Men Elva sjelf visste det. Han tog ej ett
steg, som hon icke följde med giriga blickar,
och hon hade för en stund sedan sett honom
taga vägen åt Elisabeths lycka. Det styrdenu
äfven hon sin gång, så elastisk lätt och mjuk,
att Thord ej hört det minsta, förr än han kände
något varmt vidröra sin hand, som han drog
undan, i det han förvånad blickade åt sidan.
Der, tält invid, låg den unga flickan nedsjun-
ken på knö, utan ljud, uten tårar, men en bild
af så djup och innerlig sorg, att en mera sann
och skön ej någonsin stått uppenbar för konst-
närens fantasi eller antagit form under hans
mejsel. .
Sökte du mig? frågade Thord, både rörd
och hänryckt af denna oväntade syn. oo
Jar, hviskade hon, jag skall resa och får ej
mer komma tillbaka.n
Hvem säger så?, frågade han åter och tog
hennes händer emellan sina, på hvilka han ånyo
kände den varma flägten från dessa Jjufva, pur-
purröda läppar.
pJag föraimmer det här, svarade hon och
tryckte hans händer mot sitt bjerta; här, här
— oo, hvad jag har varit lycklig! men det är
nu förbi — förbil
Stig upp, mitt barn! sade Thord, sjelf för-
vånad och bäfvande för den rörelse han erfor
vid det söndershtande uttrycket i hennes sista
ord; du blir lika lycklig igen, när du kommer
hem till din fostermor, som du vet längtar ef-
ter och älskar dig så högt.n
Elva lydde och de gingo nu, under oafbru-
ten tystnad, tillbaka; grefven lemnade ej se-
dermera sina rum, och hon måste resa utan
att bafva fålt se hozom vidare. Vid återkom-
sten till ön kastide honsg, med lika strida
och kanske bittrare färar än hon Häde fällt
när de skiljdes åt, i Elisåbetbs armar, soni
dervid bekymrad och frågånde såg på Thor-
borg. Denna skakade blott på hufvudet tills