stå mig! — Men du, Lia — (eftersinnande)
svag, lidande, skall du icke kunna följa mig:
och jag vill icke anförtro denna hemlighet åt
någon. (Med fasthet.) Nå väll! jag går ensam.
Fabian (sorgligt): Ensam!
Pauline (mild): Nej, Fabian! ni skall komma
med mig i dag; då klockan i Saint-Louis slår
tre, så infinn er i ändan af palmalleen. (Till
Lia) Kom Li:, min syster, du skall icke dö.
(Lia reser sig upp.) Ser ni, Fabian, ser ni huru
hennes hållning redan är mera stadig! huru
hennes ögon tindra klarare. Tack vare er,
hon hoppas nu — och hoppet — det är lifvet.
(Lia går emot Fabian, kysser hans händer och
går ut med Pauline.)
SJETTE SCENEN.
SFabian (ensaw): Han är af annan mennisko-
race än hon! — hvad frågar jag derefter, då
hon älskar honom och då hon dör för honom!
Detta har hon sagt — här, just nyss — till
mig, som älskar henne — till mig, som skall
dö för henne. Ol! tack min mor, tack! jag
anropade dig, du har bedit Gud för mig, och
Gud har sändt mig ett ögonblick af sällhet och
glädje! Å
SJUNDE SCENEN.
FABIAN, CHRISTIAN, SEDAN SAINTE)LUCE.
(Ett skott aflossas derefter hörs ett rop ifrån
Sainte Luce): Hjelp mig! hjelp!
Christian (synes i dörren och pekar åt ven-
ster alltid utåt): Husbonde, der nere — en jä-
gare — en orm — (Han tar yxan och ämnar
gå ut.)
Fabian: Lemna mig detta vapen, du skulle
ej äga kraft — (Han tar ifrån horom yxan och
störtar med häftighet ut till venster.)
Christian (i dörren): Mitt lif år af intet
värde — är ingen till nytta — men ert —
(Han ämnar i sin ordning gå ut; men stannar
på dörrtröskeln, då han ser Fabian återföra
Sainte Luce): Ah! Fabian kom i rättan tid.