Men Elva sjelf visste det. Han tog ej ett steg, som hon icke följde med giriga blickar, och hon hade för en stund sedan sett honom taga vägen åt Elisabeths lycka. Det styrdenu äfven hon sin gång, så elastisk lätt och mjuk, att Thord ej hört det minsta, förr än han kände något varmt vidröra sin hand, som han drog undan, i det han förvånad blickade åt sidan. Der, tält invid, låg den unga flickan nedsjunken på knö, utan ljud, uten tårar, men en bild af så djup och innerlig sorg, att en mera sann och skön ej någonsin stått uppenbar för konstnärens fantasi eller antagit form under hans mejsel. . Sökte du mig? frågade Thord, både rörd och hänryckt af denna oväntade syn. oo Jar, hviskade hon, jag skall resa och får ej mer komma tillbaka.n Hvem säger så?, frågade han åter och tog hennes händer emellan sina, på hvilka han ånyo kände den varma flägten från dessa Jjufva, purpurröda läppar. pJag föraimmer det här, svarade hon och tryckte hans händer mot sitt bjerta; här, här — oo, hvad jag har varit lycklig! men det är nu förbi — förbil Stig upp, mitt barn! sade Thord, sjelf förvånad och bäfvande för den rörelse han erfor vid det söndershtande uttrycket i hennes sista ord; du blir lika lycklig igen, när du kommer hem till din fostermor, som du vet längtar efter och älskar dig så högt.n Elva lydde och de gingo nu, under oafbruten tystnad, tillbaka; grefven lemnade ej sedermera sina rum, och hon måste resa utan att bafva fålt se hozom vidare. Vid återkomsten till ön kastide honsg, med lika strida och kanske bittrare färar än hon Häde fällt när de skiljdes åt, i Elisåbetbs armar, soni dervid bekymrad och frågånde såg på Thorborg. Denna skakade blott på hufvudet tills