vinst för det beia. Man ölvervage noga derna
skilnad emellan arbetskraftens användande på
en direkt nytta eller på en tvetydig, rent af
bestridd, och man skall då finna, att det rim-
ligaste, förnuftsenligaste, allmänt och ensk:ldt
gagneligaste sättet att gifva de fattige sysselsätt-
ning, är att gifva dem en, som omedelbarligen
skaffer dem bröd.
d) Man öfverenskomme att aldrig giva en
tiggare någon kontant gåfva och alt, när gåfvan
förvandlas till födoämnen eller kläder, aldrig
räcka henne förr än mot ett förrättadt arbete,
detta vare behöfligt eller ej. Alfsigten är icke,
man kan ej nog ofta upprepa det, att gifvaren
målte få valuta för sin skänk, utan att lättjan
och tiggeriet ej måtte uppmuntras, och der be-
hofvet, den tillfälliga nöden verkligen tvingar
den fattige att anropa likars barmhertighet, han
ej genom sättet huru den utöfvas måtte känna
sig förnedrad och sålunda lida den dubbla olyc-
kan af den tvingande nöden och af det kränkta
menniskovärdet. (Se: Förslaget till ett Sällskaps
bildande.) Skulle en sådan frivillig öfverens-
kommelse ej kunna åvägabringa:, så borde, i
municipalväg, ett ordentligt vitesförbud hämma
den oöfverlagda och skadliga välgörenheten. Så-
dant kan naturligtvis icke ske förr än anstalter
finnas, dit den arbetsbehöfvande kan hänvisas.
4:0 Sjukvårdsanstalter. Sådana finnas redan
och nya stiftas ofta nog. Det är således icke
dylikas anläggande jag ärnar föreslå, men väl
att, om möjligt, minska deras behöflighet och
anlitande.
Sjukdomen är en olycka, en pröf-
ning af Försynen menni:kan pålagd, dels soml
en följd 2f hennes egna förseelser, dels af krop-!.
pens organisativa, dels af yttre orsaker. Den
bör aldrig bli en slags förvärfskälla, aldrig en
fördel, i det man derigenom blir född och slip-
per arbeta. Tage man om den sjuke och li-
dande all den vård mensklighet och religion
bjuda; men när han är återställd, tillhålle man
honom, om äfven blott skenbart, stt genom sitt
arbete gälda kostnaden för hans vård. Ganska
oriktigt underhållas nu på större eller mindre
j
hospitaler en mängd fattiga, som iugenting gö-l:
ra, som till och med begagna arbetshusen, förl
att der åtkomma ett högre betaldt arbete och
sålunda skaffa sig penningar till hvarjehanda små
nöjen eller njutningar, såsom det nyligen skett
vid Danviks-hospitalet. Bedrager jag mig icke,
så skall arbetets nödvändighet, såsom vilkor för
något understöds erhållande, äfven för sjukvår-
dens, snart minska ej blott de bjelpbehofvande
fattiges, utan äfvea tll en del de sjukes antal.
5:o Tjenstehjonsstadgans upphäfvande. Jag
har redan vidrört några af dennis orimligheter
och oligenheter; många flera kunde anföras,
men den största orimligheten af alla är sjelfva
stadgans tillvarelse, en stadgas, som i ett fritt
samhälle legaliserar den fattiges tvungna bero-
ende af den förmögne, gör dennes felande vilja
eller förmåga, att använda honom, till ett brott
af den fattige, stadgar husaga såsom tillåten,
således legaliserar lifegenskapen, och, till riga
på förnuftsvidrigheten, sedan hon inrymt åt
husbonden all denna godtyckliga makt, beröf-
var hans utssga allt vitsord, all giltighet, och
ställer honom, i fråga om tjenstecbjonets frejd,
i fullkomlig paritet med vanliga kärande och!
svarande parter. Det ömsesidiga utbytet af
arbete och betalning derför bör naturenligt
bero af helt och hållet frivillig öfverenskom-
j
j
melse. Tjenstebjonsstadgan ålägger den fattigel
skyldigheten att tjena, men icke den förmögne
att emottaga honom i sin tjenst. Polisförfatt-
ningarna befalla honom att skaffa sig försvar,
men anvisa honom ingen försvarare, der han
kan erhålla det. Stadgan skapar på en gång
dåliga husbönder och dåliga tjenare. Man upp-
häfve benne och den goda husbonden skall fin-
na eu god tjenare eller kunna slippa en dålig,
och så tvärtom. Orlofssedeln bör aldrig vara
annat än ett bevis huru länge tjenaren varit
tjenst. Att länge ha b:behållit samma husbon-
de talar alltid till tjenstehjonets fördel; det täta
ombytet, deremot. Den late, sturske eller tjuf-
aktige tjenaren skall, i fruk an för ett afsked,
tvingas att lågga band på sina onda böjelser,
och utsigten, att, om han ej lår tjenst, nödgas
sakna husrum och föda, är en sporre på verk-
samheten, hvars makt är nära nog oemotstånd-
lig. — Jag förutser, att man skall invända, det
årstjensten är på landet en tillflygt för mången
fattig, hvilken eljest skulle anlitas endast de ti-
der, då de s. k. utsysslorna påkalla ökadt ar-
betsbiträde, men dessemellan sakna all syssel-
sättning och följaktligen bergning. Men dels
har jag icke föreslagit någon åtgärd isolerad,
utan den ena i sammarhang med den andra,
hvarigenom hemmansklyfning och näringsfrihet
skulle öppna en mängd försörjningsutvägar, som
s
nu saknas, dels borde den faitige i sådant fall
förmodas hafva nog förstånd, att för det behöf-
liga arbetsbiträdet under sommaren fordra en
så tillräcklig ersättning, att denna betalte en
del af bans vinterunderhåll och stt landtmöan-
nen således icke funne sin ut:äkning i en dy-
lik minskning af sin tjenstehjons-personal. I
alla fall ordna sig dylika förbållanden aldrabäst
sjelfva, utan det allmännas mellankomst. Man
håller icke tizmermän och murare i sin tjenst
året om för att få hus byggda eller reparerade
under sommarmånaderna. ÅA andra sidan skal
en förståndig landtbrukare ej äfventyra att sck-
na arbetsbiträden, då syssloraa soru mest på-
kalla dem för en liten besparing om vinterr,
helst när ett dugligt tjenstehjon äfven då kan
vara honom af mångfaldig nytta. Men han
skall ej behöfva taga annat än dugliga, när han
är i stånd att göra sig af med deras motsatser.
6:0 Bränvinsbränningens och krogrörelsens
frihet. Så sällsamt detta yrkande må låta, kan
jag hkväl icke-undgå aw.göra det. Jag vet
nemligen intet anäat medel än friheten att
minska bådas skädliga, följder, och at befordra
de gola. Bränvinsbränningen upphöre att vara
ett statsmakterna; begrundnings- och öfverlögg-i
nings-ämne; bon fäste ej det allmännas upp-
märksambet och bon skall upphöra att fästa