vinst för det beia. Man ölvervage noga derna skilnad emellan arbetskraftens användande på en direkt nytta eller på en tvetydig, rent af bestridd, och man skall då finna, att det rimligaste, förnuftsenligaste, allmänt och ensk:ldt gagneligaste sättet att gifva de fattige sysselsättning, är att gifva dem en, som omedelbarligen skaffer dem bröd. d) Man öfverenskomme att aldrig giva en tiggare någon kontant gåfva och alt, när gåfvan förvandlas till födoämnen eller kläder, aldrig räcka henne förr än mot ett förrättadt arbete, detta vare behöfligt eller ej. Alfsigten är icke, man kan ej nog ofta upprepa det, att gifvaren målte få valuta för sin skänk, utan att lättjan och tiggeriet ej måtte uppmuntras, och der behofvet, den tillfälliga nöden verkligen tvingar den fattige att anropa likars barmhertighet, han ej genom sättet huru den utöfvas måtte känna sig förnedrad och sålunda lida den dubbla olyckan af den tvingande nöden och af det kränkta menniskovärdet. (Se: Förslaget till ett Sällskaps bildande.) Skulle en sådan frivillig öfverenskommelse ej kunna åvägabringa:, så borde, i municipalväg, ett ordentligt vitesförbud hämma den oöfverlagda och skadliga välgörenheten. Sådant kan naturligtvis icke ske förr än anstalter finnas, dit den arbetsbehöfvande kan hänvisas. 4:0 Sjukvårdsanstalter. Sådana finnas redan och nya stiftas ofta nog. Det är således icke dylikas anläggande jag ärnar föreslå, men väl att, om möjligt, minska deras behöflighet och anlitande. Sjukdomen är en olycka, en pröfning af Försynen menni:kan pålagd, dels soml en följd 2f hennes egna förseelser, dels af krop-!. pens organisativa, dels af yttre orsaker. Den bör aldrig bli en slags förvärfskälla, aldrig en fördel, i det man derigenom blir född och slipper arbeta. Tage man om den sjuke och lidande all den vård mensklighet och religion bjuda; men när han är återställd, tillhålle man honom, om äfven blott skenbart, stt genom sitt arbete gälda kostnaden för hans vård. Ganska oriktigt underhållas nu på större eller mindre j hospitaler en mängd fattiga, som iugenting gö-l: ra, som till och med begagna arbetshusen, förl att der åtkomma ett högre betaldt arbete och sålunda skaffa sig penningar till hvarjehanda små nöjen eller njutningar, såsom det nyligen skett vid Danviks-hospitalet. Bedrager jag mig icke, så skall arbetets nödvändighet, såsom vilkor för något understöds erhållande, äfven för sjukvårdens, snart minska ej blott de bjelpbehofvande fattiges, utan äfvea tll en del de sjukes antal. 5:o Tjenstehjonsstadgans upphäfvande. Jag har redan vidrört några af dennis orimligheter och oligenheter; många flera kunde anföras, men den största orimligheten af alla är sjelfva stadgans tillvarelse, en stadgas, som i ett fritt samhälle legaliserar den fattiges tvungna beroende af den förmögne, gör dennes felande vilja eller förmåga, att använda honom, till ett brott af den fattige, stadgar husaga såsom tillåten, således legaliserar lifegenskapen, och, till riga på förnuftsvidrigheten, sedan hon inrymt åt husbonden all denna godtyckliga makt, beröfvar hans utssga allt vitsord, all giltighet, och ställer honom, i fråga om tjenstecbjonets frejd, i fullkomlig paritet med vanliga kärande och! svarande parter. Det ömsesidiga utbytet af arbete och betalning derför bör naturenligt bero af helt och hållet frivillig öfverenskomj j melse. Tjenstebjonsstadgan ålägger den fattigel skyldigheten att tjena, men icke den förmögne att emottaga honom i sin tjenst. Polisförfattningarna befalla honom att skaffa sig försvar, men anvisa honom ingen försvarare, der han kan erhålla det. Stadgan skapar på en gång dåliga husbönder och dåliga tjenare. Man upphäfve benne och den goda husbonden skall finna eu god tjenare eller kunna slippa en dålig, och så tvärtom. Orlofssedeln bör aldrig vara annat än ett bevis huru länge tjenaren varit tjenst. Att länge ha b:behållit samma husbonde talar alltid till tjenstehjonets fördel; det täta ombytet, deremot. Den late, sturske eller tjufaktige tjenaren skall, i fruk an för ett afsked, tvingas att lågga band på sina onda böjelser, och utsigten, att, om han ej lår tjenst, nödgas sakna husrum och föda, är en sporre på verksamheten, hvars makt är nära nog oemotståndlig. — Jag förutser, att man skall invända, det årstjensten är på landet en tillflygt för mången fattig, hvilken eljest skulle anlitas endast de tider, då de s. k. utsysslorna påkalla ökadt arbetsbiträde, men dessemellan sakna all sysselsättning och följaktligen bergning. Men dels har jag icke föreslagit någon åtgärd isolerad, utan den ena i sammarhang med den andra, hvarigenom hemmansklyfning och näringsfrihet skulle öppna en mängd försörjningsutvägar, som s nu saknas, dels borde den faitige i sådant fall förmodas hafva nog förstånd, att för det behöfliga arbetsbiträdet under sommaren fordra en så tillräcklig ersättning, att denna betalte en del af bans vinterunderhåll och stt landtmöannen således icke funne sin ut:äkning i en dylik minskning af sin tjenstehjons-personal. I alla fall ordna sig dylika förbållanden aldrabäst sjelfva, utan det allmännas mellankomst. Man håller icke tizmermän och murare i sin tjenst året om för att få hus byggda eller reparerade under sommarmånaderna. ÅA andra sidan skal en förståndig landtbrukare ej äfventyra att sckna arbetsbiträden, då syssloraa soru mest påkalla dem för en liten besparing om vinterr, helst när ett dugligt tjenstehjon äfven då kan vara honom af mångfaldig nytta. Men han skall ej behöfva taga annat än dugliga, när han är i stånd att göra sig af med deras motsatser. 6:0 Bränvinsbränningens och krogrörelsens frihet. Så sällsamt detta yrkande må låta, kan jag hkväl icke-undgå aw.göra det. Jag vet nemligen intet anäat medel än friheten att minska bådas skädliga, följder, och at befordra de gola. Bränvinsbränningen upphöre att vara ett statsmakterna; begrundningsoch öfverlögg-i nings-ämne; bon fäste ej det allmännas uppmärksambet och bon skall upphöra att fästa