löppen handling emellan båda, och de arma va-
relserna, som i alla fall äro fullkomligt oskyl-
dig2, undveke att långsamt dö i vanvård och
elände, såsom nu ofta är fallet med dem, hvilka
I mödrarna nödgas sjelfva försörja. — Äfven i
detta fall vore det väl, om samhället en gång
tänkte på att öfva rättvisa, om de oäkta bar-
nen icke uteslötes från all arfsrätt, utan en så-
dan förbehölls dem åtminstone till någon del
mot de äkta, t. ex. hälften eller tredjedelen,
frågan om deras arfsanspråk beroende antingen
af föräldrarnas erkännande eller af en jurys ut-
slag.
Hvad likväl lagen aldrig kan göra, men der
de allmänna sederna borde uppträda såsom med-
lande och verkande, emedan de allena förmå
det, vore om tänkesätten och åsigterna i detta!
hänseende underginge en högst behöflig reform. l
Det torde icke finnas något land i verlden, der
hos männerne så lättsinniga och tadelvärdal
grundsatser i vissa könsförhållanden äro rådande,
som i Sverige, särdeles i dess hufvudstad. Pål
alla andra ställen anser ett hus sig skymfadtl!
om någon gäst eller vän och bekant söker för-
föra dess tjensteflickor. Hos oss är detta der-
emot en så allmän sak, alt ingen skandaliseras
deröfver, knappt nog någon dervid fäster upp-
märksambet. Husbonti folket är för mycket för-
nämt, för mycket upptaget af sin klädsel, sina
nöjen, ofta nog af sina bekymmer för att egna l:
någon annan vård åt sina tjenare, än att på-
kalla deras biträde när det behöfves, och atti
betala det sin lön och skrifva dess orlofssedlar.l;
Att på minsta sätt sörja för deras moral, faller
ingen in, och förföraren å sin sida, hvarförl!
skulle han afstå från fullföljden af sin eröfring?i
Ingen tadlar honom derföre, den är så föga dyr!
och i värsta fallet är en utgift af 400 rdr bkol
till barnhuset den bögsta kostnad hon kan med-:!
föra. Kanske skulle ett annat system för ba.ns:
intsgande derstädes verka någon liten efter-ls
tanka, emedan om icke sedligheten, likväl åt-lf
minstone snålheten, uppmanade att besinna följ-t
derna. Men för att förbättra sederna, för attli
återföra dem, jag säger icke till enfaldens rena:
tider, men åtminstone till jemnbredd med den
allmäcna europeiska ståndpunkten, skulle det ll
verkligen vara omöjligt att öfverenskomraa Om f
att icke inleda tjenstflickor i de-sa lika lättsin-!
nigt knutna, som lättsinnigt öfvergifna, förbin-c
delser, eller att, om man det gjort, åtminstone!
något mer vårda s:g om modern och barnet än l!
som nu sker, då man lemnar den ena åt sitt:
öde med en gåfva af några riksdaler och köperl;
in det andra å barnhuset. Man gör öfverens-l!
kommelser om att under en viss tid icke supall
bränvin eller duka något biänvinsbord eller gö-s
ra nyårsvisiter; hvarför skulle man då ickell
äfven i detta verkligen sambhällsvigiiga ämnelc
kunna ingå en dylik? Saken för!jenar åtmin-
stone alt tänkas på, ty mer, än man vid första!
ögonkast:t anar, beror verkligen på en reform lf
af detta slag. 6
-9:o Husbönder och mästare borde vårda sig!
om sina tjenares och arbetares ctkonomiskal:
framtid. På något ställe af landet bade en för-!
ening bildat sig i arsigt att dels genom gålvor,
dels genom frivilliga afdrag på lönen, hvilkalt
f
e
k
(
t
insattes på sparbanken, skapa en framtida till-
gång för tjenarena. Det vore högst önskligt
om denna vackra tanka vunne allmän efterföljd.
Men jag ville utsträcka den äfven till arbeta-
rep. Nu är det den aldra vanligaste företeelse,
att de af den arbetande klassen, som under
sommaren hafva en betydlig daginkomst, för-!
tära den så fort den utbekommes, vid hösten
eller vinterns början äga intet i behåll, utan
cå falla antingen polisen eller den allmänna väl-
görenheten till last. De finna detta If lika
beqvämt som naturiigt. Om sommaren miste
de arbeta, men de få också roa sig och njuta.
Om vintern vänta dem väl inga pjutningar,
men också intet arbete, hvad som ungefärligen
motsvarar njutning, och båda årstiderna hafva
följaktligen sitt behag. Om deremot en öfver-
enskommelse träffades ej blott emellan alla hus-
bönder i anseende till deras tjenstefolk, utan
äfven emellen alla arbetsgifvare i anseende till
sma arbetare, att göra ett afdrag å veckolönen
eller dagspenningen, hvilket insattes i sparban-
ken och derifrån ej fick uttagas, utan husbon-
dens eller arbetsgifvarens samtycke, före hösten;
om vidare sådana sparföreningar bildades som
de i Berlin började, hvilka åt de fa:tiga inköpte
deras lefnadsbehofver i större qvantiteter ochl1
således för bältre pris, så vore arbetarens vin-
ter någorlunda betryggad, han kunde om vå-
ren med friska krafter och gladt sinne åter-
vända till sitt arbete, och det torde ej behöfva
vidare framställas hvilken välgörande inflytelsely
detta skulle hafva på hela hans belägenhet,!e
helst som han icke vore nedtyngd af bercen-
dets känsla. Han hade icke behöft anropa
barmhbertigheten, stod icke i skuld hos någon,
hade sjelf skapat sin lott, han vore en fri men-
niska och begåfvad med alla en sådans mora-
liska resurser. Visserligen innebure dessa nöd-i
tvungna afdrag och insatser i sparbanken eti
slags förmynderskap, hvilket tyckes strida emot
frihetens id. Men barnet, som är ämnadt att
blifva man och medborgare, måste, före myn-
dighetsåldern, underkasta sig ett sådant, och
detta anser ingen för något våldförande af dess
framtida frihet. Nu är den fattige och okun-
nige till en viss grad moraliskt omyndig, och
om ban behandlas som sådan, sker det just för
att bilda kbonom till myndig. När han ej mer
behöfver andras ledning och omvårdnad, lärer
ingen vilja jåtvinga honom dem. Om för öfrigt
det vilkor fästades vid hvarje af välgörandet
röckt undsättning, att det aldrig gafs annat än
mot ett arbete, — och detta vilkor är så nöd-
vändigt, att man aldrig nog ofta kan erinra
derom — så förlorade dess anlitande om vin-
tern e!t mäktigt retmedel, ty arbete och släp
följde då den fattige hvart han vände sig, och
det lönade ei mödan att spekulera på denna
Å —dL MM mm me Ju m MA BB mm oc
Yu - ja 0 -—-— —-—
I -
SA oo a -
- -
th om AM OM Oh och - fä OA
- g—-—
—