väg, han skylle sig sjelf för det han får trampa dess törnen. Honom behandle man allvarligt, men ailtid rättvist, och akte i honom alltid menniskan, äfven då han sjelf afklädt sig dess värde. Kan religionslärarens förmaning, menniskovännens råd och--handledning upptina isen kring hans samvete eller gjuta tröstens balsam i bans sårade själ, så mycket bättre; men man bekymrar sig icke så särdeles mycket, i fall sådant ej kan ske. Man betrakte dem såsom, om jag så får säga det, offer, hvilka den onda principen kräfver och dem bon ej liter fråntaga sig. Så unzefär skulle jag äfven råda att betrakta de nuvarande fångarna, de verkliga förbrytarena nemligen. De äro offer åt denna onda princip, uppenbarad dels i deras egna begär och förvillelser, dels i samhällsbristerna, dels i de bildade klassernas elska efterdömen. Det onda har nu skett och kan icke mer bjelpas. Men för framtiden kan det bjelpas, och! på den rikte man sina bemödanden. Atskilliga partigUa förbättringar voro visserligen att hör yttöfligare föreslå; men jag tror, att den som allt för mycket vill detaljera en sak, alliför minutiöst påpeka hvarje småsak, som vore att iakttaga, derigenom mera tröttar än upplyser, och således motverkar sitt ändamål. Jag tror, att jag sagt nog för den som vill och mäktar förstå frågan, och för den som det ej gör, hjelper intet ordande, intet docerande. Lämpligare torde vera att lätta öfversigten af det ofvan sagda, genom en Rekapitulation. Det är icke det långvariga fredslugnet eller de ansträngningar stater ech enskilda gjort sig, att sprida upplysningens och uppfostrans välgerningar bland folket, som ökat fattigantalet och brotter. Dessa hafva ökats i trots af freden, derföre att styrelser och enskilda ej vetat begagna sig af henne och derföre att upplysningens strålar ej genomträngt dem, som bäst behöfde värmas och ledas deraf: statsmakterna och de bildade klasserna. Statsinrättningarnas brister hafva dels direkt, dels indirekt, föranledt fattigdom och brott genom skatternas fortfsrande och ökade tyngd, genom otjenliga lagar, genom band på näringsflitens och arbetskraftens fria utveckling, genom onödiga inblandningar i den enskilda industrien, genom obetänksamma bemödanden att skydda staten mot föregifna vådor af den fattiges frihet. Genom allt detta bar mycken fattigdom alstrats, mindre synbar likväl i de egentliga fattigbjonens tillvext, än i en allmänt spridd vantrefnad, ekonomiskt obestånd, bekymmer och deraf följande menliga inverkningar på lynnet och karakteren, hos de bildade klasserna ännu mer kanhända än hos de torftiga. Al!a dessa orsaker hafva gemensamt bidragit att öka brottens och brottslingarnas antal. Dock är denna tillvext mera skenbar än verklig; öfverdrifvet stor till siffran, en följd af dels oriktig klassifikation, dels förvillande uppställning af tabellerna. De verkliga brotten hafva visserligen ökats, men ej i en så förfärande mängd, som man vanligen föreställt sig. De gröfre brotten hafva dels bestämdt till numerären afiagit, dels i proportion mot folkmängden åtminstone icke tilltagit. Detta är fallet med mord och dråp, rån, mordbrand, förgiftningar, barnamord och förfalskningsbrott samt snalterier. Samma förhållande är med vissa förseelser, vittnande mera om lättsinne än moraliskt förderf, såsom lägersmål, kif och miss-sämja mellan äkta makar, förbrytelser mot föräldrar och svärföräldrar o. s. v. Öfverträdelser af författningen mot fylleri och dryckenskap hafva ökats mer än någon annan lagöfverträdelse, midt under nykterhetsföreningarnes bemödanden och måhända till följd deraf. Dock hafva de brott de ofta kunna anses föranleda, antingen minskats, såsom morden, eller väl ökats, såsom slagsmålenr, men likväl i betydligt mindre proportion, än fylleribrotten. Snatterierna hafva, i proportion mot foikmängdens tillvext, snarare minskats än ökats. Första resan stölder hafva något ökats utöfver proportionen mot folkmängden. Andra och flera resorna ha deremot vida mer tillvext, sannolikt till någon del en följd af den långsamma ransakningen, de många och icke väl motiverade arresteringarne, och den icke nog allvarliga behandlingen på korrektionshusen. Dessa sistnämndas organisation och i allmänhet hela korrektionsoch försvarslöshetssystemet har betydligt bidragit att öka brotten och i synnerbet fångarne. . En fjerdeeller femtedel af sakfällde förbrytare hafva varit korrektionister, och bland fångarne på fästningar och arbetsinrättningar äro ungefär två femtedelar förbrytare, men tre femtedelar korrektionister och pionitrer, d. v. s. försvarslöse eller misstänkte såsom vådlige för allmän säkerhet. Arresteringarne hafva ökats i vida större mängd än brotten, och i synnerhet har detta varit fallet i hufvudstaden, der, på sednare åren, arresteringarna tilltagit i samma mån, som de urbota brotten aftagit. Af dessa skäl bafva högst betydliga kostnader för fångunderhållet ådragits det allmänna, hvilka kostnader på 40 år mer än fördubblats och på 530 år trettondubblats. MHushållningssystemet, i anseende till fångvården, måste lida af något väsendtligt fel, emedan kostnaden för fångarnas underhåll är så olika, att det på ena stället är 450 proeent större, än på det andra, och särdeles Jå Långholmen en fånge kostar mer, än en Person af den tarfliga medelklassen får beräkna för sitt hela årsbehof af kläder och föda. Bevskningskostnaden torde dertill mycket bidraga. När härtill lägges den ständigt tillvexande fattiomänedan ach de äkada fattiockattarna .