bantane) Verkligen, hon har rätt — döden härjar obarmhertigt långre bort på ön. Barbantane (likaså): Man dör i mängd. (Pauline och Aurelia gå och -sätta sig till venster.) Markisinnan (följer dem, men förblir stående): Lugna dig, Pauline! Gud ske lof, allt hitintills har denna förskräckliga farsot, denna oförklarliga, namnlösa sjukdom, som sedan en månad gör så fruktansvärda härjningar i kolonien, skonat våra boningar. Barbantane : Och skall fortfarande skona dem — jag är angelägen derom — åh! mycket, mycket angelägen — (afsides) för mig och mina åttahundra negrer. Aurelia: Och dessutom äro de sista underrättelserna, som guvernören bekommit, imnera lugnande. Barbantane: Visserligen; det är endast några af de nyvärfvade soldaterna, som nu dö — och genom läkarnes misstag! — klåpare, som ingenting ha förstått af den nya sjukdomen. Sainte Luce: Och hvad fan kunna väl låkarne göra möt ett ondt, som så hastigt angriper och dödar: på ögonblicket, utan: att ens lemna tid till motvärn! Aurelia (lifligt): En enda, säges det — en enda har räddat alla sjuka han behandlat; (med intresse) en man, hos hvilken det medicinska snillet, en art medfödd irsigt, har ersatt bristen på studier och erfarenhet. Å Markisinnan (föraktligt): Ack ja, j2g Vet! — mulatten Fabian! Pauline: Fabian! Barbantane: Som fått tillnamnet den svarte doktorn. Markisinnan (midt på scenen): Fordom sia! hos herr de la Reynerie, frigifven af sin herre, hvars: lif han bade haft den lyckån att rädda, derigenom att han kastade sig emot en vild häst; Pauline (sittande på hvilsoffan): Ol jag skall alltid minnas det! — ehuru jag då var mycket ung. Jag ser ännu min far nästan kullslagen, den stackars Fabian trampad under hästfötterna: Markisinnan: Tag kastade åt honom en: full börs guld: . Pauline: Som han ieke såg, min mor! Han tryckte till sina döppar dea h-nd, min far täcktes räcka honom — den ädelmodiga hand, söta honom sin frihet,