utgivare) tills vidare är den ledande anden i Minerva. Imedlertid hafva de intressanta betraktelserna öfver detta ämne för ögonblicket afbrwits deraf, att Minerva under tiden helt oförmodadt fått andra Märthas bekymmer öfver Skyddsföreningens sammankomster. Ealigt hvad vi finne af tisdagens Minerva, lärer nemligen gumman från flera håll blifvit påstött att påiminna Aftonbladet att ej glömma sitt löfte ex att göra reda för diskussionen vid nämnde sammankomst, och i sammanhang dermed har hon åtskilliga funderingar öfver en ny reform, som skall bestå i den nya proceduren, att vända sig med klagomål öfver någon åtgärd af embetsauktoritfeter uti muntliga föredrag till skyddsföreningen, der justitiekansleren är ordförande, i stället att skriftligen anmäla saken hos justitiekanslersembetet. Likaledes säges det, att n af medlemmarne i Föreningens bestyrelse, utgilfvaren af Aftonblade!, br Lars Hjerta, lärer hafva inledt dea märkliga diskussionen genom en divulgation in pleno, likväl med ordförandens tillstånd, utaf de förtroliga yttranden, som inom bestyrelsen egt rum öfver ämnet.n Sedan Aftonbladet nu, dels i tisdagsbladet, dels i gårdagens nummer, lemnat den loivade redogörelsen för skyddsföreningens sammankomst, eller åtminstone för det väsendtliga deraf, som för tillfället kunn2it antecknas, så torde den verkliga eller låtsade förskräckelsen för den nya proceduren något kunna lägga sg, äfvensom af denna redogörelse synes, huru det står till med den omtalda divulgationen, nemligen att den skedde efter föregående förfrågan hos de närvarande ledamöterna af bestyrelsen, af hvilka ingen deremot opponerade sig (endast hr doktor Wetterbergh var ej tilstädes i föreningen, men bar efteråt haft tillfälle genomläsa uppfattningen af hans yttrande, innan det trycktes). Min-rva skulle således, om hon väntat en dag, måhända kunnat bespara sig all oro i denna sak. Det vore näist:n intressantare om Minerva, eftersom hon en gång kommit på detta kapitel, ville, under det publiken afvaktar hvad hon skall föreslå till reformerande af samhället, familjen cch kommunen, samt såsom en inledning dertill, säga oss, huruvida icke en reform i vårt kriminal-!agskipningssätt i allmänhet, och af hufvudstadens polis i synnerhet, skulle vara ett af de mest nyttiga och behöfliga företag; icke en sådan reform, som skulle tjena till förevändning att begära nya anslag, emedan de närvarande äro tillräckliga om de rätt användas; utan en reform i sjelfva andan och sättet — psättet, hvilket den redlige förut lärt oss, och ej utan skäl, är en så vigtig bestindsdel vid alla reformer. Både den redlige, och gunman sjelf lära nemligen, såsom gamla Stockholmsbor, lika väl som vi, känna ett ordspråk, som går och gäller bland massan, ,att det aldrig är värdt för sämre folk att vänta rättvisa i polisen,. Detta talesätt är ingalunda nytt, och kan med visshet sägas hafva varit långt mera tillämpligt förr än nu, äfvensom det naturligtvis innebär en öfverdrift genom sjelfva sin allmänlighet ; men det oaktadt återstår nog ännu mycket ait önska på legalitetens vägnar. De i gårdagsbladet anförda yttranden i Skyddsföreningen kunna åberopas såsom bevis, att flere än vi dela denna tanka. Man måste besinna, att vår närvarande polisinrättning utgör ett arf ifrån en tid af 60 70 år tillbaka, då det utgjorde en af statskonstens innersta tankar, att folket icke borde få göra gällande några rättigheter, och att de lägre klasserna egentligen borde styras medelst en belsosam skräck för makten, hvartill polisen utgjorde sjelfva verktyget. Detär denna omständighet som gjort, att den vackra föreskriften i 4734 års lag, att ingen oförvunnen -må häktas, under långliga tider så ofta blef en illusion, att icke säga en död bokstaf. När nu 4809 års revolution kom och öfverrumplade det gamla väldet, och regeringsformen inskränkte konungamakten och det byråkratiska godtycket i vissa fall, ansågs det likväl i hög grad angeliget, att konservera den traditionella makten, hvad de lägre klasserna angick. Polisen bibehölls också temlizen oförändrad med hela sin gamla apparat och i sina gamla vanor, och allt hvad som hörde dit, hölls med en viss svartsjuka undan offentlighetens kontroll. Såsom ett bevis på, huru mycket detta, om vi så få kalla det, länge betraktats såsom ett maktens palladium, torde Minerva lika med oss nog erinra sig den omständigheten, att ännu under högs:salig konungens tid, ända tills mot de sista åren, icke ens anmärkningar inom pressen öfver regeringens egna åtgärder väckte så mycken oro, som när något kom i tryck angående olzgligheter från polisens sida. Att en förändring till det bältre på de sista 7, 8 åren inträdt, är onekligt; men huru stor denna förändring är, s2 der frågan. Såsom ett annat, än bestämdere bevis på det ifrågavarande skräcksysemets tillvaro, kan ock citeras, hvad enbvar fört mångfaldiga gånger, att detta system varit ordentligen predikadt såsom dogm eller doktrin, och det till den grad, att ännu ganska många finnas såväl bland personer af de högre kl.sserna, som bland mindre bildade medlemmar af det förmögnare borgerskapet, hvilka på fullt allvar lefva i den förvända inbillningen, att det icke går an att vid en poliskammare låta arklagade fullt åtnjuta de beneficia juris, det vill säga, den rättsenliga behandling, som lagen föreskrifver. Om nu denST PA a