på er framtid — på er utkomst. Ni kan nu aflägsna er. Sainte-Luce (till markisinnan): Icke ävnu! — Min goda tant, jag skall hos er anhålla om ett uppskof, ett anstånd med denna resa. (Han ger Fabian tecken att stiga honom närmare.) Fabian, vi äro icke mer på Bourbon, och jag kan, jag vill erkänna hvad ni en dag der gjorde för mig. Jag förnyar den inbjudning jag då gjorde, och jag åstundar på det högsta att ni måtte vara närvarande vid min vigselakt med fröken de 1: Reynerie (med tonvigt i det han på en gång betraktar Fabian och Psuline) en förmälning, som inom. tre dagar skall vara firad. (Fabisn gör en rörelse; men Pauline stiger straxt upp och vänder ej sin blick från honom; hon lägger handen på konsolen, som innehåller giftet. Fabian samlar hela sin styrka, låtsar vara lugn och tiger.) Sainte-Luce (afsides, betraktar dem båda): De se på hvarandra! — Åh, jag skall till hvad pris som heidst veta det. Aurelia (talar till markisinnan från sin plats) Ni skall bevilja Fabian denna ynnest, icke så, min tant? — Doktor, tickar niicke min bror? . Sainte-Luce (med ett föraktligt småleende): Ab, jag kommer ihåg — det kostar på honom att tillstå sig vara dålig spåman — Fabian har förklarat detta giftermål helt och hållet omöjligt för fröken de la Reynerie. Markisinnan: Han? : Sainte-Luce: Ja, min tant; han fruktade säkert att gå miste om en patient, som för honom blef en oförmodad källa till förmögenhet och anseende. (Med eftertryck i det han betraktar Pauline) Man kan åtminstone icke förutsätta någon annan bevekelsegrund, men jag fruktar mycket att vår kusins beskydd, ehuru öfverlagdt och kanske öfverdrifvet; dock blifvit en orsak till olycka för vår doktor. Aurelia: Huru? . Sainte-Luee (förolämpande): Han skall säkert på Bourbon nödgasafligga denna yta af adelsman, som här syns så besynnerlig och bvarmed man här drifver gäck — men som skulle blifva en skymf der nere, den man skulle bestraffa.