löppen handling emellan båda, och de arma varelserna, som i alla fall äro fullkomligt oskyldig2, undveke att långsamt dö i vanvård och elände, såsom nu ofta är fallet med dem, hvilka I mödrarna nödgas sjelfva försörja. — Äfven i detta fall vore det väl, om samhället en gång tänkte på att öfva rättvisa, om de oäkta barnen icke uteslötes från all arfsrätt, utan en sådan förbehölls dem åtminstone till någon del mot de äkta, t. ex. hälften eller tredjedelen, frågan om deras arfsanspråk beroende antingen af föräldrarnas erkännande eller af en jurys utslag. Hvad likväl lagen aldrig kan göra, men der de allmänna sederna borde uppträda såsom medlande och verkande, emedan de allena förmå det, vore om tänkesätten och åsigterna i detta! hänseende underginge en högst behöflig reform. l Det torde icke finnas något land i verlden, der hos männerne så lättsinniga och tadelvärdal grundsatser i vissa könsförhållanden äro rådande, som i Sverige, särdeles i dess hufvudstad. Pål alla andra ställen anser ett hus sig skymfadtl! om någon gäst eller vän och bekant söker förföra dess tjensteflickor. Hos oss är detta deremot en så allmän sak, alt ingen skandaliseras deröfver, knappt nog någon dervid fäster uppmärksambet. Husbonti folket är för mycket förnämt, för mycket upptaget af sin klädsel, sina nöjen, ofta nog af sina bekymmer för att egna l: någon annan vård åt sina tjenare, än att påkalla deras biträde när det behöfves, och atti betala det sin lön och skrifva dess orlofssedlar.l; Att på minsta sätt sörja för deras moral, faller ingen in, och förföraren å sin sida, hvarförl! skulle han afstå från fullföljden af sin eröfring?i Ingen tadlar honom derföre, den är så föga dyr! och i värsta fallet är en utgift af 400 rdr bkol till barnhuset den bögsta kostnad hon kan med-:! föra. Kanske skulle ett annat system för ba.ns: intsgande derstädes verka någon liten efter-ls tanka, emedan om icke sedligheten, likväl åt-lf minstone snålheten, uppmanade att besinna följ-t derna. Men för att förbättra sederna, för attli återföra dem, jag säger icke till enfaldens rena: tider, men åtminstone till jemnbredd med den allmäcna europeiska ståndpunkten, skulle det ll verkligen vara omöjligt att öfverenskomraa Om f att icke inleda tjenstflickor i de-sa lika lättsin-! nigt knutna, som lättsinnigt öfvergifna, förbin-c delser, eller att, om man det gjort, åtminstone! något mer vårda s:g om modern och barnet än l! som nu sker, då man lemnar den ena åt sitt: öde med en gåfva af några riksdaler och köperl; in det andra å barnhuset. Man gör öfverens-l! kommelser om att under en viss tid icke supall bränvin eller duka något biänvinsbord eller gö-s ra nyårsvisiter; hvarför skulle man då ickell äfven i detta verkligen sambhällsvigiiga ämnelc kunna ingå en dylik? Saken för!jenar åtminstone alt tänkas på, ty mer, än man vid första! ögonkast:t anar, beror verkligen på en reform lf af detta slag. 6 -9:o Husbönder och mästare borde vårda sig! om sina tjenares och arbetares ctkonomiskal: framtid. På något ställe af landet bade en för-! ening bildat sig i arsigt att dels genom gålvor, dels genom frivilliga afdrag på lönen, hvilkalt f e k ( t insattes på sparbanken, skapa en framtida tillgång för tjenarena. Det vore högst önskligt om denna vackra tanka vunne allmän efterföljd. Men jag ville utsträcka den äfven till arbetarep. Nu är det den aldra vanligaste företeelse, att de af den arbetande klassen, som under sommaren hafva en betydlig daginkomst, för-! tära den så fort den utbekommes, vid hösten eller vinterns början äga intet i behåll, utan cå falla antingen polisen eller den allmänna välgörenheten till last. De finna detta If lika beqvämt som naturiigt. Om sommaren miste de arbeta, men de få också roa sig och njuta. Om vintern vänta dem väl inga pjutningar, men också intet arbete, hvad som ungefärligen motsvarar njutning, och båda årstiderna hafva följaktligen sitt behag. Om deremot en öfverenskommelse träffades ej blott emellan alla husbönder i anseende till deras tjenstefolk, utan äfven emellen alla arbetsgifvare i anseende till sma arbetare, att göra ett afdrag å veckolönen eller dagspenningen, hvilket insattes i sparbanken och derifrån ej fick uttagas, utan husbondens eller arbetsgifvarens samtycke, före hösten; om vidare sådana sparföreningar bildades som de i Berlin började, hvilka åt de fa:tiga inköpte deras lefnadsbehofver i större qvantiteter ochl1 således för bältre pris, så vore arbetarens vinter någorlunda betryggad, han kunde om våren med friska krafter och gladt sinne återvända till sitt arbete, och det torde ej behöfva vidare framställas hvilken välgörande inflytelsely detta skulle hafva på hela hans belägenhet,!e helst som han icke vore nedtyngd af bercendets känsla. Han hade icke behöft anropa barmhbertigheten, stod icke i skuld hos någon, hade sjelf skapat sin lott, han vore en fri menniska och begåfvad med alla en sådans moraliska resurser. Visserligen innebure dessa nöd-i tvungna afdrag och insatser i sparbanken eti slags förmynderskap, hvilket tyckes strida emot frihetens id. Men barnet, som är ämnadt att blifva man och medborgare, måste, före myndighetsåldern, underkasta sig ett sådant, och detta anser ingen för något våldförande af dess framtida frihet. Nu är den fattige och okunnige till en viss grad moraliskt omyndig, och om ban behandlas som sådan, sker det just för att bilda kbonom till myndig. När han ej mer behöfver andras ledning och omvårdnad, lärer ingen vilja jåtvinga honom dem. Om för öfrigt det vilkor fästades vid hvarje af välgörandet röckt undsättning, att det aldrig gafs annat än mot ett arbete, — och detta vilkor är så nödvändigt, att man aldrig nog ofta kan erinra derom — så förlorade dess anlitande om vintern e!t mäktigt retmedel, ty arbete och släp följde då den fattige hvart han vände sig, och det lönade ei mödan att spekulera på denna Å —dL MM mm me Ju m MA BB mm oc Yu ja 0 -—-— —-— I SA oo a th om AM OM Oh och fä OA g—-— —