staten, ej för det han får göra det ena eller
andra, utan för hvad han derpå förvärfvar, så
skall industrien och omtankan sjelfva bestäm-
ma hvad som erbjuder mesta fördelen, ty den-
na är och bör vara mnäringsidkarens enda lag.
På samma sätt med krogrörelsen. Man har ve-
lat anse denna med ett slags förakt, såsom fyl-
leriets och osedlighetens moder. Den skulle då
vara särdeles lönande, och de, som egnade sig
deråt, lasternas skaffare och prester. Erfaren-
beten torde i båda fallen visa motsatsen. På
den tid då t. ex. i hufvudstaden näringsidkan-
det var fritt och då sedan krogarpas antal be-
stämdes till 700 för en folk möngd af några och
70,000 menniskor, voro de flesta idkare deraf
förmögna, hvaremot de nu för det mesta äro
fattiga, ehuru inskränkta till endast 400 för en
folkmängd af några och 80,000. Skälet torde
vara här som i så många andra fall, att auk-
toriteterna tagit omedelbar vård om saken, ati
de lagt sin skyddande, d. v. s. tvingande cch
förlamande hand på näringen, som det påståtts
i sedernas och ordningens intresse. Följden har
blifvit hvad den alltid plågar blifva: alla ha
lidit, krogarna, deras kunder, sederna och ord-
ningen. Detta ämne kunde förijena sin egen
afbandling; men jag inskränker mig till att an-
märka, alt om denna rörelse blir fri, skall, icke
såsom nu sker, endast de, som äga ingen an-
nan utväg, men som lyckas vinna nåd inför po-
lisens ögon, egna sig deråt, utan en och annan
person med tillgångar på både penningar och
förstånd göra det, de fattiga klasserna bli bättre
betjenta med en sundare föda och icke tvingas
att supa bränvin för att förtaga den dåliga ma-
ters smak såsom nu sker. En väl ordnad mu-
nicipal-polis skall äfven taga fadersvården om
detta ärende, icke för att spekulera på närings-
idkerskornas handiag och deras trakasserande
med stämningar, viten och rörelsens förlust,
utan för att tillse, det de verkligen gagna, ej
blott sig sjelfva utan äfven dem, för hvilka de
äro til: de arbetande klasserna, och att de åt-
minstone icke skada dem ).
7:0 Vården om fattiga och vanvårdade barn.
Mycket är gjordt i detta fall, men ganska myc-
ket återstår stt göra. Af al!a statsutgifter fin-
nes sannolikt ingen bättre använd, än den härpå
nedlagda, icke blott derföre, att det är en
mensklighets- och kristendomspligt, utsn der-
före, att statens omedelbara nytta påkallar dess
utöfning. Det är redan visadt, att de oäkta
barnen mindre sysselsätta brottmålsdomstolarne
och befolka fängelserna än de äkta, derföre att,
om icke föräldrarne, åtminstone det allmänna
vårdat sig om dem, hvaremot det växande an-
talet bamnbusar, ett resuliat af fattigdom cch
ännu mer af sedeslöshet och pligtkänslans för-
slappning hos föraldrarne, innebär ett hotande
förebud för Iramtiden. Det vore verkligen tid
att för: bygga denna hotelses realiserande, att
taga vård om dessa förtappelsens offer, hvilka
när de en gång falla lasten till rof, med dut-;
bel tyngd f-lla på statens samvete. Dei skulle)
kosta penningar, säger man. Ja, visserligen
skulle det bli dyrt att uppföda gossarne till
dugliga karlar; men det blir ännu dyrare att
föda karlarne som fångar för lifstiden eller för
10 å 20 år. Man kan ej nog erinra om nöd-
vändigheten, att föredraga den mindre utgiften
framför den större och sämre använda. Man
anlögge s. k. räddningshus, heldst på landsbyg-
den, men inskränke sig icke ensamt dertill, ty
de kucna ej rymma alla och behöfva det ej
heller, uten man dels skicke dem till fattigko-
lonierna, der sjelfva räddningshusen ej äro så-
dan2, hvilket de dock alltid borde vara, dels
inackordere dem på landet hos välkända bön-
der på samma sätt som det sker af barnhusen.
Man besinne blott, att kanske för 410,000 rdr
om året skulle 4 å 500 fattiga gossar kunna
från framtida fästningskandidater förvandlas till
arbetsamma och ärlga bonddrängar och tor-
pare. Staten har verkligen tillgångar härtill,
om hon blott inskränker något litet af sina öf-
verflödiga utsifter.
8: Behandlingen af de oäkta barnen och
deras föräldrar. På åtskilliga ställen, särdeles
i Frankrike, finnas hittebarnshus, der man in-
genting annat behöfver, än inlemna barnet och,
om man så vill, begära dess nummer, för att
en gång i framtiden kunna efterhöra det, om
antingen föräldrakänslan skulle vakna eller an-
dra förbållanden föranleda till någon kunskaps
inhemtande om detsamma. Emot denna alltför
långt st:äckta frihet hafva åtskilliga betänklig-
heter yppats, eturu man visserligen kan an-
märka, att de oäkta barnens antel icke i Paris
växt till ett proporiioneradt belopp mot hvad
som är fallet i Stockholm, der en dylik lätthet
att bli al med det besvärliga vittnet till en
begången förseelse icke fiunes. Hos oss vore
det kanske icke rådligt att tillstyrka detta sy-
stems in örande, emedan det skulle, om icke
beordra låtisinnigheten, likväl åtminstone be-
röfva barnhusen den inkomst, de nu hemta af
åtskilliga barns inköpande. Visst är imedlertid,
att förslaget dertill skulle för mången lätt-
skrämd inbillniog synas som en uppmaning att
lägga än ett byende under osedligheten.
Fråga är att utfinna något medel att kunna
utan en dylik uppmuntran befria de olyckliga
mödrarna från att ensamma bära förseelsens
tyngd, hvilken nu vanligtvis faller på dem och
att deremot låta denna tyngd rättvisare drabba
dem, som bättre kunna bära den. Högst orim-
ligt och förnuftsvidrigt är, att staten åtager sig
för samma pris föda och vårda millionärens
barn och gesällens, men att, der icke ens denna
summa kan anskaffas, der modern ej ken eller
vill bli amma, eller der icke sörskilde lega skäl
tala lör ett undantag, intet medel gifves att
bindra antingen barnet från att dö af clände
eller modren från alt neityngas af kostnaden
för dess underhåll. Skulle det icke vara möj-
ligt att vinna dessa 2ndamål, utan alt förnärma
moralens fordringar? Huru, om man öfver-