ådragits det allmänna,
hvilka kostnader på 40 år mer än fördubblats
och på 530 år trettondubblats. MHushållnings-
systemet, i anseende till fångvården, måste lida
af något väsendtligt fel, emedan kostnaden för
fångarnas underhåll är så olika, att det på ena
stället är 450 proeent större, än på det andra,
och särdeles Jå Långholmen en fånge kostar
mer, än en Person af den tarfliga medelklassen
får beräkna för sitt hela årsbehof af kläder och
föda. Bevskningskostnaden torde dertill myc-
ket bidraga.
När härtill lägges den ständigt tillvexande
fattiomänedan ach de äkada fattiockattarna .