stå mig! — Men du, Lia — (eftersinnande) svag, lidande, skall du icke kunna följa mig: och jag vill icke anförtro denna hemlighet åt någon. (Med fasthet.) Nå väll! jag går ensam. Fabian (sorgligt): Ensam! Pauline (mild): Nej, Fabian! ni skall komma med mig i dag; då klockan i Saint-Louis slår tre, så infinn er i ändan af palmalleen. (Till Lia) Kom Li:, min syster, du skall icke dö. (Lia reser sig upp.) Ser ni, Fabian, ser ni huru hennes hållning redan är mera stadig! huru hennes ögon tindra klarare. Tack vare er, hon hoppas nu — och hoppet — det är lifvet. (Lia går emot Fabian, kysser hans händer och går ut med Pauline.) SJETTE SCENEN. SFabian (ensaw): Han är af annan menniskorace än hon! — hvad frågar jag derefter, då hon älskar honom och då hon dör för honom! Detta har hon sagt — här, just nyss — till mig, som älskar henne — till mig, som skall dö för henne. Ol! tack min mor, tack! jag anropade dig, du har bedit Gud för mig, och Gud har sändt mig ett ögonblick af sällhet och glädje! Å SJUNDE SCENEN. FABIAN, CHRISTIAN, SEDAN SAINTE)LUCE. (Ett skott aflossas derefter hörs ett rop ifrån Sainte Luce): Hjelp mig! hjelp! Christian (synes i dörren och pekar åt venster alltid utåt): Husbonde, der nere — en jägare — en orm — (Han tar yxan och ämnar gå ut.) Fabian: Lemna mig detta vapen, du skulle ej äga kraft — (Han tar ifrån horom yxan och störtar med häftighet ut till venster.) Christian (i dörren): Mitt lif år af intet värde — är ingen till nytta — men ert — (Han ämnar i sin ordning gå ut; men stannar på dörrtröskeln, då han ser Fabian återföra Sainte Luce): Ah! Fabian kom i rättan tid.