Konservalismen, Juste-Milieu och Oppositioren. Konservatismen ådagalägger i sin strid både ihärdighet och mod, men den saknar djup kännedom om den unga tid, som uppvext omkring den, saknar insigt i oppositionens rättmätiga fordringar, begriper ej den nödvän iga realisation förr eller sednare af de nya ideer, som uttala sig gerom oppositionen i fråga om sociala eller polititiska reformer. Derför är konservatismens konseqvens ingenting annat än hal!starrighet och derför se vi den envist strida för till och med de mest barocka och löjliga institutioner, som blott bära prägeln af antiqvitet. Juste-M lieu-partiet har hvarken kraft eller mod att förklara sig för de nya idter, som den inser och i djupet af sin själ gillar, och om den förklarar sig för dem, vågar den likväl ej genomföra striden, då det gäller handling. Detta partiets konseqvens ligger mest i orden. Det bekänner sig visserligen till tidens stora reformfrågor — men det eger ej modatt bjuda konservatismens mägtiga falang spetsen. — Det har ej förtro:rde till sanningen i sin egen grundsats, — till sin nya tids mäktiga kraft, och derför vill den antingen inleda försoning eller tröttnar den på halfva vägen och genom den inträdande förslappningen i krafterna faller tillbaka till en passiv konservatism, som slutligen öfvergår till en fanatisk afsky för all reform, för all opposition mot det bestående. Härpå erbjuder historien mångfaldiga exempel — sednast af kejsar Alexanders regering. Oppositionen åter måste deremot ega både insigt, ihärdiyhet och mod om den vill i sitt handlingssätt nedlägga sann konseqvens. Den måste ega en lefvand: kunskap om stridens höga mål och en bestämd vilja eller tlart veta hvad den vill, för att ej, som konservatismen, nedsjunka till blind hallstarrighet eller principlös negation utan mål. Men den klara insigten i sitt tidehvarfs stora reformfrågor bar ett ännu högre inflytande på oppositionens konseqvens. Sjeifmedvetandet af stridens djupa betydelse och ädla mål väcker enthusiasm och denlefvande k nslan för iden — den rena fosterlandskärleken för samhällets framskridande utveckling — en ädel hänryckning för tidehvarfvets nya anda. Den moraliska viljan genomtränger den moraliska förmågan, andan raåste lifva kraften, om kraften skall kunna stegras till enthusiasmens oemotståndlighet. Derför ligger just t konservatismens väsende denna sega ihärdighet till motstånd mot alla reformer, hvilken vi kalla negatif kraft. — Men den kraft, som den sanna, ädla oppositionen, lifvad af de nya idernas anva, utvecklar, den eger ej konservatismen, för hvilkens föråldrade principer all anda flytt, och som derför aldrig kan lifvas af denna enthusiacmens upgdomligakraft, som lik unga Örnen vill pröfva sina viagars styrka mot ljusets regioner. De konservativa röra sig blott i följd af vanans eller sjelfförsvarets bjudande nödvändighet, men dc lifvas aldrig sjelfva al det nya i striden eller iderna. Konseqvensen hos oppossitionen förutsätter ihärdig kraft — outtröttlig förmåga att genomföra striden. Man får ej räkna de tillfälliga nederlagen. Sanningen skall segra till slut, och derför får oppositionen ej tröttna i nya strider. Det gifs segrar som innebära sitt eget nederlag — och sådana äro alla tillfälliga segrar — som: konservatismen vinner, emedan de varit beroende af vissa oberäknade omständigheter i menskliga förhållanden och bloit kunna fördröja oppositionens öfvervigt, men aldrig förhindra den. Till dessa tiflfälligheter höra intriger, konservativa eller neutrala regeringar, dito rådgifvare, misslyckade representantval, otjenliga samhällsformer för folkandans fria uttryck. Om stridens resultat lemnar vinst eller förlust är det likväl hvarje menniskas ovilkorliga pligt att kämpa så länge hon kan för den ädla sak, om hvilkens nödvändighet och rättvisa hon är öfvertygad. Oppositionen får derför ej tröttna, ej stanna på halfva vägen. Hvarje bemödande blir då utan frukt, hvarje uppoffring utan nytta, hvarje handling utan ära. Napoleon yttrade en gång efter Fredrik II om den bekanta striden med erkehertig Carl — en sådan seger till och vi äro förloraden Detsamma måste konservatismen inför sig bekänna och bekänner verkligen tyst, om hvarje dess blout af tillfälligheter förorsakade skenbara segrar. Slutligen fordras för en konsequent opposition mod. Frånvaron af kraft och mod gör oppositionen till en vacklande Juste Milieu. Mod fordras för hvarje strid och på strid måste oppositionen bereda sig. De gamla intressena, som äro starka genom privilegier, uppbjuda alla sina krafter till motstånd, och detta motstånd blir envist, ihärdigt och fruktansvärdt — ty striden går på lif och död. Ej kan oppositionen inbilla sig vinna någon seger öfver privilegierade stånd och kastintressen utan strid med dessa. Med all insigt i sin saks höga ädla betydelse — med all förmåga att uthållande kunna genomföra striden, skulle likväl dessa båda nödvändiga egenskaper hos oppositionen gå förlorade, om oppositionen ej egde mod att kasta sig i striden, uthålla striden och underkasta sig stridens för tillfället ovissa utgång. Men modet innebär ej blott sjelfva det orubbliga föraktet för faran, det innebär något ännu högre, nemligen: den rena sjelfförtröstan till egen kraft, som adlas under striden af förtroendet till saken. Insigt, kraft och förtroende till saken och egna förmågan äro derför på det innerligaste förenade i det konsequenta handlingssätt, som gör oppositionen till de nya idternas sakförare. Mod sakna visserligen ej de konservativa, men de hemta ej sin styrka från förtroendet till egen sak, emedan de ej kunna vederlägga eller med rena motskäl tillbakavisa oppositionens fordringar och således fallkomligt förtro sig åt sin egen grundsats. De ha väl mod att säga nej, men ej mod att försöka en reform. Den sanna, i djupt medvetande af sin rättvisa sak lefvande politiska konsequensen kunna vi derför blott träffa hos dem, som sjelf skådande in i tingen och tidens nya rörelser med lefvande intresse och klar insigt omfatta den unga tidens grundsatser samt med ihärdig kraft och orubbligt mod uppträda till ädel strid för dessa och åt dem offra sitt snille, sina talanger, sin tid och sitt lif, hos dem som i enthusiastik hänförelse med inspirationens eld och sanningens kraft framträda som opposition mot det gamla och föråldrade i videns grundsatser och institutioner. Det är också ROK SAS EN BA ORO a ATT RENA Ir AS RITA