utgivare) tills vidare är den ledande anden i
Minerva. Imedlertid hafva de intressanta be-
traktelserna öfver detta ämne för ögonblicket
afbrwits deraf, att Minerva under tiden helt
oförmodadt fått andra Märthas bekymmer öfver
Skyddsföreningens sammankomster. Ealigt hvad
vi finne af tisdagens Minerva, lärer nemligen
gumman från flera håll blifvit påstött att påi-
minna Aftonbladet att ej glömma sitt löfte ex
att göra reda för diskussionen vid nämnde
sammankomst, och i sammanhang dermed har
hon åtskilliga funderingar öfver en ny reform,
som skall bestå i den nya proceduren, att vän-
da sig med klagomål öfver någon åtgärd af em-
betsauktoritfeter uti muntliga föredrag till skydds-
föreningen, der justitiekansleren är ordförande,
i stället att skriftligen anmäla saken hos justi-
tiekanslersembetet. Likaledes säges det, att n
af medlemmarne i Föreningens bestyrelse, ut-
gilfvaren af Aftonblade!, br Lars Hjerta, lärer
hafva inledt dea märkliga diskussionen genom
en divulgation in pleno, likväl med ordföran-
dens tillstånd, utaf de förtroliga yttranden, som
inom bestyrelsen egt rum öfver ämnet.n
Sedan Aftonbladet nu, dels i tisdagsbladet,
dels i gårdagens nummer, lemnat den loivade
redogörelsen för skyddsföreningens samman-
komst, eller åtminstone för det väsendtliga der-
af, som för tillfället kunn2it antecknas, så torde
den verkliga eller låtsade förskräckelsen för
den nya proceduren något kunna lägga sg,
äfvensom af denna redogörelse synes, huru det
står till med den omtalda divulgationen, nem-
ligen att den skedde efter föregående förfrågan
hos de närvarande ledamöterna af bestyrelsen,
af hvilka ingen deremot opponerade sig (endast
hr doktor Wetterbergh var ej tilstädes i för-
eningen, men bar efteråt haft tillfälle genom-
läsa uppfattningen af hans yttrande, innan det
trycktes). Min-rva skulle således, om hon vän-
tat en dag, måhända kunnat bespara sig all oro
i denna sak.
Det vore näist:n intressantare om Minerva,
eftersom hon en gång kommit på detta kapitel,
ville, under det publiken afvaktar hvad hon
skall föreslå till reformerande af samhället, fa-
miljen cch kommunen, samt såsom en inled-
ning dertill, säga oss, huruvida icke en reform
i vårt kriminal-!agskipningssätt i allmänhet, och
af hufvudstadens polis i synnerhet, skulle vara
ett af de mest nyttiga och behöfliga företag;
icke en sådan reform, som skulle tjena till
förevändning att begära nya anslag, emedan de
närvarande äro tillräckliga om de rätt använ-
das; utan en reform i sjelfva andan och sättet
— psättet, hvilket den redlige förut lärt oss,
och ej utan skäl, är en så vigtig bestindsdel
vid alla reformer. Både den redlige, och gun-
man sjelf lära nemligen, såsom gamla Stock-
holmsbor, lika väl som vi, känna ett ordspråk,
som går och gäller bland massan, ,att det al-
drig är värdt för sämre folk att vänta rätt-
visa i polisen,. Detta talesätt är ingalunda nytt,
och kan med visshet sägas hafva varit långt
mera tillämpligt förr än nu, äfvensom det na-
turligtvis innebär en öfverdrift genom sjelfva
sin allmänlighet ; men det oaktadt återstår nog
ännu mycket ait önska på legalitetens vägnar.
De i gårdagsbladet anförda yttranden i Skydds-
föreningen kunna åberopas såsom bevis, att flere
än vi dela denna tanka.
Man måste besinna, att vår närvarande polis-
inrättning utgör ett arf ifrån en tid af 60 70
år tillbaka, då det utgjorde en af statskonstens
innersta tankar, att folket icke borde få göra
gällande några rättigheter, och att de lägre
klasserna egentligen borde styras medelst en
belsosam skräck för makten, hvartill polisen ut-
gjorde sjelfva verktyget. Detär denna omstän-
dighet som gjort, att den vackra föreskriften i
4734 års lag, att ingen oförvunnen -må häktas,
under långliga tider så ofta blef en illusion,
att icke säga en död bokstaf. När nu 4809 års
revolution kom och öfverrumplade det gamla
väldet, och regeringsformen inskränkte konunga-
makten och det byråkratiska godtycket i vissa
fall, ansågs det likväl i hög grad angeliget, att
konservera den traditionella makten, hvad de
lägre klasserna angick. Polisen bibehölls också
temlizen oförändrad med hela sin gamla appa-
rat och i sina gamla vanor, och allt hvad som
hörde dit, hölls med en viss svartsjuka undan
offentlighetens kontroll.
Såsom ett bevis på, huru mycket detta, om
vi så få kalla det, länge betraktats såsom ett
maktens palladium, torde Minerva lika med oss
nog erinra sig den omständigheten, att ännu
under högs:salig konungens tid, ända tills mot
de sista åren, icke ens anmärkningar inom
pressen öfver regeringens egna åtgärder väckte
så mycken oro, som när något kom i tryck
angående olzgligheter från polisens sida. Att
en förändring till det bältre på de sista 7, 8
åren inträdt, är onekligt; men huru stor den-
na förändring är, s2 der frågan. Såsom ett
annat, än bestämdere bevis på det ifrågavaran-
de skräcksysemets tillvaro, kan ock citeras,
hvad enbvar fört mångfaldiga gånger, att detta
system varit ordentligen predikadt såsom dogm
eller doktrin, och det till den grad, att ännu
ganska många finnas såväl bland personer af
de högre kl.sserna, som bland mindre bildade
medlemmar af det förmögnare borgerskapet,
hvilka på fullt allvar lefva i den förvända in-
billningen, att det icke går an att vid en po-
liskammare låta arklagade fullt åtnjuta de be-
neficia juris, det vill säga, den rättsenliga be-
handling, som lagen föreskrifver. Om nu den-
ST PA a