att rädda min gamla kuin, soma låg på sitt yttersta? — och han skulle hafva räddat henne! Hon föredrog att heldre dö. Det är skönt, det är stort, det är hjeltensodigt! (Till Sainte Luce) Ja, chevslier, min kusin är död, och bon har handlat rätt! Sainte Luce: Ni ärfver henne, tror jag? Barbantane (i det han går till venster): J2, en härlig besittning! FJERDE SCENEN. Lia (häftigt inspringande från fonden till venster): Fröken! fröken! (tvärstannar när hon blir varse markisinnan) ah! förlåt! Sainte Luce: Se här någon, som säkert kan lemna oss underrättelser Om den svarte doktorn! Pauline (tar henne vänligt vid handen): Det är Lia, mine herrar! min ammas dotter. Sainte Luce: Säg, mitt barn, du känner ju den der Fabian! Lia: Om jag känner honom! han, som räddat så många olyckliga, hvilka alla andra läkare förklarat objelpliga. Och det är ju helt naturligt! de voro gamla och fula läkare, då Fabian är ung och vacker, han. Sainte Luce (lifligt): Jag gissar! Lia är kär i doktorn. . Lia: Jag? fy, nej! om han vore hvit, det kunde så vara, men en mulatt! Sainte Luce (gapskrattande; likaså Barbans tane) : Ha, ha, hal förträlhigt, på min äral mulattskan har också fördomer! Markisinnan: Hvad var ditt ärende, Lia? Lia: Jag kom, fru markisinna, för alt und-rrätta fröken, att flottans musikkorps befioner sig derute under fönstren, och att den blott afvaktar er tillåtelse — Barbantane (till Pauline): För att anställa en serenad för er. Pauline: Ackl af hjertat gerna. (Hon ger Lia ett bifallstecken, som går till fönstret och hviftar med näsduken, då musikanterna genast börja. Markisinnan (till gästerna): Mine herrar! (De gå nära till fönstret.) Aurelia (uppehåller markisinnan): Förlåt, min tant! (Barbantane återgår till venster och afhör.) Markisinnan: Hvad är det frågar om? Aurelia (under det musiken fortfar): Ni har så förskräckt mig, så — jag skyndar att göra en bekännelst