både af kritiken och publiken, att jag säger:
Passons! skådelspelet är klassiskt — tills vidare.
Den lilla sstora verlden fortfar att besöka de
franska spektaklerna i de la Croixs salong.
Under loppet af veckan hafva gifvits: Une
Chaine, La Marraine, Les premicres armes de
Richelieu, Bruno 1e fileur m. fl. Attfransmän-
nen äro allesammans ekorrar — det veta vi —
men hvad är den franska komedien? Sanner-
ligen man kan få tag i den skalkaktigt sprittan-
de varelsen, och hålla den qvar så länge, ati
man rigtigt kan säga hur den ser ut! Men lit-
om oss hitta på råd! — Min lösare! nog bar
du någon gång sett courtoisien på närmare båll,
eller hur? Icke sannt, den är ljuf, lätt och flyk-
tig, som champagnen? Betrakta båda, och du
skall gifva mig rätt. Champagnen jäser ju och
fräser vid minsta omskakning; en bal, en ma-
skerad, ett möte på gatan och courtoisien är i
full gång; hvarje blick är så god, som en dug-
tig omskakning. Se bur champagnen musserar
öfver kristallglasets bräddar! Gör väl courtoi-
sien det mindre, när den första kyssen brutit
läpparnes försegling? Månne ej båda måste
finna sig vid — etiketten? Och slutligen det
Jjufva minnet af courtoisien, är den ej precist
som den der lilla kittlingen i näsan af de upp-
stigande champagneångorna? Ja! lefve det glada
ögonblick2ts eldiga barn, lefve courtoisien! —
Nå väl? De franska vaudevillerna och kome-
dierna äro dramatiserad courtoisie — lefve de
också! EK.