angifvelse, sntydes att låta denna man falla i glömskan,. Ser ni, detta blad har jag gömt; det har blifvit af mig framlagdt för tribunalet i Nantes. Sainte Luce (som förut): Eländige! Andre: Ni kan mörda mig, herre. (Han lägger armarne i kors öfver bröstet): Men jag reser inte! Aurelia (till Andre): Här råder en olycksbringande villfarelse. Vill du inte tro mig, om jag svär dig, att hon är oskyldig. Ja, du skall hafva medlidande med henne. ÅAndre: Medlidande med henne, då hennes offer är der! (Han visar på Fabian.) Alla: Der! j Andre: Ja, familjen de la Reyneries martyr!! Pauline (med själsstyrka): Men må då denne! man anklaga mig! må han åtminstone betrakta mig! (Hon går till Fabian, som beständigt sitter vid spiseln): Jag är Pauline de la Reynerie! och vid Gud! jag har icke gjort er något ondil (Fabian lyfter upp hufvudet och ser på henne) Pauline (igenkänner honom): Ack! : Alla (likaså): Fabian! Andre: Ni känner honom då? Pauline: Fabian! Andre: Ja, det är han, sådan Bastiljen gjort hononi. Alla: Bastiljen? Pauline (till porirättet): O! min mor! min mor! Andre: Ja det är derifrån jag tagit honom, men ack! för sent. När jag ropade till honom: Fabian, ni är fri! förstod han mig icke mer; han var galen! — (Fabian stiger upp, går: ett stycke fram på scenen och sätter sig till höger.) Alla, (med förvåning): Galen! Pauline: Ahl!idet är omöjligt! Mig skall han bdkätma igen. — Fabian, min vän, himmelen har haft medlidande med oss. Vore det ock blott för en dag; en -timme, iden bar återförenat oss! Min Gud! icke en stråle af glädje, icke en , stråle af kärlek uti hans ögon! Aurelia: Han! på Bastiljen! Andre: Då han kom ut derifrån, ville de föra honom till-dårhuset; men han skulle då blot!