både af kritiken och publiken, att jag säger: Passons! skådelspelet är klassiskt — tills vidare. Den lilla sstora verlden fortfar att besöka de franska spektaklerna i de la Croixs salong. Under loppet af veckan hafva gifvits: Une Chaine, La Marraine, Les premicres armes de Richelieu, Bruno 1e fileur m. fl. Attfransmännen äro allesammans ekorrar — det veta vi — men hvad är den franska komedien? Sannerligen man kan få tag i den skalkaktigt sprittande varelsen, och hålla den qvar så länge, ati man rigtigt kan säga hur den ser ut! Men litom oss hitta på råd! — Min lösare! nog bar du någon gång sett courtoisien på närmare båll, eller hur? Icke sannt, den är ljuf, lätt och flyktig, som champagnen? Betrakta båda, och du skall gifva mig rätt. Champagnen jäser ju och fräser vid minsta omskakning; en bal, en maskerad, ett möte på gatan och courtoisien är i full gång; hvarje blick är så god, som en dugtig omskakning. Se bur champagnen musserar öfver kristallglasets bräddar! Gör väl courtoisien det mindre, när den första kyssen brutit läpparnes försegling? Månne ej båda måste finna sig vid — etiketten? Och slutligen det Jjufva minnet af courtoisien, är den ej precist som den der lilla kittlingen i näsan af de uppstigande champagneångorna? Ja! lefve det glada ögonblick2ts eldiga barn, lefve courtoisien! — Nå väl? De franska vaudevillerna och komedierna äro dramatiserad courtoisie — lefve de också! EK.