dan genom nämde kanslibehandling, eller på andra sidan genom kanslerers, biskopars, konsistoriers och direktioners befattning med hvar sina särskilda provinser af läroverket. Det torde slutligen deraf äfven framstå såsom klart, att Sverge i fordna tider. och ännu för icke särdeles lång tid sedan verkligen egt en läroverksstyrelse, visserligen under olika former på olika tider och mer eller mindre ofullkomlig, men att denna styrelse dock småningom utvecklai sig till en sjelfständig, från andra olikartade befattningar frigjord, och sålunda äfven småningom rärmat sig möjligheten att kunna bättre motsvara sin bestämmelse, till dess den vid 4809 års statshvälning åter boriblandades, för att en tid bortåt hufvudsakligen endast qvarstå på papperet och ändtligen år 4833 helt och hållet. — borttappas. Bidrag till latinets historia i den kristna tiden. Latintalandet. Latinskrifvandet af Raumer (i 3:dje delen, 4:a afdelningen af Geschichte der Pzelagogik, Erlangen 41847), är en innehållsrik och särdeles upplysande framställning i en af läroväsendets nuvarande vitalfrågor, meddelad af hr J. A. Dahlström. Vi rekommendera denna lärda och grundliga uppsatts till alla deras bebjertande, som på latinets talande och skrifvande i vår tid lägga så stor vigt. Raumer talar ej blott sjelf, utan citerar en stor mängd andra tyska filologers yttranden, som instämma i latintalandets och latin skrifningens upphörande, på det att det egentliga studium af klassikerne, för innehållets räkning, derigenom måtte vinna, och tid besparas till mera inhemtande af grekiska. Wolf (Fredr. Aug.) säger: Skrifniog på ett språk hör icke till begreppet af dess studium. Man kan vara bekant med forntiden, och likväl icke vara i stånd att skrifv2. — De stora lz:tinkännarne skrifva vanligen diligt. — Till en verklig färdighet i latinskrifning, säger khan på ett annat ställe, skulle få hinna, ty det erfordras en ganska stor skicklighet dertill,y ätt emot naturen, som egentligen anvisat hvar och en blott ett språk, likasom ett fädernesland, bemäktiga sig tvenne språk ända till förmåga att skrifva och tala dem; och blott de kunna öppna sin mun vidt till att göra påståenden häutinnan, hvilka sjelfve icke förmå uppfylla några sådana fordringar. Med dessa yttranden af Wolf öfverensståmmer, frin en helt annan sida, Jacob Grimm helt och hållet. Språket,, säger hen, ir en hemlighet, som man icie märker på, icke vet af, som inplantar sig i ungdomen och stämmer våra språkorganer för de egendomliga fosterTändska tonerna, böjoingarna, vändningarn2, bård heterna eller mjukheterna; på detta intryck Beror dena der outplånliga, längt:nsfulla känsla, som griper hvarje menniska, då i fremmande land hennes eget språk och tungomål ljuder i hennes öron; tillika beror derpaå omöjligheten att lära ett utländskt språk, d. ä. att dermed blifva innerligt förtrogen och fullt mäktig att använda det (i tal och skrift). Det var derpå man, enligt Tzetzes, syftade med Ceerops dubbla natur, neml. på hans kunskap i tvenne sprik. I sjelfva verket borda hvar och en, som vili karet tvenne språk, hafva dubbel kropp och själ.n Läroverksreformen i Carlstad at br Ekendahl, utgör en historik öfver den bekanta skolverksförbättring br biskop Agardh försökt, och de svårigheter han mött på sin väg. Hr E. kommer till den slutledning, att gymnasiets och nederskolans sammanslagning i Carlstad borde hafva företagits innan Wermländska elementarskolans upprättande, emedan organisationen i det öfre cch nedre läroverket efter denna tid blifvit inbördes olikartad, och stora hinder härigenom lagts för föreningen. Hr BE. säger: Hade biskopen före den nya metodens införande i skolan endrägtigt och gemensamt med alla, både gymnasiets cch skolornas lärare, småningom och efier en plan utfört den åsyftade läroverksförändringen, så skulle han utan tvifvel med mindre obehag och mera säkerhet kommit till målet. I detta fall hade möjligen metodenmåst underkastas betydande modifikationer. Då hr A. icke visar sig obenägen för sådana, frågar man förundrad efter orsaken till en gång läroverkareformen i Carlstad tagit. I sakernas närvarande ställning synes en tillfredsställande lösning af tvistefrågan ytterst svår. Femte häftet meddelar mot slutet en förordning rörande reformen af de lärda skolorna i Danmark. Det är en af Eagelstoft, Hansen cch Kolderup-Rosenvinge undertecknad, d. 25 Juli 4845 utgifven provisorisk plan för Metropolitanskolan, Odense katedralskola och Koldings lärda skola. I andra irgångens 4:2 bäfte fioner man fortsättningen och afslutandet af hr Ekendabhls i 3:e h. 4:a irg. förekommande uppsatts om metoden för den Grekiska elementarundervisningen. Förf. gör här bufvudsakligen en exposå af den s. k. Hamiltonianismen, eller systemet af lärokurser i språk, uppsatte med mellanradig, (mer eller mindre) ordagrann öfversättning. Han härleder detta system ända från Raticb, skildrar Jacotots lärosätt och kommer slutligen till de i våra dagar så talrika interlinearisterne. Hr E. framhiöller de i många fall onekliga o!ormligheter, för att ej säga besattheter, hvartill åiskillige läroboksförfattare på denna vög förirrat sig; och citerar dervid några rätt i ögonen springinde exempel både på fransk, tysk och grekisk språkbehandling af sällsammaste slag. Hr E. anmärker med mycket skäl, att om den mellanradiga öfversättningen på detta sätt göres obegripligare än sjelfva texten, som den är ämnad att för lärjungen tyda, så har man ingenting vunnit. (Forts. följer.)