angifvelse, sntydes att låta denna man falla i
glömskan,. Ser ni, detta blad har jag gömt;
det har blifvit af mig framlagdt för tribunalet
i Nantes.
Sainte Luce (som förut): Eländige!
Andre: Ni kan mörda mig, herre. (Han läg-
- ger armarne i kors öfver bröstet): Men jag re-
ser inte!
Aurelia (till Andre): Här råder en olycks-
bringande villfarelse. Vill du inte tro mig, om
jag svär dig, att hon är oskyldig. Ja, du skall
hafva medlidande med henne.
ÅAndre: Medlidande med henne, då hennes
offer är der! (Han visar på Fabian.)
Alla: Der! j
Andre: Ja, familjen de la Reyneries martyr!!
Pauline (med själsstyrka): Men må då denne!
man anklaga mig! må han åtminstone betrakta
mig! (Hon går till Fabian, som beständigt sit-
ter vid spiseln): Jag är Pauline de la Reynerie!
och vid Gud! jag har icke gjort er något ondil
(Fabian lyfter upp hufvudet och ser på henne)
Pauline (igenkänner honom): Ack! :
Alla (likaså): Fabian!
Andre: Ni känner honom då?
Pauline: Fabian!
Andre: Ja, det är han, sådan Bastiljen gjort
hononi.
Alla: Bastiljen?
Pauline (till porirättet): O! min mor! min
mor!
Andre: Ja det är derifrån jag tagit honom,
men ack! för sent. När jag ropade till honom:
Fabian, ni är fri! förstod han mig icke mer;
han var galen! — (Fabian stiger upp, går: ett
stycke fram på scenen och sätter sig till höger.)
- Alla, (med förvåning): Galen!
Pauline: Ahl!idet är omöjligt! Mig skall han
bdkätma igen. — Fabian, min vän, himmelen har
haft medlidande med oss. - Vore det ock blott
för en dag; en -timme, iden bar återförenat oss!
Min Gud! icke en stråle af glädje, icke en
, stråle af kärlek uti hans ögon!
Aurelia: Han! på Bastiljen!
Andre: Då han kom ut derifrån, ville de föra
honom till-dårhuset; men han skulle då blot!